Doktor Doom talar ut

Överallt dyker han upp. Bara under den senaste månaden har 61 tv-inslag med Nouriel Roubini i rutan laddats upp på Youtube från olika delar av världen. Helt följdriktigt är det därför på ett så avlägset ställe som ön Hainan i den sydligaste delen av Kina som Affärsvärlden träffar Roubini.

Den 50-årige professorn vid Stern School of Business i New York har just avverkat ett seminarium tillsammans med centralbankschefer från Kina, Singapore och Frankrike. Ämnet är reformeringen av det internationella finansiella systemet. Det engagerar Nouriel Roubini, en man som under flera år i de ledande ekonomkretsarna betraktades som något mitt emellan trist analytiker och virrpanna.

Under åren 2005-2007 varnade han för den amerikanska ekonomins utveckling i tidningsartiklar och seminarier, såsom en IMF-konferens år 2006 och World Economic Forum i Davos året därpå. Han blev då hånad och kallad domedagsprofet.

Det var särskilt prisutvecklingen på den amerikanska bostadssektorn som han beskrev som ohållbar. I en intervju i New York Magazine september 2006, när de första tecknen på fallande priser började skönjas, sammanfattade han sin syn på saken.

– Sedan 1997 har reala huspriser ökat med 90 procent. Det finns inga ekonomiska fundamenta – realinkomst, migration, räntor, demografi – som kan förklara detta. Det betyder att det var en spekulativ bubbla. Och nu spricker den.

Även i artikeln var frågorna till den dystopiske professorn skeptiska. Men bara några månader senare stod det klart att han haft rätt. Och med krisen kom hyllningarna.

Nouriel Roubini verkar vara nöjd med att ha hittat sin plats i livet som firad och rikligt arvoderad tänkare och tyckare. Samtidigt är hans framtoning totalt i samklang med hans image som den borne skeptikern. Blicken är intensiv, minspelet bistert och allvaret ger inte någon enda gång plats för ett leende. Nouriel Roubini ser ut att bära på en världssmärta och ägnar sig inte åt småprat.

Vilket kan vara förståeligt med tanke på att han tycker sig ha mycket att uträtta och fått vandra lång väg till dagens topposition i den ekonomiska idédebatten. Han tillbringade barndomen i Iran och Israel, tonåren och de första universitetsåren i Italien innan han avreste till Harvard för att doktorera i internationell ekonomi. Språkkunskaperna omfattar farsi, hebreiska, italienska och en engelska som han talar med en påfallande tung brytning. Han ser sig som en “global nomad”, som inte är riktigt hemma någonstans. Livsstilen är modest: ingen familj, lägenhet i Greenwich Village. Men karriären har varit rak. Under de första åren på Harvard och sedan Yale imponerade han på handledarna Jeffrey Sachs och Robert Shiller, den ekonom som varnade mer än andra för it-bubblan i slutet av 1990-talet. Roubini är hemmastadd i den avancerade matematik och de modeller som är måsten i dagens nationalekonomi, men förstår sig också på modern historia och det politiska och institutionella spelet i världsekonomin.

De egenskaperna kom väl till pass när han studerade valutakriserna i Asien, Latinamerika och Östeuropa under 1990-talet. Nouriel Roubini arbetade då under flera år i Clintonadministrationen i olika befattningar och han identifierade en tydlig gemensam nämnare för de drabbade nationerna:

– De hade enorma underskott i bytesbalansen och finansierade underskotten genom kortfristig upplåning utomlands. Bankerna var illa reglerade, med okontrollerad upplåning och utlåning.

Många andra gjorde samma bedömningar. Men Roubini var en av de få ekonomer (andra undantag var Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman) som analyserade läget på ett sådant sätt att även icke-ekonomer förstod, med hjälp av internationella jämförelser och episoder ur den ekonomiska historien. Lättillgängligheten märks i boken “Bailouts or Bail-Ins?” som Roubini skrev om Asienkrisen 2004 tillsammans med ekonomen Brad Setser. De 400 sidorna innehåller inte en enda ekvation.

Strax efter millennieskiftet började han fokusera på utvecklingen i USA.

– Jag hade tillbringat ett decennium med forskning om tillväxtekonomierna och det var dags att göra något annat. När jag tittade mig omkring så upptäckte jag att den allra största tillväxtekonomin, med enorma underskott i både bytesbalansen och budgeten, det var ju USA! USA var det land som var mest illa ute. Men ingen ville inse det. Ibland i en bubbelekonomi så gynnas ju alla, alla är glada. Det betyder förstås inte att alla har rätt.

Nouriel Roubini konstaterar att de amerikanska underskotten kunde skena tack vare dollarns ställning som reservvaluta. Effekten blev att Federal Reserve kunde hålla nere styrräntan på minimala nivåer länge, även sedan konjunkturen hämtat sig 2003-2004, något som i sin tur eldade på kreditexpansionen runtom i världen. En annan bakomliggande faktor var handelsutbytet och kapitalflödena mellan Kina och USA.

– Kina och även många andra länder hade ett märkligt förhållande till de amerikanska konsumenterna. De länder som producerade varorna tillhandahöll också finansieringen för dem. Att säljaren finansierar kunden förekommer i näringslivet men det är ju inte något som kan pågå i evinnerlig tid.

Vilka lärdomar ska man dra av det som har hänt?

– Vi måste ha en bättre penningpolitik och bättre reglering och tillsyn av finansmarknaderna. Det system med globala obalanser som vi haft de senaste decennierna fungerar inte och här vill jag poängtera att det inte bara är USA:s fel. Överskottsländerna, som ofta har konstlat svaga valutor, bär också en stor del av skulden.

Nouriel Roubini var inte ensam om att varna för en kommande finanskris. Han säger själv att Internationella valutafonden (IMF) vid flera tillfällen under åren 2004-2007 pekade på att USA:s växande underskott och kreditexpansionen hotade att destabilisera den globala ekonomin. Men få beslutsfattare tog intryck.

– Hade finanskrisen kunnat få ett mindre kaotiskt förlopp om varningarna hade tagits på allvar tidigare? Kanske. Men krisen hade sin upprinnelse i att Fed höll styrräntorna så låga så länge och i den bristfälliga regleringen av finansmarknaden. IMF har inga möjligheter att påverka regeringar och centralbanker.

Och vad händer nu i världsekonomin? Nouriel Roubini konstaterar att fjolårets “värstascenarier” besannades och att vi befinner oss “i en global finansiell pandemi”. Han efterlyser än större, och “aggressiva, koordinerade och effektiva” åtgärder från regeringar och centralbanker. Han håller med om att vi nu börjar se vissa tecken på stabilisering i världskonjunkturen men varnar för att ta ut något i förskott. Han ser påtagliga risker för stagflation av det slag som förekom på 1970-talet med både stigande råvarupriser och blygsam tillväxt.

– Jag tror vi får se en återhämtning i världsekonomin under 2010 och 2011. Just nu ägnar politiker och centralbanker all uppmärksamhet åt den finansiella krisen, och det är förstås så att den överskuggar allt. Men jag ser en betydande risk för att det snabbt slår över i begynnande inflation. Utvecklingen i tillväxtekonomierna tar fart igen och det gör att klimatfrågan måste upp på den politiska agendan igen. Oljepriset och råvarupriserna generellt stiger på grund av att tillväxtekonomierna urbaniseras i snabb takt. Samtidigt ökar utbudet på olja och andra former av energi betydligt långsammare vilket ger inflation.

Råvarumarknaderna skulle alltså bli viktiga igen. Är det troligt, med tanke på hur djup lågkonjunkturen är?

– Vi kommer att få se en ny topp i oljepriserna rätt snart och det sätter klimatfrågan i centrum igen. Även Kina är bekymrat över de kostnader som miljöförstöringen för med sig. Koldioxidutsläppen måste hanteras och sättet att göra det är antingen ökat utbud, alltså alternativa energiformer, eller att kontrollera efterfrågan genom en koldioxidskatt eller utsläppsrätter. Klimatfrågan är en jätteutmaning för politikerna, ovanpå den som vi har när det gäller finanskrisen.

Hur bedömer du läget för de amerikanska bankerna?

– Att städa upp USA:s banksystem och då inkluderar jag skuggbanksystemet (icke reglerad utlåning via värdepappersmarknaderna) är en svår uppgift, även om vi ser vissa tecken på att kreditmarknaderna börjar komma i gång igen. Fast vi vet inte hur lång tid det tar innan man kommer tillbaka till något slags normalläge. Värstascenariot är om vi skulle få en situation som i Japan med “zombie-banker” (som är bankrutta men ändå tillåts leva vidare). Man måste göra kirurgiska ingrepp mellan de banker som illikvida och underkapitaliserade men solventa och de som är konkursmässiga. De konkursmässiga måste stängas.

Hur ser du på den svenska hanteringen av bankkrisen på 1990-talet?

– Den svenska modellen är bra. Det handlar ju om att staten tar över bankerna, och efter hand säljer de produktiva tillgångarna till den privata sektorn.

Nouriel Roubini har fått stark kritik för vad flera andra ekonomer ser som hans reflexmässiga negativism. Själv betecknar han sig som “en ansvarsfull person”.

– Jag är realist, inte pessimist. Till exempel tror jag inte att vi kommer att få en repris på 30-talsdepressionen.

En av hans hårdaste kritiker, ekonomen Anirvan Banerji, chef för forskningsorganet Economic Cycle Research i New York, ger inte mycket för Roubinis forskning. Han menar att dennes förutsägelser om kommande kriser har förändrats över tid och säger till New York Times att “även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om dygnet”. Det är sant att Roubini under boom-åren förde fram flera argument för sin tes om en kommande finanskris i USA, bland dem underskottet i bytesbalansen, orkanen Katrina och oljeprischocken. I själva verket var det ju den okontrollerade kreditexpansionen, via skuggbanksystemet, som blev startpunkten för nedgången i världsekonomin.

En annan skeptiker, Kenneth Rogoff vid Harvard, har sagt att Nouriel Roubinis storhet inte ligger i prognosmakeriet utan snarare i hans kreativitet när det gäller att analysera tänkbara scenarier som ligger utanför konsensusuppfattningen.

Andra ekonomer ser mer positivt på hans insatser. IMF-ekonomen Prakash Loungani har till och med hyllat honom som ”en profet”. Klart är att Nouriel Roubini knappast skulle ha fått den stjärnstatus han har i dag om han inte träffat så rätt i sin analys.