Du lugna nya finansvärld

Det börjar dra ihop sig till avtalsrörelse på arbetsmarknaden igen. Förutsättningarna kan tyckas vara de värsta möjliga, sett ur en konjunkturbedömares perspektiv. Nästan alla branschavtal löper ut samtidigt och företagen slåss om den tillgängliga arbetskraften. Dessutom kliar det i fingrarna bland fackens ledningar att ge regeringen och arbetsgivarna en näsbränna efter vad man uppfattar som utmanande förändringar av a-kassan.

Och hur reagerar finansmarknaden? Börsras? Ränteuppgång? Valutakaos?

Nej, den rycker på axlarna. Räntorna har knappt rört sig ur fläcken. Likadant är det ute i världen, där det ju också finns obalanser och andra företeelser som borde kunna hota nattsömnen hos finansförvaltare. I USA har den tidigare så livliga bostadsmarknaden tappat farten helt, men det har inte påverkat feststämningen på Wall Street. De amerikanska “tvilling-underskotten” i bytesbalansen respektive statsfinanserna oroar inte heller finansmarknaden, och detsamma gäller Kinas undervärderade valuta och gigantiska överskott i sina utrikes affärer.

Lugnet härskar alltså i världen. Bank Credit Analyst, den välrenommerade och oberoende kanadensiska analysfirman, har tittat närmare på fenomenet. I studien “A Permanently Low-Vol World?” skärskådar man det som miljontals professionella och enskilda investerare upptäckt under de gångna åren. Nämligen att riskpremien på finansiella placeringar krympt markant. Resultatet har blivit ett osynligt men av allt att döma gigantiskt räntearbitrage. Privatpersoner belånar sina hus och företag ökar sina kreditramar för att investera i aktier och fastigheter. Trenden är särskilt påtaglig i private equity-företagen som bygger skuldberg i sina portföljbolag och plockar ut det ansenliga överskottskapitalet. Allt detta har blivit möjligt tack vare den lugna ränteutvecklingen.

Stabiliteten syns överallt i världsekonomin. Bank Credit Analyst (BCA) konstaterar att standardavvikelsen vad gäller konsumentpriserna i OECD har fallit från 1,5-2,0 i mitten av 1990-talet till i dag under 1. Amerikanska statspapper och företagsobligationer samvarierar också i väsentligt mycket högre utsträckning än för tio år sedan. Volatilitetstalen mellan dessa båda tillgångar har i stort sett halverats. Detsamma gäller för amerikanska, brittiska och tyska statsobligationslån. Även på valutamarknaderna råder lugn.

Volatiliteten har varit låg på finansmarknaderna förr också, men de senaste årens utveckling är exceptionell i det att läget varit så stabilt så länge och gäller ett stort antal länder och tillgångsklasser.

Utvecklingen har två orsaker, enligt BCA. För det första har penningpolitiken bedrivits på ett mer intelligent sätt under tidigare år. Framför allt handlar det om att amerikanska Federal Reserve under Alan Greenspans styre har anpassat ränteläget på ett sådant sätt att man inte skadat tillväxten. I slutet av 1990-talets it-inspirerade finansiella drivhusklimat rådde ju en intensiv debatt om att Fed inte borde strama åt snabbt och hårt. Greenspan höll emot, och har av allt att döma blivit sannspådd. USA, och världsekonomin, tål numera högre tillväxttal utan att inflationen skjuter fart.

Det beror förstås på den andra faktorn bakom nedgången i volatilitetstalen. Det handlar – givetvis – om globaliseringen. I och med kommunismens fall, avregleringarna av finanssektorn och revolutionerna inom it och telekom, som ju alla inträffade under 1990-talets första hälft, har det blivit lättare och billigare att göra affärer. Resurserna i världen utnyttjas bättre i dag. Globala inköpsorganisationer sänker produktionskostnaderna och outsourcing fungerar som ventil och gör att det kostnadstrycket inte tillåts slå igenom i höjda priser.

Det är därför som den svenska fackföreningsrörelsen, trots en viss stridslystenhet, kalkylerar med ganska modesta lönelyft nästa år.