Dukat bord

Medan konjunkturinstitutets vårrapport är ganska dyster för denärmaste årens utveckling, i synnerhet när det gällerregeringens mål om halvering av arbetslösheten, är tongångarnadesto ljusare för åren 1999 till 2002, som råkar sammanfalla mednästa mandatperiod. Den regering som tillträder efter nästa årsval kan alltså få det väl förspänt.

Kalkyler på flera års sikt är förstås mycket osäkra. Men KI:s såkallade medelfristiga perspektiv tyder i alla fall på att detäntligen finns möjligheter finns till en god ekonomiskutveckling. Enligt kalkylen väntas BNP öka med knappt 3 procentper år under de fyra åren. Den främsta anledningen till detta ären god utveckling av hushållens köpkraft och konsumtion, ocksådetta med knappt 3 procent per år.

En grundförutsättning för detta är att budgetsaneringen är överoch att den ekonomiska politiken i stället kan bli om inteexpansiv, så i alla fall bara milt åtstramande. KI förutsätter isjälva verket att både inkomstskatten och arbetsgivaravgiftensänks med en procentenhet om året, vilket motsvarar 20 miljarderi årlig skattesänkning.

Att den beräknade BNP-tillväxten inte är orimlig framgår av attden genomsnittliga BNP-ökningen under åren 1994-1998 blirungefär 2,5 procent, trots en kraftig budgetåtstramning somvarje år beskurit hushållens inkomster med 3-4 procent,samtidigt som också den offentliga konsumtionen minskat. Denunderliggande teoretiska tillväxten kan sägas ha varit 4-5procent.KI räknar med att löneökningarna blir fyra procentårligen under perioden. Detta är mer än i konkurrentländerna,och skulle på sikt medföra både högre inflation och försvagadkonkurrenskraft. Men eftersom arbetsgivaravgifterna sänks blirkostnadsökningen för företagen bortåt en procentenhet lägre,vilket är förenligt med 1,5 procent i inflation. Samtidigtbidrar säkert de inlagda sänkningarna av den direkta skattentill att hålla tillbaka lönekraven, vilka annars knappast hadestannat vid fyra procent. En förutsättning för kalkylen ärförstås att löneökningarna stannar vid högst fyra procent.Annars måste finanspolitiken eller penningpolitiken stramas åt.

Skattesänkningarna är en konsekvens av att den offentligasektorns överskott tenderar att växa kraftigt. Enligtkonjunkturinstitutets nye chef Svante Öberg, tills nyligenstatssekreterare och finansministerns närmaste medarbetare, ärdet inte rimligt att tänka sig stora och växande finansiellaöverskott som skulle trycka ned tillväxt och sysselsättning. KIhar därför förutsatt att överskotten hålls tillbaka till omkringtvå procent av BNP per år.

Det finns annars ingenting som säger att just två procent ibudgetöverskott skulle vara det optimala. Om man nöjde sig medbalans i den offentliga budgeten skulle efterfrågan och tillväxtkunna öka ännu mer, så att därmed också arbetslösheten gicktillbaka snabbare.

Gränsen för tillväxten sätts av lönekraven och hoten om stigandeinflation. KI bedömer alltså att omkring 3 procents tillväxttillsammans med skattesänkningar är förenlig med attinflationsmålet infrias.

För övrigt leder även den av KI antagna politiken med årligaskattesänkningar på ca 20 miljarder till att både statensnettoskuld och bruttoskuld minskar kraftigt under de kommandeåren. Bruttoskulden, enligt EU:s konvergenskrav, förutses gå nedfrån 75 procent av BNP i år till 57,7 procent år 2002, då därmedockså konvergenskravet uppfylls, lagom kanske tills Sverige gårin i EMU tidigast år 2003, vilket KI antar.

BILDTEXT: Den offentliga sektorns överskott väntas växa stadigt,trots att KI räknar med årliga skattesänkningar på 20 miljarderfrån 1999 och framåt.