ECB: Överambitiöst inflationsmål

Under förra veckan fick Europaparlamentet tillfälle att ställafrågor till den europeiska centralbankens, ECB, ledning, den såkallade direktionen. Det blir den som tillsammans med EMU–ländernas centralbankschefer kommer att besluta ompenningpolitiken i EMU-länderna. Svaren tyder på att de tänkervara ännu tuffare än vad exempelvis Bundesbank har varit underde senaste tjugo åren. Den uppmätta inflationen ska hålla sigmellan noll och två procent. Frågan är varför.

Lars Calmfors, professor vid Institutet för InternationellEkonomi och ansvarig för den svenska EMU-utredningen, framhålleratt det knappast finns några vetenskapliga belägg för att det ärönskvärt att pressa ner inflationen från en redan låg nivåytterligare. Det är svårt att visa att två procents inflation ärmycket bättre än fyra. Att gå så långt som att den uppmättainflationen ska hålla sig mellan noll och två procent, det villsäga i praktiken ingen inflation alls (eftersom prisindexenförmodligen överskattar prisökningarna något), är tveksamt ochriskerar att göra mer skada än nytta.

Lars Calmfors är kritisk och menar att det hade varit bättre attlägga sig ungefär som Sverige har gjort, med ett mål på tvåprocent plus/minus en procentenhet. Det finns problem med attpressa ner inflationen alltför nära noll. Att gå från låg tillingen inflation som ECB tycks eftersträva riskerar att ökaarbetslösheten.

Om inflationen är noll och företagen inte kan sänka de nominellalönerna finns det inget sätt att sänka reallönerna. Men en visslåg inflation kan göra det möjligt för reallönerna att fallagenom att de nominella lönerna ökar mindre än inflationen. Detminskar riskerna för arbetslöshet.

INTE RÄDDAECB:s blivande direktionsledamöter (totalt sex stycken) verkardock inte alls vara rädda att vara överambitiösa med att pressaner inflationen. Alla utom Sirkka Hämäläinen svarade vidparlamentets utfrågning att de definierar prisstabilitet som eninflation på mellan noll och två procent. Och enligtMaastrichtfördraget ska ECB sträva efter prisstabilitet. ECB–ledningen verkar också mena att målet är att den uppmättainflationen verkligen ska ligga mellan noll och två procent. Detinnebär i så fall en ytterligare skärpning av penningpolitiken iEuropa och skulle också innebära en tuffare målsättning än andraländer med inflationsmål. I Sverige ligger ju inflationsmålet påtvå procent med ett toleransintervall på en till tre procent.Det brittiska inflationsmålet är formulerat som 2,5 procent plusminus en procentenhet. Tyskland har visserligen formelltpenningmängdsmål, men ur det kan härledas ett inflationsmål på 1,5 till 2,0 procent.

Vad betyder ECB:s mål för Sverige? Om EMU har ett inflationsmålpå noll till två procent kan väl Sverige inte ha kvar sitt målpå två procent plus/minus en procentenhet? Jo visst, menar LarsCalmfors. Att EMU-länderna väljer ett kanske alltför ambitiöstmål betyder inte att vi också måste göra det. Givet att Sverigeganska snart går med i EMU spelar det kanske inte så stor roll.Då kommer våra räntor ändå att i stort sett anpassa sig till EMU–räntorna och kronan kommer att ställa in sig på en förväntadcentralkurs.

HÖGRE RÄNTORMen om vi skulle stå utanför EMU under en längre tid och ha kvarnuvarande inflationsmål så innebär det rimligtvis att vi fårlitet större räntedifferens mot EMU-länderna än idag. Om vi skabibehålla vår konkurrenskraft mot EMU-länderna samtidigt som vii snitt har någon procents högre inflation om året så måste densvenska kronan försvagas med ungefär en procent om året. Somkompensation för det måste de svenska räntorna ligga enprocentenhet över EMU-räntan. För närvarande är skillnadenmellan tyska och svenska långa räntor bara 0,3 procentenheter.Att vi riskerar att få litet högre räntor än EMU är dock intemycket att bekymra sig över så länge det bara återspeglar att vihar en aning högre inflation än EMU-länderna. I så fall blir jurealräntan densamma som i EMU.

ECB:s inflationsmål riskerar att göra mer skada än nytta, sägerLars Calmfors.