Miljardregnet över försvaret – ”då går ju priserna upp”

Stora belopp kommer att slussas in i försvaret kommande år. I försvarspropositionen för 2025 kan man läsa att från 2023 till 2024 ökade anslagen med 40%, från 89 mdr kr till 125 mdr kr. Från 2024 till 2025 ökar anslagen från 125 mdr kr till 161 mdr kr, motsvarande 29%. Utgifterna ser ut att ligga på en liknande nivå kommande år, enligt propositionen.

Stor enighet i riksdagen råder om vikten av att rusta upp försvaret.

Nyligen antog också Nato en norm om att medlemsländerna ska lägga 3,5% av BNP i försvarsutgifter och ytterligare 1,5% i civilförsvarsutgifter och investeringar. 3,5% av BNP skulle betyda cirka 220 mdr kr för Sverige, baserat på 2024 års BNP.

Försvarsbudgeten består till stor del av personalkostnader, men alla pengarna kommer inte gå till anställda. Det kommer också köpas in stora mängder materiel. Detta är något som avspeglats i börskurserna för de europeiska försvarsbolagen senaste åren.

Notan kommer oavsett finansieringslösning till syvende och sist gå till skattebetalarna. Frågan är vart alla pengar kommer ta vägen.

På den direkta frågan om pengarna kommer till sin rätt svarar Lukas Linné, tillförordnad presschef på Försvarets Materielverk (FMV) att FMV jobbar i nära samarbete med Försvarsmakten för att nå de nya målen för försvarets förmåga.

Historisk skuld

Sverige har en historisk skuld gällande sitt försvarsmateriel.

“Vi har haft försvarsbeslut som har beställt saker men sen inte finansierat det. Det saknas kängor, regnställ och vi använder AK-4:or från 70-talet. Det finns en enorm skuld i grundläggande försvarsgrejer”, säger försvarsinfluencern, konsulten och tidigare stridspiloten Max Villman till Affärsvärlden.

Karl Engelbrektson, före detta arméchef och idag rådgivare till fonden Finserve Global Security Fund ger en liknande bild:

“Vi har många hål som vi känner till som vi måste fylla. Det korta svaret är att vi behöver mer av allt.”

Inflation i sektorn

Behoven och hastigheten som upprustningen ska hålla gör att priserna drivs upp.

“Inflationen är ett faktum i sektorn och det är en effekt av att vi behöver så mycket så snabbt”, säger  Joakim Agerback som förvaltar fonden Finserve Global Security Fund till Affärsvärlden.

Finserve Global Security Fund investerar globalt i aktier inom försvar, cybersäkerhet och rymd. De tre största innehaven är Rheinmetall, Singapore Technologies Engineering och Exail Technologies.

Prisuppgången på försvarsmateriel är något som även oroar Villman.

“Hela västvärlden vill köpa saker och industrin sitter med långa orderböcker. Då går ju priserna upp. Det finns en risk att stora delar av budgeten äts upp av kostnadsökningar. ”

Agerback och Engelbrektson menar samstämmigt att det inte finns något alternativ.

“Om vi inte beställer fort så kommer vi att hamna längre bak i kön. Det är en risk i de etablerade bolagen som har produkter som vi vet att vi behöver”, säger Engelbrektson och tillägger:

“Då riskerar vi också att behöva betala relativt mer för produkterna senare.”

Exempel på svenska börsbolag som levererar försvarsmateriel är bland annat Saab och MilDef. Hägglunds och Bofors är också exempel på svenska leverantörer, men de ägs idag av BAE Systems som är noterat i London.

Det finns dock öppningar för att produkterna skulle kunna bli billigare.

Villman menar att “försvaret måste få tillgång på billigare och bättre teknik” och pekar på att priset på civil teknik har gått ner medan militär teknik blivit dyrare. Villman menar att det skulle vara värt vissa nackdelar som kommer med civila produkter för att snabbt och billigt få ut förmågorna på förbanden.

Agerback å sin sida ser andra möjligheter.

“Kan man ge en bra långsiktig miljö för företagen så minskar riskerna i att öka produktionen. Det kan tillsammans med andra åtgärder också ha dämpande effekt på inflationen. Även om jag generellt förväntar mig att den ökar”, säger Agerback

“Att Europa beställer gemensamt skulle också kunna ge effektivare upphandlingar och tydligare efterfrågebild till bolagen. Dessutom ökar förutsättningar för att stimulera produktområden där Europa saknar konkurrenskraftig men viktig förmåga.”

Ingen normal marknad

Engelbrektson menar att i det är en väldigt speciell marknad i Sverige.

“Det är inte rimligt att låtsas som det är normala marknadskrafter i den här branschen. Sverige är lite udda på det sättet, att vi har en stark och i grunden privatägd försvarsindustri. Myndigheterna håller sig helst till lagen om offentlig upphandling som om affären och dess konkurrens vore som på en vanlig marknad.”

Engelbrektson skulle vilja se en marknad där industrin och Försvarsmakten kan mötas tidigare i processen med större öppenhet. Han ser gärna affärer med öppna böcker där det är lämpligt.

“Jag tycker att det är orimligt att marknaden ska sitta och gissa vilket behov staten har, istället för att parterna samlas och så lägger vi kompetens och pengar på ett gemensamt problem.”

Engelbrektson menar att det finns exempel på detta och pekar på systemet för att skjuta ner drönare.

“Vi såg ett exempel på Gotland nyligen, där två av våra större industrier och ett antal småindustrier tillsammans med myndigheterna utvecklade en förmåga att skjuta ner drönare på väldigt kort tid.”

De stora industrierna som Engelbrektson hänvisar till är BAE Systems Bofors, del av brittiska noterade BAE Systems, och Saab.

Även Linné på FMV hänvisar till samma exempel.

“Ett exempel på det är operation Gute som genomfördes på Gotland nyligen. Det var en uppvisning av ny svensk anti-drönarförmåga utvecklad i rekordfart.”

Höga trösklar

Agerback, Engelbrektson och Villman vittnar alla om att marknaden har höga trösklar. Etablerade försvarsbolag (så kallade primes) har lättare att få ordrar medan små, innovativa bolag har svårt att komma in på marknaden.

Ett sätt är att små och stora företag hittar samarbetsformer.

“Jag ser en utveckling där små bolag också krokar arm med stora bolag och ger dem en innovationskraft som man kanske själva inte har på samma sätt”, säger Engelbrektson.

De höga trösklarna gör också att kapitalbehoven i små försvarsbolag bolag är större.

“Jag skulle säga att startsträckan är extra lång i sektorn”, säger Villman.

Samtidigt börjar aktörer som investerar i tidiga faser visa mer intresse för sektorn. Agerback och Engelbrektson ser en stor skillnad i intresset hos Venture Capital och Private Equity.

Venture Capital investerar i tidiga skeden, ofta innan företag är lönsamma och ibland innan det ens finns kunder. Private Equity investerar i ett senare skede när bolagets affärsmodell är bevisad. Venture Capital är oftast minoritetsägare medan Private Equity är majoritetsägare.

Villman, som själv startat upp ett investmentbolag för såddinvesteringar, ser samma utveckling.

“Jag började titta på detta för drygt ett år sedan, men då fanns det inte någon riktig medvind. Nu upplever jag att det har blivit en helt annan medvetenhet att vi måste få in riskkapital i det här också. Nu är det lite Klondike-känsla.”

Lockar vissa avarter

Att det finns mycket pengar i rullning tenderar att locka till sig opportunister.

Linné på FMV känner sig säkra på att så inte sker.

“Vi ser inte någon sådan tendens i dagsläget”, skriver han.

Villman ger en lite annan bild.

“Ja, så är det ju, och det är en risk man får ta”, säger Villman.

Här kan dock tidigare nämnda trösklar vara av godo enligt Engelbrektson.

“Å ena sidan är jag inte jätteorolig när det gäller själva kärnaffären, där är trösklarna höga och kontrollen stor. Tittar man ett par-tre steg ner i leverantörsleden så finns det opportunister där”, säger Engelbrektson.

Infiltrationsrisker

Den ökade aktiviteten ökar också antalet inblandade personer, något som kan utnyttjas för infiltration.

“Vi ser allvarligt på risken för infiltration i leverantörsledet. Därför ställer vi höga krav i samtliga upphandlingar, med särskild prövning av de verksamheter som omfattar säkerhetskänslig verksamhet”, skriver Linné på FMV.

Villman menar återigen att det är en risk man får ta då alternativet är värre.

“Ja, risken för infiltrationer ökar såklart. Men vad är alternativet? Det är en större risk att vi inte får till innovationen än att vi inte håller all innovation ifrån Ryssland, Iran, Nordkorea och Kina.”

“Tiden är vår största riskfaktor”, säger Villman.

Läs mer:

Saab: Går värderingen att försvara?

Europeiska försvarsaktier faller efter EU:s avtal med USA