Efter marknaden

De församlade kostympersonerna: några kvinnor men huvuddelen män, betraktade varandra dystert över mahognybordet. Tidigare under kvällen hade diskussionerna gått höga. Fakta hade redovisats och tolkats. Slutsatser hade formats, omformats och förkastats. Nu var det dags att börja den sista delen av mötet. Av hävd inledde finansanalytikern:

– Jag har hört allt som sagts här i kväll och jag kan bara göra följande konstaterande: Jag kan inte längre lita på marknaden. Den information jag får från bolagen är knapphändig och tillrättalagd för masskonsumtion. Den information jag får om branscherna jag bevakar är uddlös och omöjlig att använda för att dra företagsspecifika slutsatser av. Och när jag analyserar den information jag fått och drar slutsatser för aktiekursen i bolagen, blir det bara fel.

Ekonomijournalisten såg sig omkring och sa allvarligt:

– Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med en finansanalytiker om någonting, men i detta fall är hans åsikter mina. Visst, marknaden ger oss bra historier att berätta. Men den går inte längre att tro på. Den gör som den vill, oavsett vad vi skriver. Jag gillar det inte alls.

Förvaltaren rös och tog till orda:

– Det är vi förvaltare som sätter priset på aktierna, brukar det heta. Blaha, blaha. Det är snarare en effekt av aktiernas likviditet och blankarnas verksamhet. De priser som vi ser på skärmarna idag är lika fundamentalt adekvata som poängställningarna i melodifestivalen. Taktikröstande och dravel, med andra ord!

Företagsledaren stirrade ned i bordsytan med vankelmodig blick och förklarade med död stämma:

– Jag har en stor del av min ersättning relaterad till hur vårt företags kurs går. Min styrelse betraktar mina åtgärder genom börsens glasögon. Om kursen går ned efter att jag genomfört någon större åtgärd, får jag skäll. Om kursen går upp, var det bra. Men vad skall jag göra nu? Det som jag fick applåder för, för bara några år sedan kostar mig nu tiotals procent i värdering. Och sådant som var tabu att ens antyda vid samma tid, ger nu applåder och kurslyft. För att inte tala om det som förvaltaren just talade om: blankarna som skjuter kurserna hit och dit utan att någon egentlig information varit ute och vänt hos analytiker och riktiga placerare. Nej, jag tror faktiskt inte på marknaden längre.

Fler tog till orda – här fanns investor relationspersoner, ränteförvaltare, mäklare, corporate financemänniskor, handelshögskoleprofessorer och många fler.

Så småningom väcktes tanken om en omröstning i kretsen av aktörer, en omröstning om marknadens vara eller icke vara. Den utföll helt enigt: ingen i rummet var längre beredd att lita på marknadens förmåga att sätta betyg på någonting, vare sig skötseln av länder, företag eller någonting annat, för den delen.

Den tystnad som sänkte sig efter omröstningen var kompakt. Om ingen längre litade på marknaden, vad skulle man då tro på? Någon erinrade sig att den upplysta delen av mänskligheten en gång i tiden litade på vetenskapen. En annan hade hört att politiken åtnjöt ett högt förtroende för bara ett par decennier sedan. Kyrkan? Konstnärskapet? Ju längre aftonen varade, desto mer klart stod det att ingen egentligen såg något alternativ till marknaden. Den kommentar som förlöste mötet kom från analytikern:

– Alltså, om vi avskaffar marknaden som rättesnöre utan att ha något alternativ, då har vi ingenstans att söka oss. Då har vi ingen som betalar oss våra höga löner för att uttala oss om rätt och fel, om högt och lågt. Jag föreslår att vi håller masken tills vidare, ja, bara tills vi kommer på någonting bättre att tro på, alltså. Men tills vidare är det alltså marknaden som gäller. Och säg ingenting till någon om det här mötet.