Efterlyses:Nya svenska storägare

Folk känner sig för pressade av omvärlden att göra kortsiktiga saker som inte lönar sig i längden. Man lyssnar för mycket på marknaden, analytiker och er i media, förklarade Fredrik Lundberg, en av få privata storägare, i Affärsvärlden nyligen.

Han är inte ensam om åsikten. Avsaknaden av aktiva och långsiktiga ägare av de svenska storföretagen har orsakat många problem som uppdagats i bolagen på senare år, alltifrån överoptimistiska investeringar till släpphänta incitamentprogram.

Det aktiva ägandet representeras av ett fåtal familjer och investmentbolag som utgör en allt mindre del av ägarkollektivet.

– Det är alldeles för lite av privat aktivt ägande på börsen. Vi måste få in mer stora aktiva ägare, då skulle marknaden fungera betydligt bättre. Det är viktigt med mångfald inom ägandet för att konkurrenskraften ska öka, säger industrimannen Carl Bennet.

Vid sidan av duon Investor och Industrivärden finns bara en handfull privata ägare av dignitet på Stockholmsbörsen som betraktar sitt ägande som långsiktigt, däribland familjen Stenbeck, Fredrik Lundberg, Melker Schörling, Gustaf Douglas och Stefan Persson.

Frågan är vilka nya ägare som kan komma att segla upp vid sidan av de få etablerade namnen när det handlar om styrning och ansvarstagande för de stora och betydelsefulla börsföretagen.

Hoppet sätts ofta till entreprenörerna eller familjeföretagarna som har lyckats bygga upp stora företag eller förmögenheter. Problemet är ofta att dessa valt att koncentrera sitt ägande eller rent av att flytta utomlands för att kringgå skattesystemet.

Men efter skatteutspelet i helgen vädrar näringslivet morgonluft. LO:s förre chefsekonom och ordföranden i Skattebasutredningen, P-O Edin, slår fast att bland annat arvs- och förmögenhetsskatterna skadar ekonomin. Förslagen är banbrytande med tanke på avsändaren. I näringslivet hoppas många att förslagen bäddar för en kursändring inom socialdemokratin.

Hoppet finns att Rausing och Kamprad återvänder, de två tydligaste exemplen på hur privata kapitalister lämnat landet. I båda familjerna finns stora förmögenheter, företagartradition och en yngre generation. Men flera av dem som Affärsvärlden talat med räknar med att Kamprad och Rausing har lämnat Sverige för gott.

– De kommer nog inte att spela en stor roll. De har sina företagsgrupper som de koncentrerar sig på, säger Carl Bennet.

Bennet själv brukar räknas till de få privatkapitalister som på senare år gett ett ansikte till det aktiva ägandet. En genomgång av de privata ägargrupperingarna i Sverige visar att det trots allt finns ett knippe aktörer som mycket väl skulle kunna utvecklas till betydligt större och viktigare ägare på Stockholmsbörsen.

Redarfamiljen Olsson i Göteborg med koncernen Stena har ett stort engagemang utanför rederibranschen och skulle kunna spela en allt större roll, inte minst eftersom frontmannen Dan Sten offentlig sagt att man vill satsa 2 miljarder kronor på börsen.

– Det är intressant när en familj får mycket pengar över och diversifierar sig som de gjort, en del pengar investeras i riskkapitalprojekt som kan komma att växa, säger Ronald Fagerfjäll, författare och tidigare chefredaktör för Affärsvärlden.

Även Antonia A:xson Johnsson skulle kunna flytta fram positionerna. Familjekoncernen växer och har ett bra kassaflöde vilket gör att den har en god handlingsfrihet när det gäller att expandera. Troligen kommer familjen att fortsätta att vara en stark aktiv ägare.

Familjen af Jochnick, ägare av sminkbjässen Oriflame, är en intressant gruppering. Bolaget är på väg tillbaka till den svenska börsen och har redan inlett diversifieringen genom investeringar i andra företag, bland annat som storägare i börsnoterade Medicover. Här finns också en yngre generation under grundarna.

Det finns bedömare som menar att familjeföretagarna inte räcker. En idé som länge förfäktats är att fonderna ska outsourca sin makt till ägaragenter som sköter bolagen på uppdrag av exempelvis AP-fonderna. Christer Gardell på Custos förfäktade länge detta.

Kanske finns de nya långsiktiga ägarna i finansmännen som tjänat miljardbelopp på lånefinansierade utköp på börsen. Partners i Nordic Capital och Industri Kapital borde trots allt ha lärt sig ett och annat om företagande, även om deras förmögenheter främst handlat om balansräkningoperationer och ägande med femårsperspektiv.