Ekologiska inkräktare

Var hör egentligen kameler hemma? Det frågar ekologen Ken Thompson i boken Where Do Camels Belong? De flesta svarar nog Nordafrika, Mellanöstern och Gobiöknen. Det är ju där vi är vana att se dem. Men, säger Thompson, varför inte i ­Australien? Där finns världens enda ­hjordar av vilda kameler.

Eller kanske i Nordamerika? Det var där kameldjuren ursprungligen uppstod, och där fanns kameler under miljontals år innan de dog ut för ungefär 8 000 år sedan. Men innan dess hade några av dem tagit vägen över Berings sund till Sibirien och sedan vandrat vidare mot Centralasien. I Nordafrika och Sydvästasien är kamelerna alltså relativa nykomlingar. Så var hör de hemma? Där de finns just nu eller därifrån de ursprungligen kom och levde under miljoner år?

För sådär 250 miljoner år sedan hängde alla jordens kontinenter ihop i super­kontinenten Pangaea. Så sprack Pangaea upp, och djur och växter som hamnat på olika landmassor utvecklades av evolutionen till olika arter utan kontakt med varandra.

När så Columbus landade i Hispaniola 1492 knöts plötsligt världen samman igen. Djur och växter som inte funnits tidigare i Nya världen forslades dit av europeiska kolonisatörer: svin, hästar, spannmål, grönsaker, tambin med mera. Som fripassagerare på skeppen kom också malariamyggor, råttor, blomfrön, vägglöss och mycket annat.

I andra riktningen, till gamla världen, gick kalkoner, potatis, tomater, majs och ananas. Men också vinlusen, parasiter, mikroorganismer och virus som orsakade sjukdomar som syfilis och polio i Europa. Det så kallade columbianska utbytet är en process som pågår än i dag.

Svår konkurrens

Men långt ifrån alla alla arter som kommer till nya platser eller världsdelar klarar sig. De flesta dukar under av konkurrens från inhemska arter, äts upp av predatorer eller tål inte klimatet eller jordmånen. Men ibland hittar immigranterna sin nisch, trivs förträffligt och förökar sig lavinartat. Sådana invasiva arter, och deras snabba spridning, väcker ofta panik.

Många naturvårdare, säger Ken Thompson, hävdar att immigranterna skapar oreda i ekosystemen och välter den ekologiska balansen över ända. De är främmande inkräktare, och vi måste i möjligaste mån se till att hålla dem utanför våra gränser. Resultatet blir annars, hävdar dessa, att inhemska arter dör ut och att biodiversi­teten minskar. Men forskning har visat att det faktiskt inte är så. Däremot förändras ekosystemen ständigt, vare sig vi vill eller inte. Man ska inte inbilla sig att det har funnits något sorts idealtillstånd där de inhemska arterna har levt i lycklig ekologisk harmoni.

Men de invasiva arterna då? Det kan väl inte vara bra att exempelvis zebramusslorna från Svarta havet sprider sig i våra vattendrag och kloggar ihop vattenintag. Ska vi inte försöka hindra dem?

Tveksamt, svarar Ken Thompson. Vi ställer till med större skada om vi försöker bekämpa musslorna med exempelvis gifter. Dessutom gör zebramusslan faktiskt en del nytta genom att rena vattnet. Det gör att siktdjupet ökar, solljuset når längre ned och den organiska tillväxten blir större. Musslan blir också föda för fiskar och änder.

I ett ekosystem i balans lever alla organismer på svält­gränsen. Även den invasivaste art kommer med tiden att hejdas av näringsbrist och naturliga fiender. Men det tar sin tid.

Ingen motsättning

Vanligtvis är det invandrade arter som får skulden när biodiversiteten minskar, trots att felet egentligen ligger hos människorna. Snart tre fjärdedelar av jordens yta har domesticerats av människan, som har skapat betesmark, åkrar och stadslandskap. Resultatet är att många arter inte längre har sina speciella nischer kvar och därför dör ut medan andra anpassat sig till människans biotoper.

Det finns egentligen ingen motsättning mellan inhemska och främmande arter, säger Thompson, och det är inte alls så att biodiversiteten automatiskt minskar om främmande ekologiska immigranter etablerar sig.

I dag är det meningslöst att försöka skilja mellan vilka arter som är inhemska och vilka som är utländska inkräktare. För hur länge ska en art ha funnits på plats för att ­kallas inhemsk? Sedan stenåldern? Eller före Columbus? Eller sedan 1900-talets början?

Men finns det inget exempel på invandrare som enbart ställt till med skada?

Jodå, visst gör det, svarar Ken Thompson. I Papua Nya Guinea lever en reptil kallad brun trädorm, Boiga irregularis. Under andra världskriget råkade den komma med som fripassagerare vid transport av militär­material till ön Guam. Fåglarna på ön hade tidigare inga naturliga fiender, men nu plundrade trädormen fågelbon med sådan glupskhet att tio av tolv fågelarter på norra Guam försvann.

Ken Thompson skriver dock inget om senare års invasion av mördarsniglarna i svenska trädgårdar. Har de någon ekologisk funktion?