Ekonomins väktare

Det är både befriande och belysande att för några dagar söka sig till Norrlands kustland, hjärtlandet i den svenska basindustrin. Här märks ingenting av det missmod som breder ut sig inom finans, telekom och IT. Besökaren möter skinande nya anläggningar, frukten av miljardinvesteringar som genomfördes även när branschen i slutet av 1990-talet av många sågs som en näringslivets föredetting.

“Ta av overallen innan du slår dig ner i soffan”, manar en skylt i konverterhallens kontrollrum på Bolidens anläggning utanför Skellefteå. När Rönnskärsverket byggdes om för två miljarder kronor åren 1998-2000 fick kontrollrummet modern kontorsstandard. Intill soffgruppen, som skulle platsa i receptionen hos vilket kunskapsföretag som helst, finns ett sammanträdesrum med overhead och blädderblock. Metallarbetarna tar bara på sig overall, stövlar, hjälm och visir då och då, som när det ska tas prover på den 1200 grader heta smältan.

Men Boliden har inte bara investerat i bra arbetsmiljö – och ännu lägre utsläpp – utan också i effektivitet. Det nya kontrollrummet ersätter tre gamla. Extra anmärkningsvärt, och sannolikt världsunikt, är att Rönnskär byggde ut kapaciteten med 70 procent samtidigt som produktionen pågick för fullt. Platschefen Roger Sundqvist berättar att man löste problemet genom att bygga den nya konverterhallen ovanpå den gamla, som sedan revs.

Underskattad betydelse

Volymexpansionen har varit nödvändig för att kunna bevara konkurrenskraften. I mitten av 1990-talet hade åtskilliga företag i skogs-, metall-, gruv- och kemiindustrin kommit till vägs ände när det gällde personalminskningar. Mellan 1986 och 1996 krympte till exempel antalet anställda på Rönnskär från 2 600 till 850. För att fortsätta skära produktionskostnaden per producerat ton – ett måste i en miljö med stagnerande eller fallande priser på huvudprodukten koppar – var det nödvändigt att gå upp i volym. Det har också skett under de senaste fem åren.

Därför är de uppskattningar som finns om basindustrins betydelse för svensk ekonomi antagligen tilltagna i underkant. Enligt en studie av näringsdepartementet hade produktionen 1998 i basindustrin – massa och papper, stål och metall, kemi och gruvor – ett saluvärde på 220 miljarder kronor. Enligt denna mätning utgjorde basindustrin en femtedel av den svenska industrins totala försäljningsvärde. Branschen svarade vidare för 27 procent av industrins investeringar men för 15 procent av dess förädlingsvärde.

För fyra år sedan var emellertid teleproduktindustrin, framför allt förstås Ericsson, i en helt annan och mycket mer expansiv fas än i dag. Sedan dess har produktionen och personalstyrkan minskat avsevärt. Även i verkstadsindustrin har rationaliseringstrycket varit hårt på senare år. Däremot har alltså de svenska stål- och metallverken och massa- och pappersbruken byggt ut ordentligt. Mot den bakgrunden är det rimligt att anta att basindustrin i dag svarar för mellan 25 och 30 procent av den svenska industrins sammanlagda saluvärde. Använder man en bredare definition, och räknar in underleverantörer, distributörer, konsulter, forskning, med mera, blir andelen än större. Skogsföretagens branschorgan, Skogsindustrierna, uppger att det skogsrelaterade så kallade klustret utgör 25-30 procent av svensk industri.

Gratis mjölk

Enligt en kartläggning av Ångpanneföreningen har massa- och pappersindustrin ett 60-tal produktionsanläggningar medan det finns ett 30-tal produktionsställen för stålindustrin och cirka 20 för övrig metallindustri. Därutöver finns fabriker inom baskemi, cement och gruvindustri.

Basindustrins anläggningar drar alltså inte mycket folk. Det räcker med 115 personer i varje skift för att köra Sveriges största massa- och pappersbruk Husum utanför Örnsköldsvik, som ägs av finska M-real. Och Bolidens nya dagbrottsgruva, Maurliden, sysselsätter inte fler människor än en ordinär ICA-butik (tolv personer). Samtidigt har branschen blivit mycket bättre på att ta hand om sitt folk. På 1960-talet fick arbetarna på Bolidens blyverk gratis mjölk för att motverka exponeringen för miljögifter i det dagliga arbetet. När Affärsvärlden en snöslaskig aprildag besöker Bo Johan Nilsson, chef för Bolidens svenska gruvverksamhet, avbryter denne mötet för att diskutera en lättare arbetsskada som inträffat samma förmiddag i Storlidengruvan. Boliden har inte haft en dödsolycka sedan 1997.

På Bolidens anrikningsverk finns stämpelklockorna kvar. De utgör en påminnelse om den otidsenliga men alltjämt kvardröjande gränsdragningen mellan arbetare och tjänstemän. En plakett inne i det brunbetsade verket om att gamle kungen Gustav VI Adolf var på besök 1958 erinrar också om att basindustrin funnits länge här.

Jämfört med bruken i Bergslagen, med anor från 1500-talet, är dock industrin en nykomling i det norrländska kustlandet. Bolidenmalmerna började utvinnas och vidareförädlas först på 1930-talet. Och Husum räknar sin historia till 1919.

Låg personalomsättning

Den har man gjort sitt bästa för att tvätta bort. Gräsmattor har ersatt leriga grusplaner, och Husums fabriksbyggnader har målats om i schatteringar av blått, rött och vitt. Sulfatstanken är nästan helt borta. Det ryker från brukets skorstenar men utsläppen består till största delen – vilket för övrigt gäller för svenska industriskorstenar i allmänhet – av vattenånga.

Att förnya de mänskliga resurserna är däremot svårare. Verksamheten står under hårt rationaliseringstryck, vilket gör att den som anställs sist oftast måste gå först när bemanningen ses över. Samtidigt är den naturliga personalomsättningen på de flesta håll i basindustrin kring noll. Det tas dock vissa steg. På Husum har personalen så mycket som en arbetsvecka per år för utbildning av olika slag. Här ingår till exempel studiebesök hos tryckerier och andra kundföretag. De nyrekryteringar som trots allt sker har lockat nya personalkategorier. Två av skiftteamen vid Husums nya bestrykningsmaskin har chefer som tidigare var sjuksköterskor på intensiven på Örnsköldsviks sjukhus. Steget var inte så stort som man kan tro med tanke på det stora teknikinnehållet i avancerad sjukvård, säger personalchefen Henrik Westling.

I basindustrin ser man det också som obegripligt att branschen kommit att ses som gammal och trött i relation till näringslivet i övrigt. “En del upplever basindustrin som tråkig. Det är precis tvärtom. Det är ju vi som tillämpar den modernaste tekniken”, säger Bo Johan Nilsson på Boliden.

Streckkod gav kontroll

Ett exempel är streckkoder. Fram till 1995 etiketterade Boliden varje lass kopparplåt som lämnade Rönnskär med stämpel. Sedan dess har kodsystem som är läsbara i alla led hos leverantör, transportör och kund gjort att bolagen har en väsentligt bättre koll på produktflödet. Industrin började köpa datorer långt innan till exempel bankerna och detaljhandeln. Därför har stordatorsystemen levt kvar längre än på andra håll. Men numera finns så kallade affärssystem överallt, vilket ger mycket mer information om flöden av varor och kapital genom företagen. På Husum introducerade man affärssystem (R3 från tyska SAP) 1999 men måste nu gå över till en annan SAP-miljö i och med att fabriken i fjol bytte ägare till M-real.

Produktionen styrs också den med PC-baserade system. I kontrollrummen har de reglage och mätare som fanns fram till 1980-talet skrotats. Informationen från processstyrningssystemen, från leverantörer som ABB och Siemens, presenteras för operatörerna i fyrfärg och påminner om avancerade dataspel.

Någon lek är det inte fråga om. Bolagen i basindustrin kan slå sig till ro lika lite som på andra håll i det konkurrensutsatta näringslivet. Kronans svaghet under senare delen av 1990-talet har förstås varit till stor hjälp. Företagen har också utnyttjat det gångna decenniet till att fusionera och kraftsamla till de koncerner, enheter och produktsegment som har den största framtidspotentialen. Serien av strukturaffärer i skogsindustrin och bildandet av Avesta Polarit (och kanske en eventuell affär mellan SSAB och Rautarukki) är en påminnelse om detta.

Okända svenska framgångar

Samtidigt har verksamheterna inom bolagen bytt skepnad. De svenska ståltillverkarna har exempelvis över 50 procent av sin produktion inom legerat stål, vilket har högre förädlingsgrad. Jämförbara tal för stålindustrin inom EU är i genomsnitt 15 procent och i USA och Japan 10 procent vardera. Produktiviteten per anställd i massa- och pappersindustrin var 1999 hela 40 procent högre i Sverige och Finland än i Tyskland.

Järnmalmsjätten LKAB är en av världens ledande leverantörer av järnmalmspellets. LKAB har under 1990-talet satsat miljarder i ett nytt pelletsverk och i fjärrstyrd brytning som styrs från kontrollrum ovan jord. Det har varit möjligt tack vare att malmkroppen i Kiruna är så stor och lättbearbetad. Exempel på andra storinvesteringar i basindu-strin på senare år är SSAB:s nya masugn i Luleå och grovplåtverket i Oxelösund.

Det finns också andra, okända, exempel på svenska framgångar i basindustrin. En sådan är Cementa, i det före detta Scancem, som numera ägs av tyska Heidelberg Cement. Den svenska cementindustrin exporterar så mycket som hälften av sin produktion, till stor del till USA och Afrika.

Konkurrensen har hårdnat. Det har också kraven på kapitalproduktivitet. De miljardinvesteringar som gjorts måste betala sig, och det snabbt. På Rönnskär vill man inte uppge på hur lång tid ombyggnaden ska räknas hem, men säger att det är en självklarhet att det måste gå snabbare nu än förr. Vid ett samtal med två av enhetscheferna på Boliden, Jan Moström och Ivar Larsson, framkommer att kraven på kapitalproduktivitet, arbetsproduktivitet, driftsäkerhet och uppföljning har stegrats markant under de senaste fem-sex åren. “Förr kunde man se en gruva som en enskild produktionsanläggning. Nu har vi en direkt koppling till smältverk i koncernen eller hos kunderna”, säger Jan Moström.

Logistik och driftsäkerhet spelar en större roll än förr, här som i andra branscher. För tio år sedan stoppades anrikningsverket i en månad för underhåll. Nu är det i stället två kortare stopp. Husumfabrikens stora årliga underhållsstopp varar bara en vecka.

Lager på pendeln

De korta stoppen är nödvändiga eftersom kunderna har så små lager. Elektrokoppar i Helsingborg tar merparten av Rönnskärs kopparproduktion. Bolagets lager finns på det tåg, den så kallade kopparpendeln, som går från Rönnskär till Helsingborg flera gånger i veckan. På returresan lastas returfrakt i standardcontainrar för elektronikskrot och andra insatsvaror till Rönnskär. Sjöfrakter är också viktiga för basindustrin. Husum tar in en hel del av sin massaved från Baltikum och Ryssland, vilket förklarar varför en skylt på ryska pekar till brukets hamn.

Basindustrin har alltså arbetat hårt med sin struktur på senare år. I kombination med den svaga kronan har detta givit utdelning, exempelvis i dagens fina vinster i skogsindustrin. Platschefen på Husum, Peter Kinell, en branschveteran som hämtades till Husum från det indonesiska skogsföretaget April, pekar på att “rationaliseringstrycket har upphört att vara konjunkturberoende”. Kostnaderna måste anpassas fortlöpande, även i goda tider. Så var det inte på 1980-talet. Effekten för Husums del blir att personalstyrkan måste ner med ytterligare 100 man under ett par år. Effektiviseringsprogrammen har höjt produktionen per anställd från drygt 400 ton år 1990 till 600 ton år 2000. Prognosen för 2004 är på över 800 ton.

Förändringstempot hålls alltså uppe, trots de just nu goda tiderna. Så har det i stort sett alltid varit. Den benägenheten förklarar varför basindustrin lär behålla sin slagkraft länge till.