EMU OCH SYSSELSÄTTNINGEN: Symbolpolitik

Hittills är det Tyskland som satt villkoren – i kraft av attlandet är den absoluta kärnan i den blivande valutaunionen; EMUkan bildas utan Frankrike, men inte utan Tyskland. I Maastrichtformulerade tyskarna inträdesvillkoren. Sen fick de den blivandeEuropeiska Centralbanken, ECB, placerad i Frankfurt. Det senasteåret har de drivit fram stabilitetspakten, som sätter upp hårdavillkor för budgetdisciplinen i EMU; tyskarna har sett den somett slags andra försvarslinje att luta sig emot ominträdesvillkoren skulle komma att tolkas alltför flexibelt.Under toppmötet i Dublin i december förra året kom det till enurladdning mellan Tysklands förbundskansler Helmut Kohl och denfranske presidenten Jacques Chirac när man slutförhandladestabilitetspakten.

De två kärnländerna har ju i grunden helt olika motiv för attvilja ha EMU; medan tyskarna velat etablera en tysk syn påpeningpolitiken inom EMU har fransmännen velat få inflytandeöver den tyska penningpolitiken via ECB.

Tyskland och Frankrike betonar också utformningen helt olika:medan centralbankens suveränitet är avgörande för tyskarna,kämpar fransmännen för att skapa en politisk motvikt till banken- inte minst för att kunna ta hänsyn till sysselsättningen.Grälet i Dublin slutade med en kompromiss, där fransmännentvingades böja sig mer än tyskarna.

Nu har fransmännen genom den nya socialistregeringen fått inlite mera fokus på sysselsättning. EU:s socialdemokrater jublar,särskilt de svenska, som äntligen fått gehör för sina idéer.

Det skedde under våldsam dramatik inför toppmötet i Amsterdam.Men vad kommer detta att betyda i realpolitiken, när krutrökenskingrats? Skrivningarna är till intet förpliktande. Det betonastill och med i texterna från Amsterdam att de på intet sättskall kunna åsidosätta den nationella suveräniteten.

Sysselsättningspolitikens områden är ju fortfarande heltnationellt styrda; här finns ingen suveränitet avträdd, ochingen makt på EU-nivån. Alla länder gör som de vill, inom degränser som sätts av konvergenspolitiken.

Däremot kommer den ökade fokuseringen på sysselsättningen – meden ny kommitté, övervakning, och årliga rapporter på EU-nivånatt garantera sysselsättningsproblematiken en plats på denpolitiska agendan. Olikheterna i angreppssätt kommer upp påbordet; de brittiska och de franska socialisterna kan gräla omökad flexibilitet på arbetsmarknaden som en metod för att ökasysselsättningen, och kanske kan debatten bidra tillutvecklingen på något sätt.

Har ECB fått för mycket makt? Behöver den en politisk motvikt?Ja, tycker alltså fransmännen, som det senaste året försöktskapa en motvikt i form av ett stabilitetsråd, därfinansministrarna i EMU skall kunna diskutera gemensamma frågor.Försedd med reell makt skulle ett sådant råd bli ett slagsekonomisk regering för EMU, där finanspolitiken koordineras ochsamordnas. Tyskarna, som inte velat äventyra ECB:s oberoende,har motarbetat de franska idé-erna.

Det är självklart att det finns ett behov för finansministrarnai EMU-länderna att diskutera sinsemellan, utan att länder somstår utanför är med. Sker det inte i ett institutionaliseratstabilitetsråd från början, växer det fram i hemlighet- på ett alldeles naturligt sätt. Ju mindre union, desto störrebehov. Ju större union, desto lättare kan finansministerrådetanvändas.

Så någon form av mötesplats, där den ekonomiska politiken i denekonomiska och monetära unionen kan diskuteras, blir det säkert.Förr eller senare.