En ansökan i kris

Statsminister Göran Persson väckte uppseende för ett par veckorsedan när han i Financial Times uttalade att Sverige inte kansäga nej till EMU. Det måste bli ja, nu eller ja, senare, sadehan. Därefter har argumentationen, på den inhemska arenan, tydligtutvecklats till ja, senare, av både Persson och bland andrafinansminister Bosse Ringholm. Det verkar nu mycket osannoliktatt socialdemokraterna vid partikongressen i vår säger ettenkelt ja.

Ingen omröstning

I förra veckans riksdagsdebatt om EMU förkastade Perssonenergiskt folkpartiledaren Lars Leijonborgs förslag om enfolkomröstning redan hösten 2000. Budskapet var att vi måstevänta och se. Vi måste vänta och se hur lönebildningen fungerari Sverige och vad som händer med länder som inte ligger i fasmed den konjunkturcykel som bestämmer räntenivån i EMU.Behöver man inte ha svar på de frågorna innan man klämkäcktkastar sig ut och kräver folkomröstning vid en viss tidpunkt?frågade Persson.

Ja diskonterat

Enligt en undersökning som SAF låtit göra bland Sverigesanalytiker vid världens ledande banker skulle en fortsattvänta-och-se-politik inte innebära några större förändringar, sålänge marknaden kan räkna med att det till slut blir ett ja.Frågan är vad som kan få socialdemokraterna att ta ställning närnu alla andra partier har gjort det. Moderaterna, kd och fp harsagt ja medan c, v och mp är klart emot. Under en lång tid haropinionsläget varit stabilt både i väljar- och iEMU-undersökningar.

Två väljarhälfter

I frågan om EMU har övervikten växlat mellan ja- och nej-sidaninom en smal marginal. Läget är så jämnt att socialdemokraternainte vågar föra ut frågan för avgörande. Risken är att det blirett nej.En förklaring till det stabila opinionsläget är nog den stabilaekonomiska utvecklingen. Troligen blir det inga störreförändringar i väljarkåren förrän den ekonomiska utvecklingenändras. Alla regeringsskiften under de senaste decennierna harhaft tydliga samband med ekonomiska kriser.Nationalekonomen Lars Jonung konstaterar i sin bok Medbackspegeln som kompass att det är först när Sverige hamnar i enakut kris som det går att ta itu med systemfel i ekonomin. Attinte vara med i EMU kanske inte ska kallas ett systemfel, menatt ansöka om medlemskap hör till den typ av beslut som kanskebara kan tas i krislägen.Att det kommer en kris, eller åtminstone en nedgång i ekonomin,måste man räkna med. En utlösande faktor kan vara attfinansmarknadens aktörer så småningom tycker sig ha fått väntaför länge och tappar hoppet.

Vad många ekonomer räknar med är att arbetsmarknaden ska visasig fungera så illa som de förutsagt. Problem kan uppstå redan iförhandlingarna för större delen av arbetsmarknaden år 2001. Medfortsatt högkonjunktur kan det därtill bli stark löneglidning.I första hand kommer räntorna att stiga, men detta ställer i sintur krav på en stram finanspolitik, något som kan bli svårt attgenomföra. Perssons slutsats borde kanske logiskt bli att vi inte kan gåmed i EMU därför att arbetsmarknaden inte bestod provet. Men ettnej i en krissituation skulle bara förvärra krisen. Ett jaskulle åtminstone sänka räntorna.Ett teoretiskt alternativ är att den svenska ekonomin under enlång följd av år, liksom nu den amerikanska, får god tillväxtoch låg inflation.