En coolare riksbank

Sedan i december, när den förra inflationsrapporten presenterades, har prognoserna för tillväxten höjts samtidigt som inflationen väntas bli litet lägre. Dessutom bedöms risken för att inflationen blir högre än prognosen nu vara lika stor som att den blir lägre. I den förra rapporten bedömdes risken för högre inflation vara större.

Vad är det som har fått riksbanken att ändra sig?

Ny syn på lönebildningen

Det är delvis fråga om en ny bedömning. Och det är inte så konstigt, riksbanken har ju överskattat inflationen under flera år. Det har alltså verkligen funnits anledning att ompröva synen på hur inflationsbenägen den svenska ekonomin egentligen är.

Ett område där riksbanken nu gör en ny och mer optimistisk bedömning är lönebildningen. Nya avtalskonstruktioner där mer av löneökningarna fördelas lokalt är positivt eftersom det bidrar till att löneökningarna bör styras mer av produktivitetsförbättringar. Att reallönerna ökar så pass mycket bör enligt riksbanken också minska risken för höga nominella lönekrav.

I någon mån handlar det också om att det har kommit ny statistik som ändrar bilden av den svenska ekonomin. Den viktigaste förändringen sedan den förra inflationsrapporten gäller produktiviteten. Den utvecklades ju extremt svagt under första halvåret förra året, men återhämtade sig under andra halvåret.

Tar större risk

Möjligen är det också så att riksbanken nu är beredd att ta litet större risker. Tidigare har riksbanken nästan alltid höjt räntan när prognoserna har visat att inflationen överskrider inflationsmålet på två års sikt. Den här gången beslutade dock direktionen att låta reporäntan ligga kvar på 3,75 procent trots att de egna prognoserna pekar mot en inflation strax över två procent om två år.

Från att ständigt ha överskattat inflationen börjar det nu kännas som om riksbanken om något tar för lätt på inflationsriskerna. Att riskbilden nu beskrivs som balanserad beror delvis på att banken redan i huvudscenariot räknar med något högre oljepriser och en långsammare förstärkning av kronan. Fortfarande bedöms dock ännu högre oljepriser vara en av de främsta inflationsriskerna. Att den internationella konjunkturen blir starkare och mer långvarig skulle också kunna ge högre inflation än man nu räknar med.

Löneökningarna nämns inte ens som en risk. Det är en orsak till att man kan börja undra om inte riksbanken har blivit litet väl optimistisk om inflationsutsikterna. Visserligen syns ännu ganska få konkreta tecken på att löneökningarna håller på att dra iväg, men det finns få tveksamheter om att vi går mot högre löneökningar. Bristen på arbetskraft kommer helt säkert att tillta under de närmaste åren och även om det ser ljust ut just nu måste det vara stor risk att både löneökningstakten (och löneglidningen) dras upp framöver. Löneökningarna är det som på litet längre sikt har ojämförligt störst betydelse för inflationen.

Riksbanken räknar med att löneökningarna stiger något, till fyra procent i år och 4,3 procent nästa år. Eftersom produktiviteten väntas öka litet snabbare, med omkring två procent vardera i år och nästa år, är det förenligt med inflationsmålet på två procent.

El- och teletaxor

Orsaken till att riksbanken anser att riskerna är balanserade är förstås att inflationen också bedöms bli lägre än väntat. Om den amerikanska börsen rasar skulle den internationella konjunkturen och därmed också Sverige bli betydligt svagare. Effekterna av avregleringarna på el- och telemarknaderna bedöms också pressa priserna mer än väntat.

Men det är svårt att hålla med om att riskbilden är balanserad. Med dagens allt starkare konjunkturutsikter och fallande arbetslöshet ter sig risken för högre inflation definitivt större än att den skulle bli oväntat låg. Det vore synd om riksbanken efter att ha överskattat inflationstrycket i åratal nu, i den starkaste högkonjunkturen på över ett decennium, skulle överreagera åt andra hållet.