En era mot sitt slut

Torsdagen den 20 september skedde något mycket märkligt på den internationella valutamarknaden. Då gick Kanadadollarn för första gången på 30 år om USA-dollarn. Boomen i den råvarutunga kanadensiska ekonomin har medfört att “lillebrorsvalutan” stärkts gradvis under 2007, så händelsen var egentligen väntad. Men den speglar också något långt viktigare: att hela nationen USA visar allt fler tecken på svaghet.

En del av de tecknen är övergående. Valutarörelser är svåra att prognostisera och pendelsvängningarna är ofta absurt överdrivna. Att USA-dollarn har kommit ner till samma låga nivå mot den kanadensiska dollarn som i november 1976 beror mest på Federal Reserves oväntat kraftiga sänkning av korträntan.

Trots fluktuationerna på valutamarknaden är USA fortfarande den dominerande kraften i den globala ekonomin.

– USA har varit dragloket i världsekonomin de senaste åren och det som händer där påverkar oss i väldigt hög grad, säger vice riksbankschef Irma Rosenberg.

Den särställningen lär bestå ett tag till. Utan amerikanska pengar, amerikansk teknik, amerikansk diplomati och amerikanska vapen skapas inga varaktiga förändringar i de viktiga globala frågorna. Kriget i före detta Jugoslavien på 1990-talet tog slut först efter att det amerikanska flygvapnet gått till aktion mot Serbien. Och ska klimatfrågan komma närmare en lösning så krävs amerikanskt ledarskap – eller i alla fall långtgående amerikanskt engagemang – för att ta två exempel.

Ändå går det inte att komma ifrån att USA:s betydelse för den övriga världen börjar minska. Indikationerna är både många och betydelsefulla. Den viktigaste är kanske att investmentbanken Goldman Sachs – en firma som i sig symboliserar amerikansk expertis, styrka och makt – nyligen tidigarelade prognosen för det årtal då man bedömer att Kinas BNP har passerat USA:s. Tidigare trodde firman på år 2035. Nu lyder prognosen på 2027. Det innebär att 2010-talet blir det sista decenniet, i alla fall för den här gången, med USA som ekonomisk världsetta.

Givetvis måste man sätta stora frågetecken för sådana prognoser. Att extrapolera befintliga trender när det gäller nationer med varierande utvecklingsnivå innebär stora felkällor. Den amerikanska industrialiseringen 1850-1930 drevs framåt av outsinlig tillgång till mark och råvaror. Den lyxen saknar länder som Kina och Indien. Miljökriser och inrikespolitisk oro kan tvinga Kina (och även Indien, som väntas nå USA:s nivå kring år 2050) att ta en paus i den snabba marschen mot välstånd. Men på lite sikt är det alltså uppenbart att perioden med USA som ensam herre på täppan snabbt går mot sitt slut.

I stället kommer världsekonomin att gå från “unipolär” till “multipolär”, vilket egentligen inte är särskilt förvånande. Fram till den industriella revolutionen hade kineserna, enligt ekonomhistorikern Angus Maddison, större per capita-inkomst än den övriga världen. Asiens andel av världsekonomin var då också sannolikt långt högre än de 36-37 procent som är andelen i dag. USA:s relativa nedgång är alltså rimlig och given.

Henry Luce, utgivare av Time Magazine, myntade 1941 uttrycket “the American Century”. Han kom att få rätt när det gällde det tjugonde århundradet. Men nu växer andra folkrika länder snabbt i styrka. Sådana skeenden är aldrig särskilt lätta att hantera för en etablerad stormakt och just nu utmanas USA på flera områden.

När det gäller makroekonomin är en viktig fråga just dollarn. Är kursfallet tillfälligt eller handlar det om en långtgående omvärdering av dollarn? Svenska SEB:s avdelning för Merchant Banking tror på en fortsatt valutaförsvagning till följd av låga räntor och svag amerikansk tillväxt och gissar att en dollar kommer att kosta bara sex kronor om ett år. Är nedgången av bestående art kan detta leda till att omvärlden börjar få en ny syn på dollarn som reservvaluta. Om så blir fallet kan det få vittgående konsekvenser.

Orsaken till att USA så lätt kan finansiera de senaste årens växande underskott i bytesbalansen är ju att det alltid finns stor internationell efterfrågan på dollar. Amerikanerna kan betala sin import med egen valuta. Dessutom kan Federal Reserve ta del av det så kallade seignorage som följer av dollarns status som reservvaluta (seignorage är den vinst som en sedelutgivande institution gör genom att den som innehar en sedel ju ger utgivaren ett räntefritt lån). Seignoragevinsterna för USA:s del beräknades 2003 av Federal Reserve till 15 miljarder dollar per år.

En indikation på skepsisen mot dollarn är att en del länder som tidigare hållit fast växelkurs mot dollarn – och också anpassat sin penningpolitik till den amerikanska – är på väg att lätta på banden.

Ett antal av länderna i Sydostasien som knöt sig till dollarn under 1990-talet har sedan länge rörlig valutakurs. Saudiarabien har haft dollaranknytning sedan 1986 men har inte följt det amerikanska exemplet när det gäller styrräntan. Det har lett till spekulationer om att kungadömet ska ompröva även valutapolitiken. Ett annat schejkdöme, Kuwait, gjorde detta för några år sedan då man gick över till att hålla fast kurs mot en korg av valutor. Även – och långt viktigare – Kina håller på att minska kopplingen till dollarn.

Dollaroron sätter också avtryck i företagens vardag. Det är en trend som märks över hela världen.

Västerås i februari 2007
Samtalet med ABB:s Sverigechef Sten Jakobsson har berört konjunkturen, arbetsmarknaden och energiförsörjningen. Så kommer vi in på valutamarknaderna, ett komplext ämne för ett bolag som betalar en stor del av sina löner i schweizerfranc och kronor, fakturerar mycket i euro och redovisar i dollar (och har så gjort sedan Asea och Brown Boveri slog sig ihop 1988). Jakobsson konstaterar att den svajiga amerikanska valutan är ett allt större bekymmer:

– Vi offererar oftast i euro, och inte bara i EU. I Kina prissätter vi till exempel ofta offerterna i euro, översätter till dollar och säkrar sedan dollarn. Euron är ju mycket mindre volatil, säger han.

Osäkerheten när det gäller dollarn har vuxit på senare år i det internationella näringslivet. En orsak till att dollarfallet ses som ett påtagligt svaghetsbevis är att USA brottas med ett flertal strukturella problem på en gång. Inte nog med att det stora underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa och nu överskrider fem procent av BNP – det låter kanske beskedligt men ska sättas i relation till exportens andel av BNP som bara är 10 procent. Det innebär att dollarn måste falla mycket och länge för att vända trenden i utrikeshandeln och börja beta av underskotten. Dessutom är sparandet historiskt lågt och understiger nu 2 procent av BNP.

Ovan på detta har USA stora problem med social security (pensioner) och medicare (sjukvård för äldre) som är federala åtaganden men redovisas vid sidan av budgeten. Systemen går med växande underskott och påminner ganska väl om det tidigare, starkt underfinansierade, svenska ATP-pensionssystemet.

– Här står USA inför enorma framtida problem som ingen har en aning om hur de ska kunna lösas. Hittills har politikerna, i båda läger, bara skjutit de här bekymren på framtiden, säger Jim Smith, professor vid Western Carolina University, som föreläste vid en konferens hos Swedbank häromveckan.

Bushadministrationens ovilja eller oförmåga att hålla budgeten i balans har väckt stark, om än senkommen, kritik hos Alan Greenspan, den förre Fedchefen. Greenspan bär en del av ansvaret eftersom han godtog och välkomnade Bushs stora skattesänkningar 2002. Men efter sin avgång har han svängt.

– Jag känner inte längre igen det republikanska partiet, sade han i en intervju med Wall Street Journal.

Skattesänkningarna har gjort de rika amerikanerna ännu rikare. Utvecklingen har sedan förstärkts av att välutbildade människor haft bättre utdelning av de senaste årens konjunktur, medan arbetare fått ta lönesänkningar eller se sina jobb outsourcas till Kina eller Mexiko. Utvecklingen har skildrats träffande i boken “Richistan”, av debattören Robert Frank. Där skildrar han ett USA som snabbt glider isär, med en allt större klyfta mellan hedgefondkapitalister i förorter som Greenwich utanför New York och arbetare i industriregionerna i det inre av USA. Amerikaner har aldrig varit mycket för klassretorik och har – med rätta – betonat att alla har möjlighet att genom hårt arbete förbättra sina levnadsvillkor. Men livschanserna för fattiga och rika skiljer sig numera åt mer än under hela efterkrigstiden. Den sociala mobiliteten, alltså att människor får det bättre ställt än sina föräldrar, är i dag faktiskt större i Europa än i USA.

– En av de mest oroande sifferuppgifterna jag stött på de senaste åren är att bara tio procent av studenterna vid våra bästa universitet kommer från den halva av befolkningen som har de sämsta inkomsterna, sade Larry Summers, professor vid Harvard och tidigare finansminister i Clintonadministrationen inför ett kongressutskott. Han noterade att den mest välbeställda procenten av amerikanerna år 1979 tjänade lika mycket som de lägsta 27 procenten sammanlagt. 2004 var motsvarande siffra 46 procent.

– Den ökade ojämlikheten kan efter hand minska vår tro på marknadsekonomin. Samhället skiktas och medelklassen undermineras. Effekten blir att alltför många amerikaner märker att de hamnar på efterkälken eller riskerar att göra det, sade Summers.

Infrastrukturen är ett annat bekymmer. Otillräckliga nyinvesteringar och eftersatt underhåll börjar bli ett stort diskussionsämne. Bristerna har de senaste åren illustrerats av att en motorvägsbro i somras oväntat säckade ihop i Minneapolis och av fördämningarna som brast under Katrina-orkanen i New Orleans 2005. Problemen märks också i högteknologibranscher. Att USA släpat efter, och fortfarande släpar efter, inom mobiltelefoni är väl känt men ses av de flesta amerikaner som ett undantag från regeln att amerikansk teknik ligger i framkant. Men de senaste åren har insikten börjat spridas att man tappat mark efter även på ett annat viktigt teknikområde. Fackförbundet Communications Workers of America presenterade i juni en studie som visade att den genomsnittliga bredbandshastigheten i USA var 1,9 megabit per sekund. Sverige ingick inte i studien, men Kanada hade 7 megabit, Frankrike 17, Sydkorea 45 och Japan 61.

USA har skördat majoriteten av Nobelprisen de senaste åren – och det kan fortsätta – men trenden när det gäller forskningsanslagen är oroande. Ett exempel är National Institutes of Health, som finansierar viktig grundforskning, men som fått se sina anslag sänkta de senaste två åren, delvis på grund av kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. I sitt budgetförslag för 2008 föreslår president Bush också nedskärningar inom yrkesutbildning och studiestöd. Thomas Friedman, författare till bästsäljaren “The World is Flat”, ser ett USA som hamnar på efterkälken i en mängd avseenden:

– Åk till Singapore, Japan, Korea, Kanada och delar av Europa och ni kommer att upptäcka att infrastrukturen i vårt land inte håller jämna steg med våra konkurrentländer, uppmanade han i en krönika nyligen.

Ett annat ämne på den politiska agendan är utflyttningen av jobb. Globaliseringsdebatten förs i ett högt tonläge i USA. Strafftullar och andra handelspolitiska åtgärder debatteras flitigt bland kandidaterna till 2008 års presidentval.

– Den största omedelbara risken i amerikansk ekonomi är risken för protektionism, säger David Kotok, vd för fondförvaltaren Cumberland Advisors, som också medverkade på Swedbanks konjunkturdag.

Bakgrunden är att USA aldrig varit någon handelsnation av format. Den väldiga hemmamarknaden har räckt gott och väl och de flesta företag har inte behövt frukta internationell konkurrens. Därför har också konkurrensen från Kina och andra lågkostnadsländer slagit proportionellt hårdare mot det amerikanska näringslivet än mot till exempel det svenska.

Enligt McKinsey Global Institute kan uppskattningsvis 10 miljoner arbetstillfällen flyttas utomlands redan i dag. Om det skulle ske innebär det en fördubbling av arbetslösheten från cirka 5 procent till över 11 procent. För hundratusentals vanliga amerikaner har utslagningen av främst industrijobb medfört att de fått gå från arbeten med löner på 20-30 dollar i timmen, plus betald sjukvård, till cirka 7 dollar hos Wal-Mart där anställningsvillkoren är långt sämre.

Stockholm i september 2007.
Scenen är ett podium som två representanter för ett emirat delar, på lika villkor, med chefen för USA:s näst största börs. Vi talar förstås om tillkännagivandet av OMX-affären i Stockholm tidigare i höstas. Låt oss dock bortse från den svenska aspekten och tänka oss in i hur situationen upplevs på amerikanskt håll. Den framstår då som ännu en indikation på att USA inte längre dominerar den övriga världen.

Länge gick det bra att ha stora underskott i bytesbalansen och ändå vara världens finansiella hjärta. Via Wall Streets banker och mäklarhus passerade varje år tusentals miljarder dollar, som placerades antingen i amerikanska tillgångar eller också återfördes till andra marknader. Wall Street skar emellan – och skär fortfarande emellan.

Men det här håller på att ändras. Betalningsströmmarna har bytt skepnad ordentligt de senaste tio åren. Länder i Asien och andra framväxande regioner, inklusive de stora oljeexportörerna, svarade 2006 för hela 65 procent av den amerikanska nettoupplåningen utomlands medan Europas andel har krympt rejält. De nya finansiärerna nöjer sig inte längre med att köpa statsobligationer i dollar. De söker också andra placeringar, som till exempel aktier i OMX.

En tumregel i börssammanhang har under flera decennier varit att USA svarar för hälften av det globala börsvärdet. Så var det också fram till 1998-99. Men 2007 var andelen nere i 36 procent.

Visserligen har hela kakan vuxit – det totala börsvärdet är nu 120 procent större än vad det var 1998. Men den relativa förskjutningen i tyngdpunkt är ändå påtaglig.

Temaparken Sea World i Orlando i april 2007.
Tusentals förväntansfulla åskådare har satt sig ner och späckhuggarshowen ska strax börja. Då växlar konferencieren över till ett allvarligare tonläge.

– Jag vill nu att vi hedrar alla dem som försvarar vår frihet, nuvarande och före detta medlemmar i de väpnade styrkorna. Var snälla och stå upp!

Applåderna dånar över den gigantiska temaparken i hjärtat av Florida.

Det är Amerika som många av oss känner igen det. Men ändå inte. Det är något mekaniskt och trött över hänvisningarna till flaggan och stoltheten över nationen. Och undra på det. Världens största försvarsmakt är utsliten efter fyra års krig i Irak, ett utvecklingsland med bara 27 miljoner invånare. För första gången på tre decennier talas nu om landets tillbakagång. I den inflytelserika tidskriften The Atlantic skriver debattören Robert Kaplan under rubriken “America’s Elegant Decline” att Pentagon måste anpassa sina ambitioner till de begränsade resurserna. Troligen kommer många av de 700 militärbaserna utomlands att stängas för att spara pengar.

Två inflytelserika forskare, Charles Kupchan och Peter Trubowitz, skriver i en annan publikation, Foreign Affairs, att “den konsensus som förr fanns i vårt land när det gäller utrikespolitiken har kollapsat”. Den ideologiska klyftan mellan republikaner och demokrater är stor. Enligt en undersökning av tv-kanalen CNN är det bara 24 procent av dem som anger sig vara republikaner som är mot kriget i Irak. Motsvarande siffra för demokrater är över 90 procent.

När det gäller Bushs önskan att sprida de amerikanska idealen över världen så visar en annan studie, av forskningsinstitutionen German Marshall Fund, på en markant nedgång. 2005 tyckte 52 procent av amerikanerna att det var angeläget med demokratispridning, alltså att tvinga fram en övergång till demokrati i andra länder. 2007 hade den andelen sjunkit till 37 procent.

Trenden när det gäller läget i ekonomin och utrikespolitiken skulle alltså både indikera en viss stagnation, splittring, protektionism och isolationism. Men behöver det gå så långt?

Hartsfield Airport, Atlanta, april 2007.
Kön till den här snabbmatsrestaurangen på världens största flygplats ringlar långsamt framåt. Kunderna lastar sina tallrikar med hamburgare, pommes frites och grillkorv och fyller läskmuggar stora som blomvasar. Den europeiske besökaren får den gängse bilden av överviktiga och orörliga amerikaner bekräftad.

Men så, längst fram vid kassan: en stor gryta fylld med wokade grönsaker. Och folk tar för sig, i stora mängder.

Man ska akta sig för att dra snabba slutsatser. Enligt hälsovårdsmyndigheten Centers for Disease Control är 30,5 procent av amerikanerna feta, det vill säga har ett BMI-index på 30 eller högre. Det ska jämföras med 14,4 procent år 1980. Men iakttagelsen från Atlanta är ändå en påminnelse – en påminnelse om att saker ofta förändras snabbt i USA.

Och det är inte svårt att måla upp ett riktigt positivt scenario under de kommande decennierna. De makroekonomiska problemen är stora, men ska inte överdrivas. 2005 var den federala skulden 65 procent av BNP. Det är mycket, men 34 andra länder ligger ännu sämre till.

Ekonomin är unikt flexibel. Det innebär, bland mycket annat, att framgångsrika företag snabbt kan få ut väldiga skalfördelar. Världen globaliseras, och det är de amerikanska it-, logistik-, medie-, finans- och konsultföretagen som gör verklighet av skeendet. McKinsey poängterar att USA har stora handelsöverskott gentemot Europa inom branscher som företagstjänster, utbildning, telekommunikation och resor.

Det är emellertid från Asien som den verkliga utmaningen kommer, och det märks inte minst på valutamarknaden. Terence Keeley, enhetschef på den schweiziska banken UBS, betonar i ett inlägg i Financial Times att euron inte är något alternativ för placerare i Asien och Mellanöstern:

– I många länder anser man att euro-området har allvarliga och långsiktiga problem med demografi och politiskt ledarskap. Asiatiska valutor lär så småningom ersätta euron som den näst mest populära reservvalutan, men dollarn förblir kung.

En annan tänkare, den brittiske professorn Michael Cox, ser det som givet att USA förblir exceptionellt mäktigt även i framtiden. Han betonar också att det knappast blir enkelt för Kina och Indien att nå supermaktsstatus.

Inte minst gäller det på försvarsområdet. USA:s militära dominans är ohotad och enligt fredsforskningsinstitutet Sipri svarade USA för 46 procent av världens totala försvarsutgifter år 2006. Kina, Ryssland och Indien hade mindre än 5 procent.