En riksbank klipsk som Wall Street?

Vi längtar alla efter normala tider. En ekonomi då vi svenskar inte behöver oroa oss över bolån. En ekonomi där greker och tyskar inte behöver bry sig om akut arbetslöshet eller en slösaktig omvärld som drar ned ens land i träsket. En ekonomi där ­amerikaner inte behöver bry sig om … ja vadå?

Hur ser de normala tiderna ut? Är det som det trista 1970-tal som avlöste 1960-talets förhoppningar? Eller som 1980-talets nya härliga reaganistiska expansion? 1990-talets superkonjunktur? Eller 00-talets stora finanshaverier? Eller de senaste årens extremt ambitiösa men mestadels misslyckade försök till återhämtning?

Ja, vad säger de ekonomiska modeller som alltid havererat på grund av något oväntat politiskt beslut, någon oväntad folklig fantasi om snabb rikedom eller någon oväntad bieffekt av finansbranschens alkemi?

Modellerna säger möjligtvis en del: ”Händer x så kan y bli resultatet om ett tag.” Men modellerna säger inte mycket om vad en lång rad nya ”x” betyder på lång sikt. Vilken ekonomi anser vi normal om femton år?

Kanske ska vi tänka som Oaktree Capital, den gigantiska gamfonden. Oaktree siktar nu på en ny fond i storleksordningen 10 miljarder dollar (motsvarande cirka 70 miljarder kronor) att investera i just havererade bolag. Men större delen av den summan får vila. Just nu är det inte läge, men förr eller senare smäller det, är tanken. Då är det bra att ha pengarna redo. Och händer ingenting, så går det att använda de pengarna till annat.

Insatserna och riskerna ökar hela tiden. När hela eurosamarbetet var nära stupet, då en grekisk härdsmälta var nära, räckte det med några få ord från ECB-chefen för att vända det hela. Men om ECB:s senaste räntesänkningar och löften och kommande kvantitativa lättnader inte hjälper? (Det finns gott om tvivlare.) Och om den amerikanska ekonomin inte strikt följer den utvecklingslinje alla hoppas på? (Det finns gott om tvivlare även här.)

Parametrarna är många och ofta motstridiga. Fed vill bland annat se minskad arbetslöshet och press uppåt på lönerna. Men vad blir reaktionen på en högvärderad börs om vinstmarginalerna därmed sjunker? Redan nu har marginalerna pressats nedåt i amerikanska small cap-bolag. Och kan storbolagen göra om tricket med att höja vinsterna med hjälp av pressade löner även i fortsättningen?

Många frågor. Samtidigt vet vi också att på något sätt löser det sig för det mesta. Positiva svarta svanar torde statistiskt vara lika vanliga som de negativa långhalsade mörkfjädrade vattenvarelserna.

Vi vet ju inte ens vilka vapen centralbankerna kan komma att ta till. Den gamla helikopterteorin, att dela ut nytrycka centralbankspengar till medborgarna i stället för till bankerna, kanske kan bli verklighet om Riksbanken tvingas höja styrränta för att stävja bolånehysterin. Checkar direkt till konsumenterna. Vem vet?

Uppfinningsrikedomen i finansbranschen är, som alla vet, utan gränser. Så varför skulle den inte vara det hos centralbankerna, som är tillsatta att hålla allt i schack?

A propos Skottland

PS.

Låt oss enas om att det är mindre statsrätt och mer av de historiska metoderna som gör att katalanerna är västvärldens favoritseparatister och inte baskerna.