En stor dansk

För snart tre år sedan utvärderade Affärsvärlden de nordiska storbankernas strategier. Tre banker framstod som troliga vinnare: Danske Bank, Handelsbanken och dåvarande Merita-Nordbanken. Det är ett intryck som snarast har förstärkts. I och med att samgåendet mellan SEB och Föreningssparbanken inte blev av har trion dragit ifrån ytterligare.

Alla tre har alltså flyttat fram positionerna. Deras börsvärden har på tre år ökat minst 50-60 procent. Som jämförelse är Föreningssparbankens börsvärde i stort sett oförändrat, medan SEB:s ökat med mindre än 20 procent. Tar man därför utvecklingen av börsvärdet som ett mått på framgång är slutsatsen given.

Den mest iögonenfallande utvecklingen står Danske Bank för. För tre år sedan hade banken ett börsvärde på mindre än 50 miljarder svenska kronor. Alla svenska storbanker låg före danskarna i topplistan. Nu är det tvärtom. Börsvärdet är över 120 miljarder kronor. Med det är Danske Bank tvåa i regionen efter Nordea. Ännu mer anmärkningsvärt är att börsvärdet numera är nästan dubbelt så stort som SEB:s.

Även mätt i volym har Danske Bank vuxit kraftigt på några år och också i detta avseende är banken numera näst störst i Norden. Det uttalade målet är att göra Danske Bank till den mest effektiva och lönsamma banken i regionen. Det är ett mål som den i och för sig inte är ensam om, men det råder inget tvivel om att den danska storbanken är en utmanare till Handelsbankens mångåriga ledarskap.

Danske Bank har drivit en konsekvent och ganska aggressiv förvärvsstrategi som lett till att den har skaffat sig en given nyckelroll när den nordeuropeiska bankbranschens struktur förändras. Det är ingen tillfällighet att bankens namn nämns så fort det spekuleras om nästa stora affär i regionen. Men ledningen har sagt att ingen ny affär är aktuell innan det senaste stora förvärvet har smälts, nämligen köpet hösten 2000 av finanskoncernen Real-Danmark. Det var efter den affären som banken bytte namn från Den Danske Bank till Danske Bank.

Det började med Östgöta Enskilda

Förvärvsaktiviteten tog fart med köpet 1997 av Östgöta Enskilda Bank i Sverige. Det var en affär som på sin tid ansågs dyr, men som har blivit en framgång för danskarna (se sid 36). Även om den danska banken givetvis redan fanns på den institutionella marknaden innebar köpet ändå att den fick ett ordentligt fotfäste i Sverige med en växande kontorsrörelse, låt vara under olika varumärken.

Samma sak uppnåddes i Norge i och med köpet av Fokus Bank, som var dubbelt så stor som Östgöta Enskilda Bank. Också här var danskarna beredda att betala bra. Affären roddes i land efter en budstrid med Handelsbanken hösten 1998.

Det betyder att för sammanlagt omkring nio miljarder svenska kronor köpte banken inom loppet av drygt ett år en färdig infrastruktur i vardera Norge och Sverige med tillsammans 100 kontor. Men den riktigt stora affären har alltså skett på hemmaplan i Danmark genom förvärvet av Real-Danmark (som tidigare hette Kapital Holding) för ca 26 miljarder danska kronor (drygt 30 miljarder svenska). Det var en affär som betalades med egna aktier.

Betydelsen kan knappast överskattas. Danske Bank gjorde på sätt och vis den affär SEB och Föreningssparbanken misslyckades med att genomföra. Eller, för att spetsa till det ytterligare, det var som om SEB på ett bräde skulle ha köpt Spintab tillsammans med halva sparbanksrörelsen och Postgirot. I Real-Danmark fanns nämligen bottenlåneinstitutet Real Kredit samt BG Bank, landets tredje största bank. Den senare var i sin tur en sammanslagning av Girobank (f.d. Postgirot) och Bikuben, det ena benet av den danska sparbanksrörelsen.

För några år sedan karaktäriserades Danske Bank i Affärsvälden som “en kombination av S-E-Bankens kundstruktur och Handelsbankens självförtroende”. Självförtroendet lär inte ha minskat efter detta förvärv. Det var en klockren affär med klara synergier tack vare möjligheterna att skära kostnader genom att lägga ned kontor, minska personalstyrkan och utnyttja en gemensam IT-plattform. Så klara rationaliseringar kan bankerna som regel endast uppnå vid inhemska strukturaffärer.

När affären presenterades ställde ledningen i utsikt att kostnadsmassan skulle sänkas med 2,2 miljarder danska kronor inom tre år. Till analytikernas förtjusning levererar ledningen kostnadsbesparingarna i snabbare takt än utlovat. Nu räknar den med att nå målet redan 2002. Därtill kommer kostnadsbesparingar som tidigare beslutats i Real-Danmark respektive Danske Bank. Det rör sig om ytterligare 0,7 miljarder danska kronor.

Starkare än någonsin

Det finns alltså skäl att tro på en positiv lönsamhetsutveckling för Danske Bank de närmaste åren, i vart fall om inte konjunkturen och marknadsutvecklingen blir alltför negativa. Lönsamheten är på väg upp. Med en vinst före skatt för årets tre första kvartal på 8,9 miljarder danska kronor ligger avkastningen på eget kapital på cirka 17 procent på årsbasis. Det står sig ganska bra i jämförelse med de svenska bankerna, men potentialen är just nu förmodligen större i den danska banken.

Men även om banken är starkare än någonsin finns det ändå svagheter. På åtminstone ett strategiskt område har Danske Bank hittills misslyckats. Det gäller försöken att bygga en nordisk investmentbank. Här har nu gjorts en nystart (se sid 37), men ännu så länge drar affärsområdet ned koncernresultatet. Det beror dels på det långvarigt tuffa klimatet på aktiemarknaden, dels på kostnader för omstrukturering av verksamheten. Det lär ta ett par år att bygga upp den nya organisationen. För sin trovärdighets skull har Danske Bank inte råd med att än en gång misslyckas med att bli en av de stora nordiska investmentbankerna.

Fullvuxen i Danmark

Köpet av Real-Danmark har stärkt Danske Banks redan starka position på hemmaplan. Den är marknadsledare på bank- och bottenlånemarknaden. Trots att Danske Bank genom köpet får marknadsandelar på 30-40 procent släppte konkurrensmyndigheterna ändå igenom affären. Men det verkar rimligt att anta att Danske Bank inte kan bli större i Danmark. Expansionen ligger i så fall utanför hemlandet och här är spekulationerna som sagt legio. Danskarna har kopplats ihop med såväl finska Sampo som SEB och Handelsbanken, men alla spekulationer som förekommit har knappast varit helt realistiska.

I pressen har koncernchefen Peter Straarup antytt att det inte finns någon generalplan för nästa förvärv, men en sak är klar. Bankledningen har hittills visat att den föredrar regelrätta förvärv och att den inte har mycket till övers för fusioner som riskerar att leda till kraftödande kompromisser. Det är en inställning som den delar med kollegerna i Handelsbanken. Det är en naturlig inställning när självförtroendet är på topp och ledningen anser sig kunna driva verksamheten effektivare än konkurrenterna.