En stor stark

Birger Jarlsgatan i Stockholm har länge varit en prestigeadress för ledande företag i finansbranschen. Ändå höjde en och annan förbipasserande på ögonbrynen försommaren 1998 när de såg de butiker som Hagströmer & Qviberg och Banco Fonder öppnat på stråkets västra sida. I var sin lokal skulle företagen sälja fonder och andra finansiella produkter över disk.

Sverige hade drabbats av finansfeber.

Det skulle dröja ytterligare 20 månader innan börshaussen nådde sin topp. Och den riktiga skördetiden för de svenska bankerna, mäklarfirmorna och kapitalförvaltarna kom först år 2000, då exempelvis Carnegie presterade en avkastning på eget kapital om 92 procent. De fyra största investmentbankerna (Carnegie, Enskilda, Alfred Berg och Handelsbanken Investment Banking) gjorde då tillsammans en vinst på över fyra miljarder kronor. Det var mer än vad klädjätten Hennes & Mauritz tjänade.

Vinstboomen var inte bara ett Stureplansfenomen, det vill säga den var inte begränsad till de stora mäklarhusen. Även börstungviktare som globala fondförvaltaren Skandia och OM, världens ledande företag inom börsteknik, presterade årsresultat i miljardklassen. Och storbankerna Nordea och Handelsbanken tjänade i slutet av 1990-talet ungefär lika mycket per månad.

Utopi i mitten av 80-talet

Även om börsen har återtagit en del terräng denna höst, så känns finansfebern från åren 1999-2000 avlägsen. H&Q har fått slå igen sin butik och har inga planer på att öppna den igen.

Men den svenska finanssektorns expansion började långt tidigare. Den är antagligen också – vilket är än viktigare – långt ifrån över.

I mitten av 1980-talet hade Jan Ekman, på den tiden chef för Handelsbanken, en vision. Han såg för sig en avreglering av börsen, bankväsendet och försäkringsbolagen som skulle kunna göra en exportnäring av den svenska finanssektorn. En utopi? Nog verkade det så. Vid den här tiden satt hela sektorn fast i ett centraldirigerat system där flödet av kapital dikterades av staten, som fastställde kvoter för bankernas och försäkringsbolagens placeringar.

Visserligen hade riksbanken slutat med bossfasonerna mot bankerna, vilkas chefer ännu i slutet av 1960-talet kunde kallas till månatliga möten på riksbanken för information och uppläxning. Ibland öppnade och avslutade riksbankschefen Per Åsbrink sammanträdet samtidigt genom att säga: ”Mina herrar, den här gången har jag inget att säga till er”. Och visserligen hade aktiesparfonderna lanserats i slutet av 1970-talet. Statsskuldväxlarna, som gav staten möjlighet att låna till marknadsmässiga villkor, presenterats 1982. Men en avreglering var långt, långt borta.

Drivhusklimat

Det sena 1980-talet sågs ofta som en excessernas tid, då det var lätt för mäklarfirmor och fastighetsinvesterare att tjäna grova pengar. Räntemarknaden, på den tiden kallad penningmarknaden, blev den riktigt heta delen av finanssektorn. ”Porsche-kulturen” betraktades som ett utslag av en ny, avreglerad tid.

Men i själva verket arbetade den tidens finansmän i ett drivhus, där tillgångspriserna drevs upp av hög inflation, ett galet skattesystem och hårt reglerade kredit- och valutamarknader. Utlåningstaket för bankerna hade avskaffats 1985, men valutaregleringen fanns kvar. Det innebar att efterfrågetrycket i den inhemska finansiella sektorn inte kunde lättas genom placeringar utomlands. Tiotusentals svenskar blev också frälsta av aktier under decenniet, men tyvärr skedde en alltför stor andel av börsplaceringarna (till skillnad från i dag) med lånade medel.

Även företagen tog stora risker, exempelvis när de lånade för att komma åt de lägre räntor som gällde utomlands eller när de ignorerade kredit- och motpartsrisker. I åtskilliga fall (Trelleborg, Skanska med flera) slutade det med miljardförluster när valutapositioner gick snett.

Men bolagen lärde sig också mycket, och när 1980-talet var över var de svenska storföretagen bäst i Europa p�� att hantera finansiella risker och möjligheter. Det skulle få stor betydelse, konstaterade Percy Barnevik när han i ett föredrag i slutet av 1980-talet förutspådde framväxten av ”en svensk finansindustri”. ABB, vars finansrörelse vid den här tiden leddes av nuvarande SEB-chefen Lars Thunell, låg mycket riktigt i täten när det gällde att införa modernt finansiellt tänkande i svensk industri.

Storföretagens roll för framväxten av den svenska finanssektorn kan svårligen överskattas. Den som har krävande kunder måste skärpa sig. De svenska bankerna var alltså tvungna att snabbt bygga upp en kompetens för att matcha de ledande internationella konkurrenterna. Den statliga finansmarknadsutredningen, som presenterade sitt betänkande i fjol, identifierade också svenska privatplacerares höga kompetens som en faktor bakom branschens framväxt. Riskhantering blev en självklarhet bland både institutioner och enskilda investerare.

Höga skatter bra för kreativiteten

Skatterna har haft viss betydelse för det svenska finansiella systemets framväxt. Finansmarknadsutredningen såg, med all rätt, förmögenhets- och kapitalvinstskatterna som en stor black om foten för sektorn. Det är ett väl känt faktum att höga skatter, inte minst på inkomster, håller tillbaka näringar med högt förädlingsvärde.

Samtidigt kan de höga skatterna, perverst nog, i någon mån stimulera kreativitet och nytänkande och på så vis utgöra något positivt. Svenska analytiker, mäklare, förvaltare och andra experter har, till exempel, begett sig utomlands för att tjäna pengar och därmed skaffat sig ny kompetens som de sedan, efter några år, tagit med sig hem. Skatterna i Sverige har också tvingat privatpersoner till ganska avancerad skatteplanering, vilket gjort att svenskarna är mer pigga på att prova nya finansiella lösningar än andra folk. Detta har i sin tur stimulerat nytänkande och produktutveckling i de finansiella företagen.

Att riskfallissemangen i slutet av 1980-talet inte blev fler än vad de blev kan vi i viss mån tacka OM för. Olof Stenhammars skapelse gjorde att Sverige, i form av en livaktig derivatmarknad, tidigt fick ett försprång framför andra aktiemarknader. Derivataspekten är fortfarande, 16 år efter OM:s start, en viktig faktor för börsen. En mycket stor andel av handeln i Nokia sker – till finländsk förtret – i Stockholm. Astra Zeneca-aktien handlas i huvudsak på vår sida av Nordsjön, trots att bolagets hemvist numera är London. I båda fallen är förklaringen till att Stockholm tagit hand om aktiehandeln den goda likviditeten och den höga effektiviteten i Nokia- respektive Astra Zeneca-derivaten.

Miljardvinster för mellanhänder

Den bråddjupa lågkonjunkturen 1991- 1993 tog inte död på den svenska finansmarknadens aptit på trading. Valutakriserna och räntechockerna höjde riskpremien på fysiska investeringar (och gjorde recessionen värre än vad den annars skulle ha varit). Men den innebar också att mellanhänderna på räntemarknaden kunde göra miljardvinster. Det är helt i enlighet med teorin att det bästa sättet att tjäna pengar är att befinna sig mitt i en växande marknad. Även hushållen var med i leken, framför allt genom att satsa på modeflugan framför alla andra vid denna tid, privatobligationer, som gav furstlig men ändå riskfri realavkastning.

Men realräntan föll snabbt när Sveriges ekonomi stabiliserades kring 1994-1995 och aktiviteten på finansmarknaden försköts. Det segment som växte snabbast under 1990-talet var naturligtvis investeringar i aktier. Kronfallet från hösten 1992 omsattes direkt i ett uppsving för exportföretagen och en långvarig boom på aktiemarknaden. Denna gång gynnades inte, som under 1980-talet, bara professionella placerare, utan också enskilda sparare.

Fondfebern härjade

Aftonbladet lanserade sin aktie- och fondbilaga hösten 1996, men vid det laget hade Aktiespararna redan 106 000 medlemmar. Fondfebern svepte fram över Sverige och gjorde att över 50 procent av de svenska hushållen blev aktieägare. Andelen var högre än i USA.

Tyvärr hölls dynamiken tillbaka (vilket gäller alltjämt) av reavinstskatter och försäkringsreglering som hindrar fond- och försäkringssparare att flytta sitt kapital till andra firmor. Bengt Dennis, tidigare riksbankschef och den som ledde finansmarknadsutredningen, säger till Affärsvärlden att det här finns ”en ohelig allians” mellan särintressena (läs storbankerna) och regleringsivrande politiker.

Den svenska aktiemarknaden hade sin tyngdpunkt i tillväxtbranscherna telekom och IT. Det medförde att det utländska ägandet på börsen under 1990-talet ökade från 10 till 40 procent. Kapitalmarknaden har blivit global och den svenska aktiemarknaden attraktiv. Samtidigt har det svenska fondsparandet blivit gränslöst, det vill säga allt fler fondförvaltare i Stockholm är sysselsatta med svenskarnas utlandsplaceringar, inte minst via AP-fonder och premiepensionsfonder.

Det var emellertid inte enbart en välsignelse att vara anställd i finanssektorn under 1990-talet. Banker och skadeförsäkringsbolag minskade fotfolket bland personalen med mellan 20 och 30 procent i början av decenniet. Speciellt i Sparbanken och Föreningsbanken blev nedskärningarna mycket hårdhänta. Men samtidigt ökade sysselsättning i andra delar av branschen under en rad feta år. Kategorierna livbolag, pensionsfonder, serviceföretag och övriga kreditinstitut ökade sin personal från

13 000 till 22 000 mellan 1993 och 1999. Den senare gruppen inbegriper investmentbanker och kapitalförvaltare och även Skandia.

Att bankkassörer ersattes av aktieanalytiker under 1990-talet innebar alltså att vi fick ett förädlingsvärdelyft i branschen, som i dag beräknas sysselsätta 80 000 personer. Det har också av allt att döma skett en koncentration av verksamheten till Stockholm. Enligt regionexperten Åke E. Anderssons bok ”Finansplats Stockholm – en tillväxtmotor” (1998) svarade 1997 Stockholmsområdet för 22 procent av landets totala sysselsättning men för 37 procent av jobben inom finansiell verksamhet och företagstjänster. Den övervikten har med säkerhet förstärkts sedan dess.

Samtidigt började branschjättarna från sin Stockholmshorisont att snegla på grannländerna. Under 1990-talet satsade Handelsbanken och det som i dag är Nordea på att skaffa sig en ledande ställning även i övriga Norden. Expansionen skedde mest genom förvärv och fusioner.

De stora mäklarhusen hade samma ambitioner, men bland dem har den nordiska tillväxten i huvudsak varit organisk. Alfred Berg var först ut, men även de andra tre stora – Carnegie, Enskilda och Handelsbanken Investment Banking – är numera nordiska jättar på mäkleri, analys och, allt mer, kapitalförvaltning. Effekten av den väl genomförda Nordenstrategin har blivit att bankerna och mäklarfirmorna fått större kundbaser och kunnat utnyttja stordriftsfördelar bättre.

Allt tyder på att Stockholm kommer att kunna behålla sin roll som nav i den nordiska finanssektorn. När ett finansiellt centrum väl etablerats tenderar det att förstärkas av sig självt enligt den så kallade klustereffekten. Det är för övrigt inte heller någon som tror att New York kommer att tappa sin ställning som globalt finanscentrum efter terrorkatastrofen i september.

Kris för nätmäklarna

På toppen av aktieboomen åren 1999- 2000 tillkom en ny bransch, nämligen nätmäklarna. Samtidigt växte de mäklarfirmor som var inriktade på privatkunder. Sammantaget hade denna sektor cirka 1 500 anställda i slutet av förra året.

Även de stora investmentbankerna och kapitalförvaltarna fortsatte att anställa folk när haussen kulminerade under våren 2000. Det gjorde att firmor som Nordiska och H&Q, vilkas intäkter snabbt smälte ihop när privatplacerarna övergav börsen, fann sig stå med kostnadsbaser på flera hundra miljoner kronor om året.

Dessa firmor måste nu skära ner och sju renodlade nätmäklare har blivit tre. Även stora, etablerade spelare, som exempelvis Enskilda, har aviserat neddragningar till följd av fallande intäkter. Också OM, som lade ett djärvt men chanslöst bud på Londonbörsen hösten 2000, har fått krympa organisationen.

Men sammantaget rör det sig om neddragningar på väsentligt mindre än 1 000 personer. Det är ett styrkebesked att den svenska finanssektorn är i stort sett intakt, trots att börsvärdet i det närmaste har halverats sedan mars 2000. Ett tecken på tillförsikten är att utländska firmor, bland dem Danske Securities och schweiziska Julius Bär, satsar stort.

Branschen, vars förädlingsvärde 1998 var cirka 80 miljarder kronor, har alltså inte alls slagits till marken av lågkonjunkturen och börsnedgången. Det är egentligen inte konstigt.

En del av infrastrukturen

För det första har börsnedgången slagit mot placerarnas eget kapital. Det har medfört att följdeffekterna blivit mycket mindre omfattande än vid krisen för tio år sedan, då bubblan hade pumpats upp med lånade medel. 1991-92 behövde förlusterna realiseras, vilket fick följdeffekter i hela det finansiella systemet. Så är inte fallet nu.

För det andra är finanssektorn en del av infrastrukturen. Och infrastruktur är förstås inte känslig för börsras på samma sätt som exempelvis verkstadsindustrin eller byggsektorn, vars produktion för övrigt är värd ungefär lika mycket som finansbranschens. Betalningsförmedling, kreditgivning, finansanalys, obligationshandel och skuld- och kapitalförvaltning är stabila verksamheter.

Trots nedskärningarna finns alltjämt en viss överkapacitet i branschen. Men antalet mäklare som fördriver tiden med att spela spel på sina mobiltelefoner och datorer är troligtvis mindre nu än i september. Dessutom ska man komma ihåg att svängningarna är stora inom aktiemäkleri och corporate finance, men inte inom andra segment.

Naturligtvis kommer branschen inte på länge än att uppleva samma schwung som under 1990-talets senare år. Arbetsmarknaden är långt ifrån lika het som för något år sedan. Men få av de ekonomer som nu får lämna investmentbanksektorn lär bli långvarigt arbetslösa. Förmodligen får en del av dem gå ner i lön när de tar jobb som finanschefer i det övriga näringslivet eller går in på mellannivå i banker och kapitalförvaltningsbolag. Fortfarande är det övervintring som gäller. Men aktiviteten kommer så sakta i gång igen med förvärv och fusioner. Under det senaste året, som i finansiella sammanhang varit mycket magert, har nya branschsegment som aktieåterköp och warranter vuxit fram.

Den svenska finansmarknaden står alltså inte och faller med nivån på Generalindex. Tvärtom tyder allt på att kunderna kommer att behöva allt fler och allt mer avancerade finansiella tjänster. I Sverige utgjorde finanssektorn i slutet av 1990-talet fyra procent av BNP. Det kan jämföras med åtta procent i USA och fem procent i Tyskland och Holland. Det är knappast troligt att den svenska andelen kommer att minska, utan snarare tvärtom.

Att den finansiella sektorn successivt ökar i betydelse är en internationell trend. Teorin om den så kallade finansiella innovationscykeln formulerades av amerikanen Robert Merton, som fick Nobelpriset i ekonomi 1990. Den går ut på att i takt med att finansmarknaderna blir mer sofistikerade och kostnaderna för att hantera risk minskar, så uppstår behov av nya mellanhänder och specialistfunktioner.

Specialister ersätter stjärnmäklare

Ingen kan längre ”göra allt” på en mäklarfirma, vilket i stort sett var fallet fram till slutet av 1980-talet. Då kunde så kallade stjärnmäklare som Hans Mertzig och Mats Qviberg dominera en firma som Carnegie i kraft av personlighet, kontakter och säljtalang. I dag är Carnegie en väloljad apparat med 700 högt specialiserade tjänstemän. Aktiehandel var förr rätt och slätt handel med aktier; numera rymmer begreppet ett antal specialiteter som aktiederivat, aktietrading och equity capital markets (blocktransaktioner med mera).

Även bland förvaltarna och analytikerna sker en långtgående specialisering. Exempelvis uppstår nya företag och nya delbranscher, som riskkapitalbolagen, som i fjol förvaltade över 150 miljarder kronor.

Specialiseringen skapar också arbetstillfällen för konsulter och advokater. Här arbetar hundratals högavlönade specialister, som i praktiken tillhör finanssektorn men inte klassas på det viset. Finansiell verksamhet i vid mening sysselsätter sannolikt uppemot 100 000 personer. Då ingår även personer som arbetar med sådan i företag utanför finanssektorn och i den offentliga sektorn. Det är nästan lika många människor som det bor i Umeå eller Helsingborg.

I Stockholm finns en finansiell infrastruktur (bra börsbolag, effektiva marknadsplatser, skicklig centralbank, välskötta banker och specialistföretag och kompetenta kapitalförvaltare) som klarar de flesta uppgifter. Stordriftsfördelarna i branschen finns, men de ska inte överbetonas. Hundratals svenska bankirer arbetar i London. Det hotar dock inte Stockholms ställning som finansiellt centrum eftersom information om aktier och placeringar i allmänhet har lokal karaktär .

I förhållande till sin storlek är Sverige mer finansiellt förfinat än något annat land utanför USA och Storbritannien. Det anser Gabriel Urwitz, en gång vd för Gota Bank, nu chef för riskkapitalgruppen Segulah. Han uppger att han ”högst en gång om året” behöver gå utanför Sverige för att få tag i expertis inom corporate finance.

Accepterad av politikerna

Det är inte bara finanssektorns stryktålighet och potential som är remarkabel. Intressant är också att den inte längre ifrågasätts politiskt. I mitten av 1980-talet brandskattade finansminister Kjell-Olof Feldt, i dag ordförande i sparbranschens intresseorgan Pensionsforum, livbolagen genom en mångmiljardindragning. Han införde också, och tog först våren 1990 bort, en särskild avgift på handel i värdepapper, ”valpskatten”. Lars Nyberg, vice riksbankschef, säger i ett samtal med Affärsvärlden att sådana ingrepp ”aldrig skulle accepteras i dag”.

Skälet kan man spekulera om. 1980-talets så kallade finansvalpar väckte uppståndelse i en nation som då fortfarande var ovan vid globaliserade marknader, inkomstskillnader och extravagant livsstil. Nu är sådant vardagsmat. Svenskarna har, trots alla fallissemangen i IT-sektorn, blivit mycket mer positiva till entreprenörskap och till att kompetens måste kunna betalas. (Därmed inte sagt att det är okontroversiellt att fondförvaltare tjänar miljoner trots att deras portföljer går dåligt.)

Än viktigare för finanssektorns status är förmodligen att så många svenskar känner att de har ett engagemang genom sitt eget sparande.

Denna mer positiva syn på finansverksamhet understöds av insikten att sektorn inte är en tärande del av ekonomin, utan tvärtom en närande. De studier som gjorts, exempelvis en rapport till finansmarknadsutredningen av de amerikanska forskarna Rajan och Zingales, tyder på att en stark finansiell sektor med effektiva marknader bidrar till högre tillväxt. Detta eftersom finanssektorn ser till att risker och möjligheter i företag kan prissättas effektivt. Näringslivets strukturomvandling går snabbare och blir mindre ryckig om företagen kan köpa, sälja och knoppa av verksamheter fortlöpande.

För svag finansinspektion

En hel del återstår att göra. Obligationsmarknaden i Europa är, till exempel, inte särskilt utvecklad jämfört med den i USA. Ytterligare en aspekt är att den svenska finansinspektionen, som inom kort ska utlokaliseras från Stockholms city till nya lokaler vid huvudstadens norra infart, har för svag kompetens. Det är slående att en expertgrupp från Internationella valutafonden nämnde inspektionens brister som det största hotet mot finansiell stabilitet i Sverige.