Enkelt drag mot högerpopulismen

Det skulle ju revolutionera världen. Med Donald Trumps före detta strategichef Steve Bannons ord skulle EU-valet bli the next big move för den nationalistiska högerpopulismen. Efter USA:s val av Trump och Storbritanniens val att lämna EU skulle Le Pen, Salvini och Orban nu ta det stora steget mot inflytande över Europa.

Men någonstans kom den av sig, den högerpopulistiska triumffärden. Antietablissemangspartierna växte visserligen jämfört med 2014. Italienska Lega, franska Nationell samling och Brexitpartiet blev de största partierna i sina länder. Salvini verkar ha siktet inställt på att bli kommissionär. De flyttade fram sina positioner, men någon next big move blev det inte.

Den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyder konstaterade häromveckan i en intervju i P1:s God morgon, världen! att inga av de populistiska rörelserna har något att säga om framtiden. När president Trump lägger till ett ”again” efter ”Make America great” flyttar han fokus bakåt i stället för framåt. Vladimir Putin älskar referenser till andra världskriget. Viktor Orban talar gärna om Ungerns storhetstid på 20- och 30-talen.

Snyder konstraterar det mot att vi i västvärlden tidigare har varit bra på att skapa alternativa framtidsscenarier.

Globalt målades vägvalen i de breda ismernas penseldrag: kapitalism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism. Nationellt handlade varje val om vilken framtid vi ville ha. Å ena sidan allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag, semester, allmänna pensioner, barnomsorg. Å andra sidan lägre skatter och människans frihet att själv få välja hur hon använder sina pengar och lever sitt liv.

Det spelade roll. Hope. Stolt men inte nöjd. Framåt tillsammans. Det var framtiden som vann val.

Nu, konstaterar Snyder, har perspektivet förändrats i den politiska debatten världen över. There is no future! utbrister han förfärat. Även andra politiker har slutat att måla upp visioner och söka konflikter i framtidsbilder. Populisternas bakåtblickande perspektiv har kidnappat västvärldens demokratiska samtal.

Jag tror att han fångar något viktigt. När vi inte längre tror att vi tillsammans kan göra världen bättre, börjar vi i stället längta tillbaka. Rågblonda barn på femtiotalet blir visionen. Och då fanns minsann vare sig muslimer, flyktingar, öppet homosexuella eller aborträtt i vårt land. Historien blir cyklisk. Drömmen bakåtblickande. Det nya blir skrämmande.

Motdraget mot högeropportunismen är i så fall generande enkel: Prata om framtiden! Artikulera de problem som människor ser torna upp sig vid tidens horisont. Formulera reformer som adresserar det sorgliga faktum att vi riskerar att bli den första generation som lämnar över en sämre värld till våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar. Utmana det passiva, räddhågsna och ödesmättade. Samla majoriteter som vill förändra framtiden!

Något innan antietablissemangets opinionsuppgång bröts förra hösten satte sig Greta Thunberg på en ensam skolstrejk utanför riksdagen. Hon sa det som så många uppenbarligen behövde höra: Framtiden finns, tillsammans kan vi påverka den. Hennes budskap spreds från skola till skola, från stad till stad, från land till land.

Och det var inte bara skoltrötta tonåringar som lyssnade. Påven, sångare, statsministrar och presidenter – alla hyllade, men Greta lät sig inte imponeras utan fortsatte att upprepa sina krav. De unga jublade, media uppmärksammade, sociala medier surrade. Sedan dess har populismens stöd legat stilla. De liberala och gröna har ökat med 50 mandat.

Självklart är det en förenklad och överdriven slutsats att Greta ensam har vänt utvecklingen. Men pinsamt nog för de etablerade partierna har en rågblond 16-årig flicka med asperger, två flätor och en gul regnrock antagligen gjort mer för att mota högerpopulismen i Europa än någon europeisk etablissemangspolitiker.

Vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

EU-valet innebar en nästan osannolikt jämn fördelning mellan de stora dimensionerna. Nästan exakt lika många röster och mandat hamnade hos GAL-partier (gröna och liberala), TAN (nationalister och populister), vänstern (socialdemokrater och socialister) och högern (konservativa). Det enkla faktum att vare sig höger och vänster tillsammans eller vänster och GAL tillsammans har egen majoritet tvingar etablissemangspartierna att bredda sitt samarbete. Det kommer att ge de nationalistiska och populistiska partierna ett strategiskt drömläge under mandatperioden när de kan samarbeta mot etablissemanget i stället för att bråka internt om ekonomi och Ryssland.