Ericsson förvanskar bilden av ekonomin

Att Ericsson haft och har en stor effekt på Sveriges ekonomi är allmänt känt. Minns bara hur förre koncernchefen Lars Ramqvist för tre år sedan deklarerade inför riksdagen att koncernen stod för 15 procent av landets export.

Sedan dess har ju telekoncernen hamnat i en svacka med uppsägningar, utförsäljningar, börsras och produktionsneddragningar som följd. När sedan de väldiga talen ska tolkas i nationalekonomiska termer har tyvärr chefekonomer och andra prognosmakare hamnat snett och vi har översköljts av allt mer pessimistiska prognoser om svensk ekonomi vad gäller exporten/tillväxten, den privata konsumtionen och sysselsättningen.

Kring dessa tre områden finns myter och missförstånd, alla med ursprung i Ericssons problem.

Myten om svag BNP

Låt oss börja med den myt som säger att Sverige drabbas av lägre ekonomisk tillväxt till följd av Ericssons minskade produktion.

Konjunkturinstitutet (KI) får agera exempel. När institutet presenterade sin prognos i förra veckan sällade sig ekonomerna där till skaran av pessimister. Prognosen för Sveriges tillväxt skrevs ner från 2,1 procent till 1,6 procent. Då ställdes den berättigade frågan om vad syftet är med prognoserna eftersom prognosen så sent som i mars var 2,9 procent.

Något bra svar gavs inte. Och att få ihop dagens BNP-pussel är att brottas med motsägelser av ett sällan skådat slag:

Å ena sidan ska en stark arbetsmarknad paras med stigande varsel om uppsägningar.

Å andra sidan ska en rekordsvag krona fås att harmoniera med sjunkande export. Samtidigt ska svag privat konsumtion samexistera med rekordökning av privata inkomster och sänkta skatter.

De försök som görs av KI och bankernas och intresseorganisationernas ekonomer att komma till rätta med dessa motsatsförhållanden är inte direkt lyckade. I stället går ekonomerna genvägar och försöker gissa vilka effekter som Ericssons nedgång får på landets ekonomi. Med ett sådant resonemang i centrum drar ekonomerna slutsatsen att svensk export i år växer betydligt svagare än världsmarknaden – trots att den svenska kronan är rekordsvag.

En av de viktigaste parametrar som prognosmakarna brukar använda sig av är orderingången, eftersom den speglar den framtida utvecklingen. Här ser bilden av svensk ekonomi fortfarande ljus ut. Enligt den senaste preliminära statistiken från Statistiska centralbyrån (SCB) har orderingången ökat i stort sett alla branscher.

Tills helt nyligen fanns ett stort undantag: telekomsektorn.

Men i förra veckan tvingades SCB revidera sina majsiffror för orderingången i industrin från en nedgång på 4,5 procent till en uppgång på 7,6 procent. Felräkningen var helt hänförlig till telekomsektorn. Orderingången exklusive telekomsektorn har faktiskt ökat under årets andra kvartal.

Tilläggas kan att Ericssons totala orderingång inte tycks falla i samma utsträckning som SCB:s siffror indikerar, vilket antingen betyder att SCB mäter fel eller att Ericsson väljer att skära ner i Sverige och expandera utomlands.

Den svaga konsumtionen

Nästa myt gäller farhågorna för att konsumtionen ska avta till följd av börsraset. Återigen är det Ericsson som styr. Det sammanlagda börsvärdet har sedan toppen i fjol fallit med drygt 1 894 miljarder kronor, där Ericsson står för 1 331 miljarder, eller 70 procent.

Åtskilliga ekonomer har påpekat att hushållens förtroende för svensk ekonomi därmed har minskat. Effekten av detta skulle bli att hushållen ökade sitt sparande med följden att konsumtionen därmed skulle öka i betydligt lägre takt än tidigare.

Andra och traditionellt sett mer pålitliga faktorer talar ett annat språk. Realinkomsterna stiger och regeringen sänker skatterna samtidigt som arbetslösheten är fortsatt låg. Alla dessa faktorer gör att hushållen är fortsatt optimistiska, i vart fall när det gäller den egna ekonomin. Historiskt sett brukar parametrar av den här kalibern också borga för rekordhög konsumtion.

Den tredje myten handlar om arbetslösheten, och nu blir det riktigt krångligt när man ska följa med i ekonomernas tankebanor. Svag BNP-utveckling, till stor del hänförlig till Ericsson, ska synkroniseras med en efterfrågan på arbetskraft som i dagsläget ser allt annat än svag ut.

Statistiken visar nämligen följande: antalet nyanmälda platser ligger i dag på samma nivå som vid motsvarande period i fjol. Då ansågs nivån indikera överhettning på arbetsmarknaden och Riksbanken uppmanades att plocka fram räntevapnet för att stävja en kommande kostnadskris.

I dag är den allmänna tolkningen en annan. Sysselsättningen håller på att minska och Riksbanken kritiseras på sina håll hårt för den senaste räntehöjningen.

För att få ihop sysselsättningsprognosen gör ekonomerna en metodologisk och tolkningsmässig kullerbytta – återigen en genväg som visar sig leda fel.

Det naturliga när arbetslösheten inte ökar är att lägga en prognos som innebär att produktiviteten sjunker i Sverige.

Prognosmakarna tycks dock inte villiga att driva konsekvensanalysen riktigt så långt.

I stället för att anpassa produktionen till sysselsättningen gör ekonomerna i gemen tvärtom: sysselsättningsutvecklingen får bli BNP-ekvationens slasktratt och anpassas till produktionen. 40 000-50 000 personer antas således komma att mista jobbet.

I ett sådant scenario passar den tidiga höstens många varselrapporter som hand i handske även om antalet varsel fortfarande är sex till sju gånger lägre per månad än antalet nyanmälda platser.

Myternas konsekvenser

Slutsatsen av detta är att Ericssons alla problem får spridningseffekter långt utanför prognosmakarnas domäner. Både regeringens och Riksbankens arbete förrycks betänkligt.

Prognosmakarnas relativt dystra besked om sjunkande sysselsättning och svag ekonomisk tillväxt gör ju att regeringen tvingas rycka ut med stimulanser för att åter få fart på ekonomin. På så vis får Ericssons problem, delvis i onödan, effekt på finanspolitiken. Att konsekvenserna är sänkta skatter får väl på det stora hela ses som positivt, men faran är att fel stimulansåtgärder plockas fram trots att de inte behövs.

Dessutom påverkas de finansiella marknaderna. En av de mer populära teserna till att kronan blir allt svagare är att den svenska börsen med stor Ericsson-dominans pressas av börsnedgångarna i USA, framför allt på Nasdaq-börsen.

Med ett sådant synsätt står riksbanken till synes maktlös när interventioner eller räntehöjningar genomförs med en direkt eller indirekt önskan att stärka kronan.

Riksbanken får avvakta

Beskedet till riksbanken blir därmed att det är bättre för banken att avvakta Ericssons nästa bokslutskommuniké än att försöka basera sin räntepolitik på osäkra inflationsprognoser som dessutom till största delen står eller faller med den svenska kronans utveckling.

Någon enkel lösning på hur Ericssons dominans i svenska konjunkturprognoser ska minska finns knappast, särskilt som det inte förrän i efterhand står klart hur stor »Ericsson-effekten« blir. Här behövs mer forskning, liknande den som pågår kring Finlands beroende av Nokia.

En sak går dock att säga. Rycken i prognosmakarnas kalkyler, och därmed ryckigheten i penning- och finanspolitiken, skulle minska betydligt om inte minst Ericsson skapade en större öppenhet kring sin svenska produktion.

Ett första steg på vägen kunde vara att koncernchefen Kurt Hellström berättar hur stor del av den svenska exporten som Ericsson står för i år.