Ett mycket högt pris

Den svenska kronans kräftgång fortsätter och valutan har i år utvecklats svagare än valutor i länder som Jamaica, Gambia och Rumänien. Hur svag kan kronan bli? Kan det gå så långt att Riksbanken tvingas försvara kronan genom att till exempel höja räntan?

Frågor som blir relevanta när svenska aktörer på finansmarknaderna mer eller mindre gett upp hoppet om en kronförstärkning och ser en fortsatt försvagning som mer sannolik.

I mitten av 1990-talet genomfördes flera viktiga strukturförändringar. Sverige fick bland annat en oberoende Riksbank och ett inflationsmål. Sedan mitten av 1990-talet har kronan i snitt handlats på 9,20 mot euron och på 7,80 mot dollarn. Det ska jämföras med dagens kurs på 10,55 mot euron och 9,33 mot dollarn.

Att göra jämförelser längre tillbaka i tiden är inte relevant då förutsättningarna var helt annorlunda.

En stark konjunktur, vilket vi haft under flera år, ger enligt teoriboken en stark växelkurs. God efterfrågan och högre räntor för att minska risken för överhettning är förklaringar. Den här gången har inte räntan höjts, utan sänkts under noll. Sedan Riksbanken inledde perioden med negativ ränta och kvantitativa stimulanser i början av 2015 har växelkursen försvagats.

I den lågräntemiljön blir kronan av flera skäl allt mindre intressant att placera i. För det första var det få som trodde att Riksbanken skulle gå så långt med tanke på de goda ekonomiska förutsättningarna i ekonomin. Det bidrog till att många brände sig och förlorade pengar då kronan bara fortsatte att försvagas. För det andra minskar avkastningen av en investering när utlänningar ska växla tillbaka till den egna valutan. Intresset för att ta risk i kronan har därmed minskat. Jag hör ofta aktörer som säger att de hellre avstår så länge det är svårt att förstå logiken. För det tredje blir kronan finansieringsvaluta för utländska spekulativa investerare.

För svenska företag med valutaexponering handlar det om att ta höjd för den risk som växelkursen utgör och i bästa fall tjäna pengar på den. Svenska företag har varit patrioter i det längsta. De har utgått från att kronan någon gång framöver måste värderas mer rimligt utifrån starka ekonomiska förutsättningar. Även dessa investerare tycks nu ha gett upp. Den svaga inflationssiffran i januari fick bägaren att rinna över och få tror att Riksbanken mäktar med att höja räntan så mycket mer.

När proppen går ur försvagas kronan än mer och nu behöver marknaden ett köttben för att inte handla kronan än svagare. Det är dock mycket lite som talar för att ett sådant kommer. Det är tydligt att konjunkturen viker samtidigt som inflationen sannolikt faller tillbaka framöver. Inte ens Riksbanken signalerar räntehöjningar i närtid.

I den miljön lär kronan fortsätta att försvagas. Har vi tur sker det gradvis och vi når 11 kronor mot euron under året. Det är ett scenario som jag tror att Riksbanken kan acceptera, även om det inte är önskvärt. Senast kronan var uppe och nosade på 10,70 mot euron knorrade flera ledamöter i riksbanksdirektionen. Alternativet är dock värre, det vill säga tvingas att höja räntan i fel miljö.

Har vi i stället otur och det händer något globalt eller i Sverige, till exempel på bostadsmarknaden, som gör att marknadens aktörer tappar förtroendet och kronan kollapsar, kan vi snabbt nå 12 kronor mot euron. Då finns det en risk att Riksbanken måste agera och tvingas höja räntan inte bara en gång utan flera för att få trovärdighet för politiken. I ett krisläge är det långt ifrån önskvärt med tanke på konsekvenserna för räntekänsliga hushåll och företag som står under press.

Riksbanken har hamnat i en rävsax. Genom att försvaga kronan för att till varje pris nå inflationsmålet kan banken framöver tvingas försvara kronan och höja räntan när vi som minst behöver det. Ett mycket högt pris, till liten nytta.

Chefsekonom på Nordea som skriver krönikor i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Glädjesiffror

BNP-utfallet är en paradox. Inhemsk ekonomi går fortsatt svagt samtidigt som exporten studsar upp i en miljö där omvärlden sviktar. Utfallet är inte så starkt som en första anblick anger, framför allt inte ur ett Riksbanksperspektiv.