EURON: Hysch-hysch inför EMU-starten

Hur skall man göra för att övergången till euro skall ske på ettlugnt och smidigt sätt – dessutom till kurser som inte liggeralltför långt ifrån de långsiktiga jämviktskurserna?Förvånansvärt nog är den frågan inte alls löst ännu. Beslutetkommer att få mycket stor betydelse under lång tid framöver.Tanken är ju att valutaunionen – om den blir av skall finnaskvar under överskådlig tid, kanske för alltid.Omvandlingskurserna till euro kommer att spela stor roll för denframtida utvecklingen i enskilda EMU-länder.

Så länge det inte finns någon helt klar och hundraprocentigttrovärdig plan för hur omvandlingen till euro skall gå till,finns också risken för spekulativa attacker mot blivande EMU–valutor. Den som ligger rätt har ju chansen att tjäna enormasummor när växelkurserna till slut och oåterkalleligt fastställs.

De franska socialisternas seger i parlamentsvalen innebär attsannolikheten har ökat för ett stort EMU, som innefattar ävenItalien, Spanien och Portugal. Det innebär också att risken förspekulationsattacker blir större. Med bara ett fåtal kärnländersom Tyskland, Frankrike och Benelux-länderna, vars valutor harföljt varandra allt närmare de senaste åren, är risken liten.Men med ett antal nyblivna låginflationsländer som blivande EMU–medlemmar blir den större. Risken ökar också att någon slagsextern chock drabbar något land så att en på förhand bestämdvalutakurs plötsligt ter sig ohållbar. Hur skall man göra föratt förhindra en upprepning av 1992-1993 års valutakaos? EnligtMaastrichtfördraget skall rådet den dag då den tredje etappenbörjar, fastställa de omräkningskurser till vilka deras valutoroåterkalleligen skall låsas. Det sägs också att omvandlingen avenskilda valutor till euro skall ske på ett sådant sätt attecuns (den korgvaluta som redan idag utgörs av en sammanvägningav samtliga EU-länders valutor) externa värde inte påverkas. Entolkning av detta är att omvandlingen till euro helt enkeltmåste ske till marknadskurserna per den sista december 1998.Vägen dit kan dock se olika ut och det är inte alls uteslutetatt man försöker styra marknadskurserna till önskvärd nivå.

Att en så viktig fråga fortfarande inte alls är löst äregentligen sensationellt. Rädslan för en upprepning av 1992-1993års valutakaos kanske bidrar till att man inte har tagit itu medfrågan. Ingen vill riskera att hamna fel och sedan tvingas levamed det under mycket lång tid framåt.

Med dagens låga inflation skulle det ta mycket lång tid attkorrigera ett alltför högt kostnadsläge. Det måste ju ske genomatt priser och löner ökar långsammare än i omvärlden och medinflationstakter runt två procent är det inte gjort i enhandvändning. Man kan tänka sig tre olika sätt att omvandla deenskilda valutorna till euro.

Det första sättet är att helt enkelt låta marknadskrafternastyra. De kurser som gäller per den sista december 1998bestämmer helt till vilken kurs en viss valuta skall omvandlastill euro. Det här tillvägagångssättet innebär stora risker förspekulation. Den som ligger rätt i en viss valuta har chans attlåsa in stora vinster när kurserna fixeras den sistamarknadsdagen 1998. Den första januari 1999 är man ju garanteradatt exempelvis alla ens franska francs har ett visst värde ieuro. En annan nackdel är att den kurs som råkar gälla per densista december 1998 kanske inte överensstämmer med denlångsiktiga jämviktskursen. Särskilt inte om perioden föreinförandet av euron präglas av stora kast och spekulationer omvar valutakurserna till slut kommer att hamna.

TIDPUNKTEN FASTLAGDÄndå är det faktiskt marknadskurserna som brukar få styra närett land skall övergå till fast växelkurs. Man brukar aldrigtala om i förväg till vilken kurs det skall ske, inte heller när.På så sätt får man ändå ett visst inflytande genom att man kanvälja en tidpunkt när även marknadskursen ligger någorlunda näraden kurs man anser lämplig.

Inför EMU är tidpunkten helt fastlagd, och man får alltså ingenmöjlighet att påverka kurserna genom att ändra på den. Det andrasättet att omvandla valutorna är att på förhand bestämma vilkakurser som skall gälla. Det här scenariot är ganska sannolikt;det är ju trots allt svårt att tro att de europeiska politikernaskulle lita så mycket på marknaderna att de bara låter kursernabli vad de blir. Bara för några veckor sedan kom också Luxemburg,som snart tar över det rullande ordförandeskapet i EU, med ettförslag som gick ut på att i förväg ange indikativaomvandlingskurser. I det luxemburgska förslaget talas det tilloch med om att dessa kurser skulle kunna anges redan i år. Mantycks se detta som ett sätt att förebygga spekulation; bättreförekomma än förekommas.

Många menar att man genom att i förväg deklarera vilka kursersom skall gälla kan uppnå att marknadskurserna närmar sig dessanivåer och ligger där när det är dags att övergå till euro. I enrapport från det europeiska forskningsinstitutet Centre forEuropean Policy Studies (CEPS) framhålls dock att det inte allsär självklart. Det går aldrig att deklarera valutakurserna med100 procents trovärdighet och det kommer alltid att finnas desom hävdar att vissa valutor skulle bli över- ellerundervärderade. Man måste ha en strategi för hur man skall göraom valutakurserna trots allt inte närmar sig de kurser som harbestämts på förhand.

Innebörden av att övergå till de förutbestämda kurserna skulleju i så fall bli att vissa valutor devalveras och andrarevalveras i samband med övergången till euro. Det skulle skapaproblem. Det är mycket möjligt att det strider motMaastrichtfördraget genom att det skulle påverka eurons yttrevärde. Man tvingas också att på något sätt hantera att mångamänniskor gör stora förluster genom att övergången till eurointe sker enligt gällande marknadskurser. Det är en situationman helst vill undvika och då har man bara alternativet attbortse från de förutbestämda kurserna. Det är vetskapen om dettasom gör det mycket svårt att på förhand vinna fullständigtrovärdighet för politiskt bestämda valutakurser. Och så längeman inte har mycket stor trovärdighet för kurserna finns detrisk för spekulationsattacker

Ett tredje sätt är att låta genomsnittskurserna under exempelvisdet senaste året bestämma omvandlingskursen till euro. Det harflera fördelar. Det förefaller vara det smidigaste sättet attbåde undvika spekulations-attacker och att förhoppningsvis hamnanågorlunda nära en långsiktig jämviktskurs. Det innebär ju attosäkerheten om vilken kurs som kommer att gälla minskarsuccessivt under året och innebär rimligtvis attmarknadskurserna på den sista dagen överensstämmer medsnittkursen.

Att handla en viss valuta på någon annan nivå vore ju vansinnigteftersom det oundvikligen skulle innebära att någon gjorde storaförluster på att omvandla sina tillgångar till euro den förstajanuari 1999. Möjligheterna att påverka omvandlingskursen tilleuro blir ju också mindre och mindre allteftersom tiden går.Under de sista veckorna kommer man nästan inte alls att kunnapåverka den eftersom genomsnittet bara skulle förändrasmarginellt även om man mot förmodan skulle lyckas driva kursenganska långt. Intresset av att spekulera borde därmed varanästan obefintligt när dagen för övergången till euro närmar sig.Dessutom borde risken för att hamna på helt fel nivå vara mindreän om man bara väljer marknadskursen per den sista december 1998.Även om valutakurser periodvis kan avvika kraftigt från sinajämviktskurser borde risken vara betydligt mindre attgenomsnittet under ett helt år ligger långt ifrån en långsiktigjämviktskurs än om man tar kursen som råkar gälla en viss dag.

OBEGRÄNSADE INTERVENTIONEROm Europas stats- och regeringschefer, finansministrar ochcentralbankschefer trots allt skulle bestämma sig för att devill ha ett visst inflytande över de valutakurser som för alltidskall omvandla de europeiska valutorna till euro är det faktisktmöjligt att även det skulle kunna fungera.

Det finns skäl att tro att man skulle kunna sätta in störreresurser än under valutakaoset 1992-1993. Då får enskildaländers centralbanker ett unikt tillfället att kunna sätta inalla sina resurser på att försvara en viss valuta. Omvalutareserven skulle ta slut är det inget större problemeftersom den ändå inte kommer att behövas när euron införs. Attmängden D-mark exempelvis ökar kraftigt på grund av att andravalutor försvaras är inte heller något problem då. Efterinförandet av euron är det ju bara mängden euro i omlopp som harbetydelse. Och eftersom alla valutor ändå övergår i euro spelardet ingen roll om penningmängden i D-mark ökade kraftigt påexempelvis lirens bekostnad just före övergången. Det innebäratt man kan sätta in större resurser för att försvara vissavalutakurser och därmed redan på förhand vinna störretrovärdighet för dessa kurser. Kampen mot spekulanterna bordedärmed inte bli lika ojämn som under 1992-1993.

Paul De Grauwe, professor vid universitetet i Leuven i Belgien,framhåller att vad han kallar en commitment technology måsteupprättas. Den består dels av att penning-politikencentraliseras redan när beslutet om vilka länder som skall ingåi EMU från början tas. Dessutom bör varje land deklarera attderas centralbank erbjuder ett obegränsat stöd till en valutasom kan hamna under press.

FAKTARUTA: MAASTRICHTFÖRDRAGET

DEN DAG då den tredje etappen börjar skall rådet, på förslag avkommissionen och efter att ha hört ECB, fastställa deomräkningskurser till vilka deras valutor oåterkalleligen skalllåsas. Denna åtgärd skall inte ändra ecuns externa värde.(Artikel 109 l, punkt 4.)