Få har upptäckt den säkraste sparformen

Professionella placerare har nu på allvar upptäckt fördelarna med realobligationer. Det har inte hushållen.

Totalt har svenska staten, via riksgäldskontoret, de senaste åren emitterat realobligationer värda 82 miljarder kronor, varav merparten det senaste året.

Försäljningen av realobligationer till hushållen började för två år sedan, med stora reklamkampanjer. Men efter två år har hushållen bara köpt drygt en procent av den totala volymen. Endast 200 miljoner kronor har sålts direkt av riksgäldskontoret, 600 miljoner kronor har omsatts på SOX och en svåruppskattad andel är depåregistrerade (vilket innebär att banken eller fondkommissionären officiellt står som ägare).

Huvudpoängen med en realobligation är att man idag vet exakt vilken avkastning man kommer att få i dagens penningvärde. Därmed försvinner det största riskmomentet med vanligt obligationssparande, att inte veta hur stor inflationen blir (med en vanlig nominell obligation vet man visserligen hur många kronor avkastning man kommer att få, men man vet inte hur mycket detta antal kronor kommer att vara värt vid spartidens slut).

Om inflationen tar fart

De två diagrammen (se den tryckta tidningen i nummer 25/1997) illustrerar skillnaden mellan en vanlig obligation som ger 7 procent nominellt och en realobligation som ger 4,5 procent realt. Det övre diagrammet visar värdeutvecklingen de närmaste 17 åren om det inte blir någon inflation alls. Då växer 100.000 kronor placerade i en vanlig obligation till 316.000 kronor (före skatt). Samma belopp i en realobligation växer bara till 211.000 kronor i dagens penningvärde.

Men om inflationen istället tar fart år 2000 och därefter utvecklas precis som på 1980-talet, då blir avkastningen dramatiskt mycket sämre för den som köpt en nominell obligation. Som visas i det nedre diagrammet blir resultatet bara 129.000 kronor i dagens penningvärde med en nominell obligation, medan realobligationen ger precis samma utfall som i det övre diagrammet.

Hushållens svala intresse för realobligationer beror dock sannolikt inte på att svenska folket tror att inflationen kommer att förbli låg de närmaste 15 åren. Det beror snarare på att det tar lång tid för en ny sparprodukt att bli känd. Dessutom lockas många i dag av de höga historiska avkastningstalen för aktier.

Men om nu realobligationer är en så intressant sparform, varför är de inte med i Affärsvärldens sparindikator?

Förklaringen är att de är svåra att jämföra med övriga sparformer. Med nuvarande jämförelseprinciper skulle de se ut att vara sämre än vanliga privatobligationer.

Det beror på att den avkastning för räntebärande placeringar som vi jämför med i Sparindikatorn på sidorna 6–9 är en institutionell bostadsobligation. De ger ungefär 0,5 procent högre ränta än statens obligationer, vilket beror på att risken att inte få pengarna tillbaka från bostadslåneinstituten anses något högre än risken att svenska staten ställer in betalningarna.

Men i Sparindikatorn tas inte någon hänsyn till skillnader i risktagande. För att kunna jämföra avkastning och skatt antas att alla aktie- respektive ränteplaceringar brutto ger samma avkastning. Om nettoavkastningen före skatt av någon anledning är lägre så ses det som en dold avgift. Därför skulle den lägre avkastningen hos realobligationer som beror på den lägre risken innebära att de står sig dåligt i konkurrensen (precis som riksgäldskonto).

Detta synliggörande av dolda avgifter görs för till exempel banker i Sparindikatorn. Banker hävdar ju ofta att de inte tar ut några avgifter på bankkonton. Men de ger i stället ofta låg ränta. I indikatorn jämförs deras ränta med riksbankens reporänta, 4,1 procent. Skillnaden behandlas som en dold avgift.

Sparindikatorn klarar dock inte att ta hänsyn till realobligationernas unika fördel: ingen annan sparform ger så säker avkastning.

Idag finns fem löptider att välja på: 4 år, 7 år, 11 år, 17 år och 23 år. De som återbetalas om 11 och 23 år är kupongobligationer (de ger en årlig utbetalning av både den reala avkastningen och delar av kompensationen för inflationen) medan de andra tre är nollkupongare.

Minsta belopp är nominellt 10.000 kronor, vilket beroende på löptiden betyder att nollkupongarna minst kostar cirka 5.000 kronor.

Förutom av riksgäldskontoret säljs de av Alfred Berg, Handelsbanken, Nordbanken, S-E-Banken, Sparbanken och Öhmans.