Fel väg, Rosengren

Staten leker investmentbolag och skryter om att man nu minsann blivit professionell ägare av det som kallas för Sveriges största konglomerat. Under ledning av näringsdepartementet, som förvaltar cirka 70 procent av portföljen, har en ny ägarpolicy tagits fram. Policyn går i korta drag ut på att statsägda företag ska behandlas som privatägda bolag. Slagorden är kompetenta styrelser, snabbare rapportering och effektivare kapitalstruktur. Uppmärksamheten från både inhemska och utländska media har varit stor och den svenska satsningen på aktivt ägande i stället för privatiseringar av statliga bolag har beskrivits som enastående i Europa. Beröm har även kommit från ledande investmentbanker, som tagit tillfället i akt och fjäskat för den potentiella uppdragsgivaren.

Självt talar näringsdepartementet om en tredje väg och en politisk innovation med huvudmålet att skapa värde och att uppnå marknadsmässig avkastning på statens kapital och infria uttalade samhällsintressen. Effekterna av den nya ägarstyrningen sägs bli omvälvande. Det spås att dynamiken i hela den svenska ekonomin kan påverkas samtidigt som de finansiella förutsättningarna för statsbudgeten förändras.

Effekterna på statsbudgeten måste ändå betraktas som relativt små. Enligt EU:s redovisningsregler stärks balansräkningen i praktiken bara av värdeökningar i de börsnoterade bolagen medan övervärden i de onoterade företagen förblir osynliga. Enda sättet att förstärka budgeten är via utdelningar som, enligt departementets beräkningar, skulle kunna höjas med 3-5 miljarder kronor på några års sikt. Det är, jämfört med övriga intäktsposter i resultaträkningen, ett relativt litet tillskott till statskassan. I ljuset av överdrifter är frågan om näringsminister Björn Rosengren och departementsrådet Dag Detter, ansvarig för bolagsenheten, mest ägnar sig åt retorik när de talar om den nya ägarstyrningen. Kanske är det rent av så att näringsdepartementet, som tidigare misslyckats med att etablera sig som ett tillväxtdepartement nu desperat letar efter en ny roll.

Behöver inte skämmas

Därmed inte sagt att inga förändringar har åstadkommits. För visst är det så att mer än 70 procent av styrelseledamöterna och cirka 60 procent av de verkställande direktörerna har bytts ut och att kompetens blivit ett viktigare kriterium i rekryteringen till de statliga bolagen. Införandet av värdebaserade styrsystem i form av bonusprogram förtjänar även det respekt, då detta uppmuntrar till ett effektivare kapitalutnyttjande i företagen.

Svenska statens bolag behöver heller inte skämmas i en jämförelse med sina utländska motsvarigheter. Särskilt på infrastrukturområden som transport och energi har de svenska företagen uppvisat betydligt bättre lönsamhet än exempelvis de i Tyskland och Italien. Regeringens styrelserepresentanter i börsnoterade bolag där staten är delägare, som SAS och Nordea, sköter sig bra. När det gäller Assi Domän får staten till och med beröm för sitt aktiva stöd i renodlingen av bolaget, en insats som även satt sina spår i skogsbolagets aktiekurs, som ökade med 37 procent i fjol. Bortsett från Telia har även de övriga börsinnehaven utvecklats bra.

Affärsmässigheten underordnas politiken

Så fort det blir tal om privatisering av ett statligt bolag verkar den professionella ägarstyrningen som bortblåst. När affärsmässiga motiv talar för en utförsäljning, åberopar regeringsföreträdare plötsligt politiska skäl mot en privatisering. I kläm hamnar bolag med ett stort behov av nytt eget kapital. Ett exempel är Vattenfall, som efter företagsförvärv i bland annat Tyskland skulle behöva expandera ytterligare för att hänga med i den pågående konsolideringen av den europeiska elmarknaden. Då staten knappast kan skjuta till erforderliga belopp framstår en börsnotering som ett bra alternativ. På så vis tillförs bolaget pengar, samtidigt som de egna aktierna kan användas som betalningsmedel. Men Rosengren har hittills sagt nej med hänvisning till krafttillgångarnas nationella betydelse.

Elbolaget sägs dessutom ha en strategisk roll i omställningsarbetet från kärnkraft till alternativa energiformer.

När affärsmässiga krav får ge vika för politiska hänsynstaganden uppstår naturligtvis förvirring om bolagets strategi. Att staten äger utländska energibolag har knappast någon strategisk betydelse för svensk energipolitik. En helt annan fråga är sedan om staten verkligen har kunnande när det gäller utländska energimarknader. Vid investeringar i miljardklass måste börs och kapitalmarknad ändå anses vara en bättre kontrollinstans än statstjänstemän.

Spritproblem

Än värre är det med Vin & Sprit. Efter en serie förvärv utomlands är bolaget redan det sjunde största alkoholdryckesföretaget i Europa. Målet är att bli ett av världens tio största spritföretag fram till år 2004. Vägen dit ska gå via k��p av toppmärken, och för det behövs det ytterligare pengar. När skola, vård och omsorg ska prioriteras är det därför knappast troligt att staten skjuter till mer pengar. Nu ,om någonsin, då bästsäljaren Absolut värderas som högst borde Vin & Sprit säljas. Med tanke på svensk alkoholpolitik framstår det statliga ägandet i Vin & Sprit som groteskt. Det som är fel hemma kan inte vara rätt utomlands.

Bara det faktum att ha staten som ägare kan även användas emot bolaget. När OM lade sitt bud på Londonbörsen ställde sig börsens styrelseordförande Don Cruickshank kritisk till att svenska staten skaffat sig en strategisk position i OM. Finansdepartementet motiverar sin ägarandel med att det vill vara med och påverka den finansiella infrastrukturen i Sverige, men frågan är om inte finansinspektionen klarar denna uppgift själv. När det gäller före detta Merita Nordbanken, numera Nordea, har regeringen fått mandat av riksdagen att sälja ut sin aktiepost, motsvarande 18 procent av rösterna och kapitalet. Att ingenting hänt hittills hänger förmodligen ihop med aktiepostens symbolvärde, staten vill framstå som ett slags beskyddare för småspararna. Osäkerhet om den framtida ägarbilden kan på sikt skapa ett misstroende mot aktien. Bekymmersamt är även att finansdepartementet, enligt bankrörelselagen, ska vara med och granska sammanslagningen av SEB och Föreningssparbanken. Tala om dubbla roller.

Ägarmotiv saknas

Mest allvarligt med den statliga ägarstyrningen är frånvaron av ägarmotiv. Varför ska staten exempelvis vara ägare till Vasakronan, ett av Sveriges största fastighetsbolag med främst kommersiella lokaler. Ett godtagbart svar vore att staten kan åstadkomma en högre värdetillväxt än en privat ägare. Att så skulle vara fallet är dock tveksamt. Med nuvarande ägarstyrning tvingas nämligen bolaget avstå från sin tillväxtstrategi och dess roll begränsas i stället till förvaltning av befintligt bestånd. Att kalla detta för värdeskapande är en överdrift. Frånvaron av ägarmotiv bäddar även för frustration hos bolagsledning och styrelseledamöter.

Socialism i retur

Att näringsdepartementet försöker sälja sig som duktig ägare kan också tolkas som ett återfall i gamla värderingar om att staten är den bästa ägaren. Men forskningen har levererat fakta som motsäger detta. Internationella studier visar att statligt ägda företag har 1-2 procentenheters lägre produktivitet än privatägda företag. Allt pekar på att detta även gäller svenska statliga företag, förbättrad kontroll, utbytta styrelseledamöter och effektivare kapitalanvändning till trots. Förr eller senare uppstår vid statligt ägande konflikter hos ägaren mellan politiska och affärsmässiga mål.

Den socialdemokratiska rörelsens krav på regeringen leder inte sällan till att företagsekonomiska argument får stå tillbaka. Dessutom styrs politiker- och tjänstemannakarriären av andra meriter än avkastning på eget kapital. I rättvisans namn bör sägas att den sittande regeringen knappast har målet att utöka det statliga företagskonglomeratet. Det hade knappast heller de borgerliga regeringar som på 1970-talet fick stål-, varvs- och tekokriserna i knät och som på 1990-talet tvingades ta hand om bankkrisen. 1990-talet var också avregleringens decennium då tidigare statliga monopol måste lära sig att leva med konkurrens. Det var just under avregleringens förtecken som riksdagen redan 1996 beslutade att staten skulle bli en mer aktiv ägare.

Den som ger sig in i leken…

Näringsdepartementets kampanj om professionell ägarstyrning står i skarp kontrast till finansdepartementets låga profil i frågan. Kanske anar finansminister Bosse Ringholm riskerna med kollegan Björn Rosengrens förehavanden. Att leka investmentbolag kan nämligen visa sig vara ett farligt spel. Bortsett från att både ägare och bolag kommer att granskas på samma premisser som privata bolag, ökar risken för kulturkrockar. Ett smakprov på vad som kan hända när statstjänstemän beblandar sig med finansvärlden är den uppjagade debatten kring konsultkostnaderna i samband med den misslyckade fusionen mellan Telia och Telenor. Vad det innebär att sticka ut hakan har även departementsrådet och den drivande kraften bakom den nya ägarstyrningen, Dag Detter, fått känna av. Två år efter det att han tillträdde sin nuvarande tjänst anklagas han för att ha fuskat med meritförteckningen.

Den nya ägarpolicyn i all ära, men än så länge liknar den mera kosmetika än verkligt nytänkande. Risken är stor att näringsdepartementet misslyckas med sina ambitioner à la investmentbolag.