Finansadelns nya husbonde

Det rådde en förtätad stämning, då de anställda på AMF Pension hade samlats för att få veta vem som skulle bli deras nya chef. Tidpunkten var den 29 maj i år, platsen AMF:s huvudkontor vid Klara Södra Kyrkogata i Stockholm. Så fick de till slut veta namnet – Ingrid Bonde – och en stormande applåd bröt ut i församlingen.

Man kan tänka sig att det fanns några borta på Finansinspektionen som också klappade i händerna, fast av helt andra skäl. Ännu, mer än fem år efter hennes tillträde som FI-chef, fanns (och finns) det de som aldrig kunnat acceptera Bondes, i deras tycke, oortodoxa arbetsmetoder. Att flytta på folk som inte producerar, så kan det väl inte gå till på en statlig myndighet?

Det var i november 2002 som den socialdemokratiska regeringen, efter mycket om och men, kunde berätta vem som skulle efterträda Claes Norgren som generaldirektör för Finansinspektionen. Rekryteringsprocessen hade dragit ut på tiden, vilket ytterligare spätt på kritiken mot en myndighet som uppenbarligen var dålig på att hantera ett grasserande finansbus. Stockholmsbörsen och Ekobrottsmyndigheten var för övrigt inte ett dugg bättre.

– Jag är förfärad, sade dåvarande börsministern Gunnar Lund i en intervju och det hade han all anledning att vara.

De senaste åren uppvisade rena snitselbanan av allt från usel rådgivning och fördärvliga incitamentsprogram till rena svindlerier som Trustor, Prosolvia och Net Capital. Problemet var bara att ingen sattes fast, vilket var symptomatiskt för den rådande och långvariga tandlösheten. Under den gångna tioårsperioden hade inte ens två av hundra anmälda insiderbrott gått vidare till åtal.

Nu lovade Gunnar Lund att FI skulle få både utökade resurser och ett vassare regelverk i kampen mot börsrötan. Och Ingrid Bonde var den rätta att gå i spetsen för den. “En kompetent och dynamisk chef, med lång erfarenhet och gedigna kunskaper”, enligt ministern.

Bonde hade varit favorittippad för jobbet. Det viktigaste skälet var att hon, parallellt med sysslan som riksgäldsdirektör, fått regeringens uppdrag att se över Finansinspektionens framtida roll och resurser. Därmed hade hon redan haft chansen att titta närmare på myndigheten. Det kan inte ha varit någon lustig syn.

– Det rådde rena misären i huset, säger en dåvarande anställd.

– Det var råddigt och deppigt. Väldigt mycket fungerade dåligt eller inte alls och det allmänna självförtroendet satt nere i skorna.

De lösa bolinerna präglade också arbetet inom ledningsgruppen, enligt samma källa.

– Där härskade en roffa-åt-sig-mentalitet, med diverse småpåvar som slogs med näbbar och klor för att försvara sina revir. Claes Norgren lät dem hållas. Han var en briljant analytiker men rena katastrofen som ledare.

Tacka för att det uppstod en kulturchock, när Ingrid Bonde gjorde entré i januari 2003. Här kom en utpräglad affärskvinna med inriktning på resultat, något som satt i ryggmärgen efter bland annat tio år som ir-ansvarig och finanschef i SAS. Den tydliga fokuseringen var något nytt för en personal som hade varit van vid att styras av byråkrater, med allt vad det innebar.

– Inga dead-lines, inga specificerade prestationskrav, möten som pågick i det oändliga, minns en veteran.

– Och ständigt denna förlamande strävan efter konsensus inom ledningsgruppen. Med Ingrid Bonde försvann allt detta.

Lätt omskakade kunde tjänstemännen följa hur den nya chefen tog sig an sitt uppdrag. Konkreta utslag kunde bland annat avläsas i kommande löneförhandlingsrundor. I stället för att smeta ut påslagen jämnt över personalen infördes ett system som orsakade mycket mutter i korridorerna. Det här var något nytt. Vissa fick rejäla lönepåslag och andra just ingenting alls. Ytterligare några löstes helt enkelt ut.

I de senare fallen handlade det om anställda som, enligt en källa, “inte producerade”. Enligt Bondes synsätt, var det då chefens plikt att agera. Om någon misskötte sitt jobb, av lättja eller vantrivsel, var det bättre för alla att vederbörande slutade.

– Men det är inget normalt tänk hos en myndighet, konstaterar Affärsvärldens sagesman.

Parallellt pågick en bred genomgång av samtliga verksamheter inom inspektionen. Avdelningar plockades ned och byggdes upp på nytt, chefer byttes ut eller omplacerades, ansvar och befogenheter fastställdes. Ingrid Bondes filosofi var att trycka ut beslutanderätten så långt som möjligt i organisationen.

– Gör något, brukade hon säga. Agera. Om något blir fel, kan vi justera det i efterhand. Det var hennes sätt att få lite fart på verksamheten, minns en tjänsteman.

– Kom ihåg att vi var mer eller mindre handlingsförlamade på den tiden.

Tempot i förändringsarbetet fick många att häpna. En tidigare chef berättar hur Ingrid Bonde personligen tog sig an den enhet som enligt hennes uppfattning fungerade allra sämst.

– Det kommer att kräva lite tid, konstaterade hon på ett ledningsmöte en måndagsmorgon.

– Ni får ge mig till slutet av veckan.

Enligt den tidigare chefen skulle det på Claes Norgrens tid ha tagit ett år.

Gunnar Lund, och dennes efterträdare på ministerstolen, levde upp till sina löften om förstärkta resurser till Finansinspektionen. Det ledde till en kraftig expansion av personalstyrkan. När Ingrid Bonde tillträdde var antalet anställda cirka 160, när hon slutade låg siffran på omkring 260. Hon hade dock ett bestämt krav när det gällde nyrekryteringarna: Var och en skulle tidigare ha arbetat inom finansbranschen. Förhoppningen var att de därmed också skulle ha lärt sig att tänka affärsmässigt.

Ett annat hopp var säkert att de nyanlända även skulle dela chefens värderingar. I all hemlighet gjordes det upp listor över vilka som ställde sig bakom förändringsarbetet och vilka som var emot.

Till motkategorin hörde gissningsvis Finansinspektionens jurist Hans Schedin som redan under våren 2003 ersattes med Gent Jansson, en värdepappersjurist från SEB. Schedin blev i stället chef för avdelningen för övervakning och tillsyn av marknadsplatser.

Innehavet av den senare befattningen ger lite relief åt en replik som Hans Schedin fällde, när han två år senare lämnade FI för att gå tillbaka till advokatvärlden. Han intervjuades då av Dagens Industri, vars reporter ställde den relevanta frågan: Känns det som om du byter sida – från att jaga skurkarna till att hjälpa dem?

– Jag kände inte att jag jagade skurkarna tidigare, svarade Hans Schedin.

Nej, det var kanske det som var problemet.

Utnämningen av Ingrid Bonde hade hälsats med tillfredsställelse av det finansiella etablissemanget. Även i fortsättningen skulle hon ha det med sig, kanske på grund av en växande insikt om att det stundade en förändring på övervakningsområdet. FI-chefen besökte själv aktör efter aktör med samma, återkommande budskap: Självövervakning skulle snart höra till historien. Det skulle, om inte annat, lagstiftarna inom EU se till.

För många var det ett surt äpple att bita i, men så här dags var det bara att börja acceptera faktum. Några år in på 2000-talet skulle skandaltrötta, europeiska politiker sätta en allt stadigare överrock på finansmarknadens aktörer. En viktig förändring infördes från och med den 1 juli 2005. Då ersattes den gamla insiderlagstiftningen av marknadsmissbrukslagen. Därmed blev alla aktörer skyldiga, under straffhot, att anmäla misstänkta insiderfall och kursmanipulationer direkt till Finansinspektionen, och detta redan på en låg nivå av misstanke.

FI:s förbättrade relation till finansvärlden hade sin motsvarighet i umgänget med aktörer som Riksgälden och Riksbanken.

– Vi fick ett jättebra samarbete med både Lars Heikensten och Stefan Ingves, säger en insider.

– Ingrid brukade hetsa upp dem, i förhoppning om att de skulle hjälpa oss med att sätta press på politikerna. Det var så hon jobbade.

Förutom att skapa externa allianser, byggde hon också vidare på de interna. Ingrid Bonde blev en mycket omtyckt chef. Det kunde bland annat utläsas av de medarbetarundersökningar som regelbundet gjordes. De högsta betygen, fyror och femmor, var i överväldigande dominans.

Det var inte så att hennes underlydande betraktade chefen som perfekt i alla avseenden. Exempelvis ansågs hon i sin delegeringsiver ge folk väl långa tyglar. När ett uppdrag sedan drog ut på tiden, vilket förstås hände, ville hon inte köra över vederbörande tjänsteman av rädsla för att skada det förtroende som hade byggts upp.

Men om detta var en brist, kompenserade hon den med andra talanger, både chefsmässiga och av annat slag. Det kunde man bland annat konstatera på personalfesterna. Någon karaktäriserar henne som en “förfaren festprisse”, men så hade hon också rutin från Handels. Det var där hon lärde sig att framföra snapsvisor med minst samma bravur som Hans Dalborg.

I hennes person fanns också en empatisk ådra, som födde starka lojaliteter.

– Även på en myndighet finns ju allehanda privata problem som skilsmässor, sjukdom i familjen och annat trubbel, säger en källa.

– Ingrid Bonde läste av det direkt. Hon kunde se på någons rygg hur han eller hon mådde. Då gick hon fram och frågade: Du ser ledsen ut, är det något som har hänt?

Till bilden av en jordnära person bidrog också en klädstil, som inte var direkt myndighetsanpassad. Ingrid Bonde är ingift i en av Sveriges äldsta adelssläkter och kan titulera sig grevinna, om hon mot förmodan skulle önska det. Men av snobberi syntes inte ett spår, varken socialt eller i munderingen. Hon var generaldirektören som kunde komma till jobbet i jeans och tröja. Favoritplaggen framför andra var dock herrskjortor, knäppta upp till sista halsknappen. Lånade av maken ibland? Det kommer vi nog aldrig att få veta. Däremot vet vi att den ledigare dresskoden spred sig inom myndigheten.

För att lyckas var FI-chefen tvungen att ha med sig både inre och yttre svenska intressenter. Men den viktigaste partnern av alla befann sig alltså utanför landets gränser, det vill säga i Bryssel.

– Utan EU hade vi varit körda, säger en tjänsteman.

– Vi hade aldrig fått igenom så stora förändringar på egen hand. Men här kom den ena regleringen efter den andra, nästan i ett oräkneligt antal och mycket mer omfattande än tidigare. Enbart prospektregelverket gick från några tiotal sidor till flera hundra.

Med sådant i arsenalen blev det möjligt för Ingrid Bonde att slutligen hugga till på allvar. Ekonomisajten realtid.se sammanfattade de nya maktmedlen rätt bra, i en rubrik den 28 september 2007: “FI: Ni är rökta”.

Det var i maj samma år som Carnegie tvingats berätta att investmentbankens tradingverksamhet – handeln i värdepapper för egen räkning – under åren 2005-2006 hade överskattats med 630 miljoner kronor. Därmed hade finanskoncernens vinst blåsts upp med över 200 miljoner kronor och de anställdas bonusar blivit för höga. Enligt företagsledningen berodde det på att tre anställda medvetet hade manipulerat värderingen av vissa värdepapper.

Det blev startskottet för en granskning av bolagets affärer. Den rullade på under sommaren och fortsatte ett stycke in på hösten, allt medan spekulationerna avlöste varandra i medierna. Vilka sanktioner skulle Finansinspektionen tillgripa? I ett sammanträde på eftermiddagen den 27 september fattade inspektionens styrelse sitt beslut. Därefter avtalades om ett möte senare på kvällen med Carnegies toppduo, vd Stig Vilhelmson och styrelsens ordförande Christer Zetterberg.

Ingrid Bonde åt först middag på restaurang Sturehof med Gent Jansson, FI:s chefsjurist och hennes närmaste medarbetare. Hans roll som högerhand hade blivit alltmer uttalad under de senaste åren.

– Ingrid ville ha en klok jurist som inte var ängslig av sig. Hans jobb var att hålla henne tillbaka, brukade hon säga, berättar en tidigare kollega.

Strax efter halv tio på kvällen hade paret pratat igenom alla detaljer och begav sig till Carnegies ståtliga huvudkontor vid Västra Trädgårdsgatan. De lotsades till ett sammanträdesrum, hälsade på sina motparter och så fick Ingrid Bonde berätta vad Finansinspektionens styrelse hade kommit fram till. När hon hade talat färdigt satt Stig Vilhelmson och Christer Zetterberg som lamslagna.

FI hade bestämt sig för att ta till de hårdaste sanktioner som myndigheten förfogade över. Det räckte inte med böter på maximala 50 miljoner kronor och att Stig Vilhelmson fick sparken. Även hela styrelsen skulle väck. Carnegies ägare kunde tacka sin lyckliga stjärna för att inte också banktillståndet drogs in.

Som förväntat var det ett straffpaket som ledde till fullt medialt pådrag följande dag, inte minst i tv. Ingrid Bonde syntes i alla nyhetsprogram, där hon gång på gång fick motivera sitt tuffa agerande.

– Kontrollen har varit så bristfällig att vi inte ens nu kan vara säkra på att beloppet som saken gäller, 630 miljoner kronor, verkligen är det rätta, förklarade hon med ilsket röda fläckar på kinderna.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Det här är mycket allvarligt.

De röda fläckarna rönte en hel del uppmärksamhet, eftersom de möjligtvis kunde signalera att kindernas ägare var väl uppskruvad. Men förklaringen var betydligt mer banal. Tv-strålkastarna var heta och Ingrid Bondes medarbetare hade inte tänkt på att sminka henne. Själv var hon lugn som en filbunke.

Det resoluta handlaget imponerade på en omvärld som redan tidigare försökt locka över henne till nya befattningar. Till de mer speciella erbjudandena hörde anbudet om ett chefsjobb på UD. Nu kunde det förväntas fler och vid nästa lönerunda såg finansmarknadsminister Mats Odell till att hon fick ett ordentligt lyft. Det var ingen hemlighet att både han och regeringen gärna ville att hon satt kvar ett tag till.

Den nya lönen hamnade på cirka 100 000 kronor. Men vad hjälpte det, när hon själv började tycka att hon hade gjort sitt som FI-chef. Och dessutom: När hon inom kort skulle få chansen att mer än trefaldiga denna ersättning, som vd för AMF Pension.

– Vi hade en väldigt tydlig kravprofil, berättar AMF:s ordförande Göran Tunhammar, tidigare vd för Svenskt Näringsliv.

– Vi ville ha en person som hade haft en ledande befattning med resultatansvar. Vederbörande fick gärna ha erfarenhet av både privat och offentlig verksamhet. Slutligen skulle hon eller han dela våra värdeord – enkelt, tryggt, mänskligt. Med Ingrid Bonde hamnade vi banne mig så nära 100 procent som man kan komma.

Rekryteringsprocessen gick snabbt. Redan vid den första kontakten satte sig FI-chefen i egen, frivillig karantän. Sedan tog det inte så lång tid att komma överens. Nu återstår att se vad hon ska göra med bolaget, till lika delar ägt av arbetsgivare och fack, när karantänperioden upphör den 1 december.

Göran Tunström ger sin bild av saken.

– Ingrid Bonde ska se till att AMF förblir ett förstklassigt pensionsbolag med inriktning på tjänstepensioner och med en stabil avkastning, förklarar han.

Vi får väl se. Man kan ju tänka sig en lite mer expansiv filosofi än den som signaleras av AMF:s nuvarande slogan, “Lite mer att leva för”. Alldeles nyss tvingades bolaget också att kraftigt sänka sin återbäringsränta, från 4 till 1 procent, som en följd av börsnedgången.

– Om man tittar på styrelsens sammansättning så är det Organisations-Sverige i sin prydno. Det borgar inte för världens största affärsmässighet, kommenterar en av hennes yrkesvänner.

– Ifall jag känner Ingrid rätt, vill hon nog få till lite mera rull i verksamheten.

Ingrid Bonde väljer själv att uttala sig i mer försiktiga termer.

– AMF är redan ett mycket välskött bolag. Jag vill fortsätta den framgångsrika bana som har anträtts, lyder hennes kommentar.

I det sammanhanget har hon säkert glädje av det som hon själv framhåller som sin viktigaste erfarenhet från Finansinspektionen.

– Att få leda en verksamhet med många specialister åt samma håll och i en viss riktning. Man kan tycka vad man vill om FI, men det blev aldrig långtråkigt.

BENGT ERICSON

redaktion@affarsvarlden.se

________________________________________________________________________

GILLAR DECKARE

FÖDD: 27 december 1959.

UTBILDNING: Civilekonom HHS 1982, fem månaders bankutbildning First National Bank of Chicago 1983, ledarskapsutbildning London Business School 1991, finansdirektörsprogrammet HHS 2000.

KARRIÄR: First National Bank of Chicago i Stockholm 1982, Riksgäldskontoret Stockholm 1984, IR- och upplåningsansvarig SAS 1987, finanschef i SAS 1991, avdelningschef hushållsupplåning vid Riksgäldskontoret 1996, överdirektör och stf riksgäldsdirektör där 1998, generaldirektör och chef för Finansinspektionen 2003, generaldirektör med utredningsuppdrag i regeringskansliet från juni 2008, vd AMF Pension från 1 december 2008.

LÖN (från AMF): 310 000 kronor per månad. Rörlig ersättning på maximalt fyra ytterligare månadslöner.

BOR: På Östermalm i Stockholm.

FAMILJ: Maken Gösta, Electroluxdirektör. Fem barn varav ett gemensamt.

FRITID: Gillar att läsa deckare.

________________________________________________________________________

OM AMF PENSION

Förvaltat kapital: 321 miljarder kronor (sjätte största ägaren på Stockholmsbörsen).

Antal sparare: 3,6 miljoner.

Antal anställda: drygt 200 personer.

Ägare: Svenskt Näringsliv och LO.

Produkter: fokus på tjänstepensioner, både traditionell försäkring och fondförsäkring. Säljer även fondsparande utan koppling till pension.