Finland privatiserar bättre

Telias privatisering ser ut att ha blivit en framgång. Men det är likväl både aktuellt och relevant att fråga sig om Sverige skött sina statliga företag på ett bra sätt.

Frågan har fått särskild aktualitet genom två chefstillsättningar nyligen. De gäller VD-utnämningarna i de svenska respektive finska statsägda kraftbolagen. I Vattenfall utsågs Lars Josefsson, tidigare VD för Celsius till ny chef. Han har “blivit över” efter fusionen med Saab. Därmed får Vattenfall en kompetent, men knappast särskilt nydanande VD. Finska Fortum lyckades däremot rekrytera en person med väsentligt högre profil, Incentives koncernchef Mikael Lilius.

Visserligen har den finlandssvenske Lilius önskan att återvända till hemlandet kanske spelat viss roll. Men viktigare är sannolikt att Fortum har en mycket dynamisk inriktning för att vara ett statsdominerat nordiskt energiföretag. Fortum bildades härom året genom att de båda statsbolagen IVO (kraft) och Neste (petrokemi) slogs samman och strax därefter börsnoterades. Genom rekryteringen av Lilius, börsnoteringen och en uttalad tillväxtstrategi kommer Fortum sannolikt att spela en viktig roll i omdaningen av energibranschen i Nordeuropa.

Några sådana möjligheter har knappast Vattenfall, som alltjämt hålls i strama tyglar av svenska staten. Regeringen vägrar envist att släppa iväg bolaget till börsen trots att praktiskt taget alla dess konkurrenter numera är publika bolag och därmed har tillgång till kapitalmarknaden.

Mer framsynt

Även på andra områden har Finland visat sig mer framsynt när det gäller hanteringen av de statliga företagen. Motsvarigheten till Telia, Sonera, har redan varit på börsen i flera år. Alltjämt är cirka hälften av aktierna i statlig ägo, men i mars föreslog regeringen att även resten ska säljas ut. Den tidiga privatiseringen innebär att Sonera kunnat spela en aktiv roll i omstruktureringen av den europeiska teleoperatörssektorn medan Telia blivit förbisprunget.

I slutet av maj presenterade den finska regeringen ett program för den fortsatta avvecklingen av statens intressen i näringslivet. I Sonera äger staten inte längre några aktier och det statliga minimiägandet i Fortum ska minskas från 75 till 33 procent. I Kemira, Outokumpu och Rautarukki får regeringen rätt att helt avveckla sitt innehav när börsläget så medger.

Socialdemokratisk dominans

Bakom programmet står en regering som – märk väl – domineras av det socialdemokratiska partiet. Men så har också de finska socialdemokraterna aldrig haft samma känslomässiga koppling till den offentliga sektorn som det svenska broderpartiet. Det

finska partiet har aldrig, som det svenska, varit i närheten av att locka halva väljarkåren. Kompromisser och koalitioner med borgerliga partier har varit regel. Statlig kontroll över basnäringarna (råvaror, energiförsörjning, transporter, telenätet med mera) har heller aldrig setts som någon given sak.

Gott om statliga företag

Förvisso har det funnits gott om statliga företag i Finland. Men orsakerna är mer av praktisk natur. Under återuppbyggnaden efter andra världskriget var statlig medverkan nödvändig för att klara de nödvändiga investeringarna. Sedan, under de decennier då byteshandeln med Sovjetunionen svarade för uppemot en fjärdedel av exporten, var det också naturligt att basindustriföretagen förblev i statlig ägo.

Men nu är det alltså andra spelregler som gäller. Det kan få effekter på flera håll. Exempelvis blir det allt mer troligt med ett samgående mellan Nordens två största spelare i stålbranschen, SSAB och Rautarukki. Företagen är sannolikt Europas mest välskötta i sin kategori, men de är troligtvis för små var för sig för att kunna hävda sig på litet sikt.