Fondstjärnan på östfronten

Att följa index är tråkigt men tryggt. Så lyder en gammal regel på de finansiella marknaderna som anses vara särskilt sann i tillväxtekonomier. Men det är helt fel, anser Stockholmsbaserade East Capital, världens näst största förvaltare av Östeuropafonder. Att strunta i index och satsa på enskilda aktier ger i stället, menar firman, lägre risk. Strategin marknadsförs genom reklambilder på stökiga men öde arbetsplatser – förvaltarna är nämligen jämt på resa och gör mer än 500 företagsbesök per år.

När Affärsvärlden besöker East Capitals kontor en dag i påskveckan är emellertid få skrivbord tomma och ganska många anställda är på plats. En av dem är Karine Hirn, livlig fransyska och en av de tre grundarna.

Hur har ni påverkats av finanskrisen?
– Det är intressant hur finansiella kriser tar sig olika uttryck. Vi är ju fokuserade enbart på Ryssland och övriga Östeuropa och när vår region påverkas mycket är det alltid jobbigt. Men krisen 1998 var mycket värre än den som vi sett på sistone, eftersom det som hände för tio år sedan hade sitt ursprung i Ryssland. En annan typ av kris är den som uppstår utanför regionen. I de fallen tar Östeuropabörserna också stryk eftersom placerarna då alltid säljer tillgångar som de tycker är riskfyllda. Men den här gången har tillväxtmarknaderna generellt berörts mycket mindre.

Den ryska börsen har knappast gått lysande.
– Nej visst, den har väl tappat kring 20 procent sedan i höstas. Men förr i tiden skulle den ha fallit mycket mer än börserna i USA och Europa, kanske med 50-60 procent. Något som också var mycket värre för oss än dagens kris var när Ericssonaktien rasade 2001. Då var det många kunder med Ericssonaktier som dumpade sina placeringar i vår Rysslandsfond. Det blev en läxa för oss. Sedan dess har vi jobbat hårt på att diversifiera investerarbasen – i dag kommer hälften av kapitalet i våra fonder från placerare utanför Sverige och den andelen ökar hela tiden.

Men nog är det riskabelt att handla på börserna i Östeuropa? Likviditeten är väl inte mycket att ha?
– Vår region är ju 29 olika länder. I en del mindre länder i Sydosteuropa är likviditeten tuffare. Men i till exempel Turkiet fungerar marknaden jättebra.

Råvaruboomen är väl en orsak till att det gått så bra för East Capital. Men när får de här länderna en egen tillväxtdynamik?
– En sådan dynamik har de sedan ungefär två år tillbaka. I ett land som Ryssland är det numera konsumtionen och investeringarna som driver ekonomin – det är få som insett det. 2007 såldes det fler bilar i Ryssland än i Tyskland och det byggs överallt i storstäderna. Ryssland är inte heller så beroende av USA. Bara 4 procent av den ryska exporten går dit.

Export säger du. Men hur många ryska företag, utanför råvarusektorn, har sådan kvalitet på produkterna att de kan sälja i västvärlden?
– De blir allt fler. Det finns konkurrenskraftiga bolag, allt från de gamla statsägda elefanterna som privatiserades på 1990-talet till nyare företag. Men det är få som satsar på export och det är inte konstigt eftersom den inhemska marknaden växer så kraftigt, i vissa sektorer med 30 procent om året. De ryska företagen har fullt upp, det gäller allt från kylskåp till bilar.

Är företagen välskötta?
– De stora bolagen är proffsiga numera, inte minst på investor relations. Förr brydde man sig sällan om minoritetsägare. Numera är många noterade utomlands och de vet vad som krävs.

Tycker du att managementkvaliteten är som i väst?
– Jag läste på Rysslands bästa finansakademi i början av 1990-talet. Det var för att jag ville lära mig ryska, inte för själva undervisningen. Deras högre finanskurs gick bara ut på att lära sig kontoplaner utantill. Det var bara teori, inga case, och det här sitter fortfarande i. Det saknas bra skolor för företagsledare och entreprenörer, även om några oligarker har dragit i gång ett projekt för att starta en MBA-utbildning. Så svaret på din fråga är att de ligger en bit efter.

East Capital investerar framför allt i konsumentvaror, banker och kraftbolag men ni prioriterar inte olja och gas. Varför det?
– Vi har faktiskt ökat i den sektorn och har nu 44 procent av portföljen i olja och gas eftersom de aktierna blivit så billiga. Men sett i relation till index eller till övriga Rysslandsfonder är vi underviktade.

Ni satsar också på onoterade bolag, alltså private equity. Vågar man göra det i länder som Ukraina och Kazakstan?
– Vi måste vara extra försiktiga och göra väldigt noggranna utvärderingar. Förhandlingarna tar ofta flera månader och det är lång tid i Östeuropa. Där ska ju allt gå så snabbt. Det är lite som när man ska gifta sig – man behöver ha en lång dejtingprocess innan.

Kan man göra stora investeringar utan att råka ut för krav på mutor?
– Krav kan det finnas, men det gäller att hålla en tydlig linje. Ikea är till exempel känt för att aldrig ha betalat en rubel. Skulle ett företag tumma på det här, sprids det snabbt. Vi strävar alltid efter att ha högsta etiska standard och vara referens för finanssektorn.

Ni har en rådgivande kommitté, med bland andra förre riksbankschefen Bengt Dennis, som ska utvärdera politiska och strategiska risker.
– Ja, de är väldigt duktiga.

Den politiska risken i er region är ju hög. När är den så låg att den här kommittén inte längre behövs?
– Bra fråga… Om 20-30 år kanske, jag vet inte, men vad jag vet är att vi bara investerar i 24 av de 29 länder som ingår i regionen. Att investera i Albanien, Vitryssland, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kirgizistan är väldigt svårt. Det finns ingen fungerande finansmarknad där.

Hur ser den politiska risken ut, mer konkret?
– Partier och styressätt betyder rätt lite. Presidentvalet i Ryssland var ju en icke-händelse vad marknaden beträffar. Ukraina var den bästa börsen under 2007 trots att det varit kaos i politiken och att landet stått utan regering i månader. Den riktiga politiska risken finns förmodligen i länder som Bulgarien, Rumänien och i Baltikum. Där finns ofta unga, oerfarna regeringar som inte alltid vill eller kan vidta åtgärder som är smärtsamma men som behövs för att bromsa inflationen eller minska obalansen i budgeten.

Om vi tittar lite närmare på East Capital så hävdar ni att risken är lägre med er stock-picking än om man skulle följa index. Förklara det för mig.
– Gärna. Moskvabörsens index, RTS, är ju sammansatt av ett antal blue chips, alltså Lukoil, Gazprom och de andra aktier som har störst likviditet och där utländska fonder går in och ut hela tiden. Men det är ett rätt litet antal bolag. Vi är däremot extremt diversifierade och investerar i en mängd olika företag, det gör hela skillnaden.

Men det brukar vara vedertaget att den som går utanför index tar en större risk.
– För det mesta, ja. Om man satsar på små och medelstora bolag som vi gör behöver man veta precis vad man placerar i och man måste ha resurser att följa upp investeringen. Östeuropa är vårt liv. Vi har hyggliga resurser och vi satsar inte på någon annan region. Därför kan vi förhoppningsvis skilja de bra bolagen från de dåliga. Vi satsar otroligt mycket på företagsbesök och research.

Bolagsbesök och research är väl en självklarhet.
– Inte i Ryssland och Östeuropa. När du åker ut och besöker företag i Sibirien, Kroatien eller till och med på den polska landsbygden, då är du väldigt ensam. De stora investmentbankerna sitter i Moskva och Warszawa och det finns få tidningar som analyserar aktier och inte heller så många inhemska fondbolag. På många lokala mindre företag finns inga investor relations-chefer som kan engelska utan du måste kunna språket. Åker du ut till dem kan du få en massa information som inte är spridd på marknaden. På så vis undviker du riskplaceringar, men du hittar också guldägg.

Som till exempel?
– En av våra analytiker var hos ett litet estniskt företag och gick ut och tittade på lagret. Där fanns en massa kartonger märkta med rysk text. Det visade sig att bolaget hade fått en stor order från Ryssland som inte var känd för aktiemarknaden.

Ibland går ni förstås på minor också, eller hur?
– Det är klart. Därför är vi väldigt tydliga med att vi är långsiktiga. Vi gör aldrig reklam med budskap som att “vår fond gick upp så här mycket i fjol”.

Ni reser mycket, har investeringarna i öst och säljkontor runt om i Europa och i Hongkong men ni är baserade i Stockholm. Är det vettigt?
– Det fungerar ganska bra att sitta i Stockholm. Det är lätt att flyga till regionen härifrån och i den svenska finanssektorn har man stor erfarenhet av Östeuropafonder. Här finns också många östeuropéer som både kan finans och placeringar och som talar de lokala språken. Vi är 26 nationaliteter på firman.

Moskva då, är inte det ett alternativ?
– Vi har ett kontor där, men att lämna Stockholm helt för Moskva skulle bli alldeles för dyrt! Hyrorna är mycket högre där och lönerna har också blivit högre samtidigt som det inte är lätt att hitta duktiga medarbetare. Jag tror också våra investerare runt om i världen tycker det är bra att East Capital är svenskt.

___________________________________________________________

PLUGGAT I MOSKVA
Född: 1972.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, tre barn.
Utbildning: École de Management de Lyon, Institut d’Études Politiques de Paris och studier vid Moskvas finansakademi.
Karriär: Eastbridge Bank, Adex Finance och NBD Bank, startade East Capital tillsammans med Peter Elam Håkansson och Kestutis Sasnauskas 1997.
Fritid: Familjen, tar pianolektioner.

___________________________________________________________

EAST CAPITAL
Ordförande: Peter Elam Håkansson.
Antal anställda: 170.
Förvaltat kapital: 53 mdr kronor.

EAST CAPITALS FONDER
Utveckling sedan 1 januari 2006:
Ryssland: +44 procent.
Baltikum: +4 procent.
Östeuropa: +21 procent.
Balkan: +16 procent.
Turkiet: -36 procent*.

*Startade 29 mars 2006.

__________________________________________________________

EAST CAPITALS MARKNADER
Ukraina
Huvudstad: Kiev.
Invånare: 46 miljoner.
BNP Per Capita: 6 900 USD.
BNP: 321,3 miljarder USD.

Polen
Huvudstad: Warszawa.
Invånare: 38 miljoner.
BNP Per Capita: 16 200 USD.
BNP: 624,6 miljarder USD.

Bulgarien
Huvudstad: Sofia.
Invånare: 7 miljoner.
BNP Per Capita: 11 800 USD.
BNP: 86,7 miljarder USD.

Turkiet
Huvudstad: Ankara.
Invånare: 70 miljoner.
BNP: 667,7 miljarder USD.

Ungern
Huvudstad: Budapest.
Invånare: 9 miljoner.
BNP: 194,2 miljarder USD.

Rumänien
Huvudstad: Bukarest.
Invånare: 22 miljoner.
BNP: 246,7 miljarder USD.

Estland
Huvudstad: Tallin.
Invånare: 1 miljon.
BNP: 29,4 miljarder USD.

Lettland
Huvudstad: Riga.
Invånare: 2 miljoner.
BNP: 40 miljarder USD.

Litauen
Huvudstad: Vilnius.
Invånare: 3 miljoner.
BNP: 59,6 miljarder USD.

Tjeckien
Huvudstad: Prag.
Invånare: 10 miljoner.
BNP: 249,1 miljarder USD.

Serbien
Huvudstad: Belgrad.
Invånare: 10 miljoner.
BNP: 56,9 miljarder USD.

Makedonien
Huvudstad: Skopje.
Invånare: 2 miljoner.
BNP: 17,3 miljarder USD.

Ryssland
Huvudstad: Moskva.
Invånare: 142 miljoner.
BNP: 2 076 miljarder USD.

Slovenien
Huvudstad: Ljubljana.
Invånare: 2 miljoner.
BNP: 54,8 miljarder USD.

Slovakien
Huvudstad: Bratislava.
Invånare: 5 miljoner.
BNP: 107,6 miljarder USD.

Bosnien Hercegovina
Huvudstad: Sarajevo.
Invånare: 4 miljoner.
BNP: 29,9 miljarder USD.

Georgien
Huvudstad: Tbilisi.
Invånare: 4 miljoner.
BNP: 19,7 miljarder USD.

Uzbekistan
Huvudstad: Tasjkent.
Invånare: 27 miljoner.
BNP: 62,3 miljarder USD.

Kazakstan
Huvudstad: Astana.
Invånare: 15 miljoner.
BNP: 161,5 miljarder USD.

Azerbajdzjan
Huvudstad: Baku.
Invånare: 7 miljoner.
BNP: 72,2 miljarder USD.

Kroatien
Huvudstad: Zagreb.
Invånare: 4 miljoner.
BNP: 69,4 miljarder USD.

Montenegro
Huvudstad: Podgorica.
Invånare: 0,6 miljoner.
BNP: 26,4 miljarder USD.

Armenien
Huvudstad: Jerevan.
Invånare: 3 miljoner.
BNP: 16,8 miljarder USD.

Fotnot: BNP-siffrorna är köpkraftkorrigerade.