Förvaltarnas ryskabla favoriter

Fondförvaltning står ofta och faller med individers skicklighet. Traditionstyngda SEB skulle knappast ha kunnat etablera ett så gott namn som småbolagsförvaltare om det inte varit för den högt rankade Mats Gustafsson (som i fjol lockades över till Lannebo Fonder). Situationen är likartad inom svenska ABN Amro. Där har Gunnar Lindberg, specialist på svenska aktier och särskild då fastighetsbolag, positionerat den holländska storbanken som en mycket konkurrenskraftig spelare.

Men de flesta sparare vill att deras fondförvaltare ska ge uthålligt god avkastning. Då krävs något mer än enskilda individers prestationer. Firman bör ha en placeringsfilosofi som är konkurrenskraftig och konsekvent och som gör att alla förvaltarna drar åt samma håll. Att skapa den sortens klimat – och inte avvika från den fastlagda inriktningen – är inte enkelt ens om man leder en mindre fondfirma. Än svårare är det inom en storbanks eller ett livförsäkringsbolags förvaltningsorganisation. Lockelserna är många för de enskilda förvaltarna. Inte sällan frestas de att göra avsteg från firmans investeringstänkande, till exempel för att kunna skapa högre avkastning på kort sikt.

Sådana kortsiktiga fluktuationer gör att det ofta är svårt att se mönster i förvaltarnas ageranden. Men tittar man längre bakåt går det att dra slutsatser. Den svenska fondbranschen i modern mening har ju funnits i över tio år.

Från början var det dominerande temat tillväxt. De fonder som fokuserade på it, telekom och media drog ifrån under andra halvan av 1990-talet, vilket inte är så märkligt med tanke på hur Ericsson och Nokia värderades upp under dessa år. Börserna steg på bred front åren före millennieskiftet, och det betydde att avkastningen var god även för rena indexfonder och indexnära fonder (som storbankernas Sverigefonder till stor del är).

Men i och med börsraset 2000-2003 tvärdog intresset för både indexfonder och högteknologifonder. I stället vändes intresset mot…Uppsala! Den lilla nischfirman Didner & Gerge hade startats 1995 och gick från klarhet till klarhet under de dystra börsåren efter millennieskiftet. Henrik Didner och Adam Gerge har haft som filosofi att försöka hitta lovande tillväxtaktier, helt oberoende av index, och gå in i och ut ur positionerna genom vältajmade affärer. Framgångarna skördades på bekostnad av storbankerna. Det förvaltade kapitalet har sedan dess ökat från bara några hundra miljoner kronor till idag över 10 miljarder kronor.

De senaste två åren – då ju börsen gått bra över lag – har Didner & Gerge tappat mark. Analysföretaget Morningstar ger numera bara fonden en stjärna jämfört med tidigare fyra. I stället har storbankernas förvaltare med sin indexnära filosofi vunnit terräng. Både 2004 och 2005 utsågs Robur till Årets stjärnförvaltare i småbolagsklassen av Morningstar och Dagens Industri.

Överhuvudtaget har småbolagen varit en sektor som gått bra de senaste fem-sex åren. En anledning är att företagen varit undervärderade. En orsak till det är att private equity-företag och andra stora investerare på senare år nästan enbart riktat strålkastarljuset mot medelstora och stora börsbolag.

En annan ”megatrend” som ökat i popularitet sedan 2004 är värdebaserad förvaltning, där fokus är att hitta undervärderade börsbolag. Att arbeta på det viset, utan sidoblickar på index, har givit ett rejält lyft åt nischfirmorna Aktie-Ansvar, Enter, Odin, Skagen och Spiltan/Pelaro. För tio år sedan var de här aktörerna småttingar på kapitalmarknaden. Idag har de ett förvaltat kapital på uppemot fem miljarder och därutöver. Framgångarna för Odin och även Skagen, båda hemmahörande i Norge, är remarkabla. 2005 gick till exempel samtliga nio av Odins fonder bättre än index.

En rimlig gissning är att den här trenden kommer att hålla i sig ett tag. Börsbolagen i västvärlden är inte särskilt högt värderade och det finns en god kurspotential i aktier på många börser. Men det gäller att identifiera vinnarna, och då är en top-down-strategi inte så gångbar. Orsaken till det är att börsutvecklingen inte längre, har det visat sig, är så nära korrelerad med konjunkturen i olika länder och regioner. Stock-picking ger bättre resultat och för att genomdriva en sådan strategi har det visat sig att en värdebaserad strategi är effektivare.

Den dag p/e-talen börjar komma upp i löjliga nivåer – som i slutet av 1990-talet – blir läget ett annat. Hittar förvaltarna för få undervärderade bolag lär modet växla.

Är det dags för det? Det finns vissa tecken på det. De senaste tre månaderna har fonder med inriktning på marknader som Indien och Ryssland redovisat den bästa avkastningen. Rysslandsfonder är särskilt populära. Trots fallen på marknaderna i maj kan man alltså hävda att högriskfonderna kommit tillbaka. Det är lätt att förstå varför, och då är en jämförelse är slående. 1998 var både västerländska telekomaktier och ryska aktier skyhögt värderade. Ericssonaktien hämtade in en del av sitt 90-procentiga ras under 2003-2004 men har sedan dess stått och stampat. Rysslandsfonderna har däremot kommit tillbaka, och det med råge. Det är alltså lätt att se attraktionen i tillväxtmarknadsfonder.

Än är det dock inte mycket som tyder på att svenska fondsparare i stora skaror tar steget mot mer riskabla alternativ. Ett tecken på det är hur det gått för de Afrika- och Turkietfonder som lanserats i år. Så här långt har det blivit floppar (även om man givetvis måste se sådana placeringar på sikt).