Gamla samband i en helt ny värld

KRÖNIKA. I den senaste penningpolitiska rapporten lutar sig Riksbanken mot det historiska sambandet som visar att om utnyttjandet av produktionsresurserna i landet är högre än normalt så bör det leda till att löneökningstakten tar mer fart och att därmed även inflationen accelererar. Riksbanken tror benhårt på sambandet, men tillägger att det är svårt att veta hur snabbt resursutnyttjandet påverkar löneökningstakten och inflationen, vilket skapar osäkerhet i prognoserna.

För att nå inflationsmålet i den takt Riksbanken räknar med måste både lönerna och tjänstepriserna öka mer. Men sambandet mellan företagens ökade svårigheter att anställa personal med rätt kompetens och timlöneutvecklingen är svagare än tidigare, något bland annat Konjunkturinstitutet påpekat.

Själv har jag stuckit ut hakan och hävdat att det ökade internationella konkurrenstrycket för en rad tjänstebranscher har försvagat sambandet mellan resursutnyttjandet och löneutvecklingen. Jag menar att det inte längre går att utgå från att högt resursutnyttjande med automatik leder till att företagen kan höja sina försäljningspriser och därmed skapa utrymme för snabbare löne­ökningar.

Både industri- och tjänsteföretag med stark koppling till exporten tar i högre grad än övriga näringslivet hänsyn till hur exportmarknaden utvecklas, samt hur produktivitet, timlöner och priser utvecklas i relation till konkurrenterna. Nu präglas tjänstesektorn av hämmande kompetensbrist i en historiskt hög andel av företagen, drygt en tredjedel. Detta i kombination med en historiskt svag utveckling för tjänstepriserna. I en del kunskapsintensiva branscher är nu bristen på arbetskraft det främsta hindret för verksamheten. I vissa branscher gäller det upp till 75 procent av företagen.

Personalbristen håller nere produktivitetstillväxten i tjänstesektorn. För att klara både prispressen och ökade lönekostnader måste produktivitetstillväxten öka. För att kunna höja produktiviteten i de kunskapsintensiva företagen behöver tillgången på högkvalificerad arbetskraft öka. Men så länge personalbristen kvarstår och produktivitetstillväxten hålls tillbaka blir det ohållbart för företagen att driva upp lönerna samtidigt som försäljningspriserna fortsätter att pressas. Följden skulle ju bli krympande lönsamhet, minskade investeringar och risk för personalneddragningar.

Trots den ökande bristen på personal i främst kunskapsintensiva branscher under de senaste tre åren har löneglidningen varit mycket begränsad. I ekonomin som helhet har skillnaden mellan avtalad löneökning och löneökningen totalt uppgått till knappt 0,3 procentenheter i snitt.

Efter den senaste finanskrisen har löneglidningen inom den privata tjänstesektorn varit klart lägre än under åren 1998–2006, enligt beräkningar från Arbetsmarknadsekonomiska rådet, AER. I en ny rapport drar AER slutsatsen att förändringar i bristen på arbetskraft får små effekter på löneglidningen.

Riksbanken ser ändå ut att räkna med att löneglidningen ska ta rejäl fart, trots att den visat sig så ytterst begränsad under de senaste åren av högt resursutnyttjande i tjänstesektorn. Jag har trots allt en förhoppning om att Riksbanken ska börja uppmärksamma det ökade internationella konkurrenstrycket för tjänsteföretag och vad det får för effekter på prisutvecklingen. De gamla sambanden mellan företagens resursutnyttjande och prisutveckling är numera betydligt svagare, vilket borde vägas in i bedömningarna av både löne- och inflationsutvecklingen.

Chefsekonom på bransch- organisationen Almega som medverkar med en krönika var fjärde vecka.

Osvensk inflation

Jag kan också tillägga att för företag som i hög grad är internationellt konkurrensutsatta finns det ingen direkt koppling mellan inflationen i det svenska konsumentledet och de producerande företagens lönsamhet. Deras priser bestäms i konkurrens med utländska producenter.