Glöm inte risken

Tabellverket i förra veckans »Tema 500 fonder« innehöll nyckeltalet »Sharpekvot 4 år« i kolumn 18.

Ett exempel för att förklara Sharpekvoter finns i diagrammet härintill (se den tryckta tidningen, nummer 11/1997), som är ritat med hjälp av avkastning och risk för Nordenfonderna.

Poängen med Sharpekvoter är att det är bättre ju mer avkastning man får per risk (genom att belåna en investering med låg risk och hög Sharpekvot, kan man få högre avkastning än med alla högriskinvesteringar som har lägre Sharpekvot).

De flesta Nordenfonder har de senaste fyra åren givit ungefär samma avkastning och risktagande som index. Men två fonder sticker ut.

Aragon Nordic har lyckats något bättre än index (27 procent avkastning per år mot 25 procent för index). Men risktagandet är betydligt högre än index (19 istället för 12), så Aragons förvaltare har faktiskt misslyckats.

Odin Norden har också haft högre risktagande än övriga fonder de senaste fyra åren (volatilitet 16) men avkastningen har varit extremt bra, hela 56 procent per år (det var främst 1993 som Odin var osannolikt framgångsrik). Därmed har Odin Norden hela 2,83 i Sharpekvot, vilket bara överträffas av ett par svenska småbolagsfonder.

Varifrån kommer då detta sätt att mäta fonders prestationer?

År 1966 skrev amerikanen William Sharpe en artikel som bygger på tre grundläggande insikter: (1) den i förväg förväntade avkastningen är högre ju större risken är att förlora insatsen, vilket beror på att flertalet kapitalägare ogillar risktagande, (2) placeraren kan öka sitt risktagande (och därmed sin förväntade avkastning) genom att belåna sina aktier och köpa fler – eller minska sitt risktagande genom att sälja aktier och köpa en (nominellt sett) riskfri statsobligation, (3) en aktieportfölj kan ha dramatiskt olika risknivå även när aktierna är obelånade, vilket beror på att börsföretagen skiljer sig kraftigt när det gäller soliditet, diversifiering. samt känslighet för externa faktorer som konjunktur, räntor, skatter, politiska beslut, med mera.

Därför är det teoretiskt korrekt att justera riskpremien (avkastningen minus den riskfria räntan, den extra avkastning förvaltaren har åstadkommit genom att ta risk) för den risk som tagits. Sharpekvoten är helt enkelt riskpremien dividerat med risken. En högre kvot innebär mer extra avkastning per riskenhet.

Sharpekvoten beräknad på historiska data är det teoretiskt korrekta sättet att utvärdera en förvaltare som har haft hand om någons hela förmögenhet. Om förvaltaren bara skött en mindre delportfölj eller om man vill försöka spå framtiden så finns andra metoder.

Affärsvärlden har valt en annan typ av riskjustering (se ”Så sätts betygen”). Det beror på att Sharpekvoten tyvärr är meningslös när avkastningen under mätperioden visar sig ha varit lägre än den riskfria räntan.