Greenspan på väg att tappa glorian

En efter en faller auktoriteterna på kapitalmarknaden. Revisorerna, företagsledningarna, styrelserna och investmentbankerna har fått se sina namn solkas i smutsen. Det gäller framför allt i USA, där ju börsbubblan blåstes upp mest. Nu verkar det också vara dags att omvärdera centralbankschefen Alan Greenspan som i dagarna hållit sitt årliga centralbanksmöte i skid-orten Jackson Hole.

Bakgrunden till omvärderingen är sensommarens USA-statistik som antyder att tillväxten under de senaste två åren varit beskedligare än man trott. Dessutom börjar 1990-talets så kallade produktivitetsmirakel att ifrågasättas.

Skadeglädjen

I Sverige har detta – tillsammans med bolagsskandalerna – lett till en skadeglad kritik mot det amerikanska finansiella systemet. Även i USA märks ilska och skepsis mot de fuskande storföretagen och frustration över det långvariga börsraset. Ett ytterligare orosmoment är att återhämtningen i ekonomin nu går mycket långsamt, trots att korträntan ligger under två procent. Greenspan, som 1996 varnade för en irrationellt uppdriven börs, borde, kan man tycka, ha gjort mer för att stabilisera marknaden.

Tappat greppet?

Så har Federal Reserve tappat greppet? Klart är att det i efterhand framstår som konstigt att varna för den starka börsen 1994 och 1996 (vilket Greenspan gjorde) men inte 1999, när aktieindex var nära zenit. Den amerikanska centralbanken kännetecknades nu inte av någon total aningslöshet under denna tid. I ett uppmärksammat tal i augusti 1999 deklarerade Greenspan något som också många andra ekonomer konstaterat, nämligen att det inte förrän i efterhand går att säga hur mycket av en uppgång i aktie- eller fastighetspriser som har karaktären av en bubbla. Många, inklusive Affärsvärlden, betraktade New Yorkbörsen som övervärderad redan 1993-1994. Och trots de gångna två årens ras ligger index fortfarande en hel del över den nivån.

Att försöka bromsa en finansiell bubbla när den höll på att blåsas upp innebär, förklarade Greenspan 1999, att gå på tvärs med en hel marknad. Det tyckte inte Greenspan han kunde göra utan klara bevis för att USA:s ekonomi gick på för högt varv. Vid centralbankschefernas årliga möte i Jackson Hole, i Wyoming, nu i helgen upprepade han beskedet och menade att det med penningpolitik inte hade varit möjligt att förhindra aktiespekulationsbubblor.

Högre produktivitet

Några sådana fanns inte, ansåg de flesta i Washington, under slutet av 1990-talet. Inflationen höll sig på mattan. En ny ekonomi, med högre produktivitetstal, verkade motivera en högvärderad börs. Mycket få amerikanska bedömare misstrodde högkonjunkturen. Det är förståeligt. Även intelligenta personer har svårt att värja sig när debatten i ett samhälle får drag av masspsykos. Man kan till exempel jämföra med svensk politik under 1970-talet, då det rådde politisk konsensus om att höga statsutgifter antogs vara lösningen på nära nog alla problem.

Föreningssparbankens chefekonom Hubert Fromlet anser att den kritik man möjligen skulle kunna rikta mot Greenspan är att han fäste alltför stor vikt vid den starkt positiva ekonomiska statistiken.

– Lät sig Greenspan och många andra luras av de höga produktivitetstalen? Det är ännu en öppen fråga, säger han.

Fromlet pekar också på penningpolitikens roll i USA, som är lite speciell eftersom centralbanken saknar uttalat inflationsmål (i stället har banken till uppgift att både värna ett stabilt penningvärde och god tillväxt i ekonomin).

Lös sand eller betong

Hur som helst är det för tidigt att skriva Alan Greenspans eftermäle. Han bestämmer fortfarande över priset på kapital i en stor del av världs-ekonomin. Greenspan har gjort mycket rätt (under börsraset 1987, Asienkrisen 1998 och efter den 11 september i fjol). Penningpolitiken har, helt visst, varit expansiv under 1990-talet. Har den också varit oansvarigt expansiv? Det är inte alls säkert. Det är långt ifrån självklart att alla de välståndslyft som skett i USA under de senaste tio åren byggts på lösan sand.