Handelsprofessor dömer ut ”överrockar”

Som Ekonomi24 tidigare rapporterat skärpte nyligen en av Ericssons tyngsta ägare, Fjärde AP-fonden, sin ägarpolicy och tog tydligt ställning mot att en avgående VD hamnar automatiskt blir ordförande i sitt gamla bolag.

Initiativet välkomnas nu av Sven-Erik Sjöstrand, professor i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm, som är mycket kritisk mot ”överrockar” i börsbolagen. Han utesluter inte att just ledarskapsmodellen är del av problematiken runt Ericsson.

”Ericsson har helt klart ett ledningsproblem eftersom de inte lyckats organisera en tillräckligt bra och kompetent styrning av konsumentprodukterna. Det är deras skyldighet att se till att den teknik, som de är bland de bästa i världen på, får en värdig marknadsföring, når ut och blir lönsamt. Den situationen man har idag går inte att skylla på några andra än styrelse och VD”, säger Sven-Erik Sjöstrand, som i övrigt inte vill kommentera Ericsson specifikt.

Mot bakgrunden av den kritik som de senaste dagarna riktats mot Kurt Hellström och Lars Ramqvist är det dock tydligt att alla de överhängande risker som är förknippade med modellen realiserats i Ericsson-fallet.

Den första av dessa är att man underskattar skillnaden mellan VD-jobbet och ordförandeskapet, menar han. ”De senaste åren har det blivit lite av en allmän praxis att en avgående VD blir ordförande, och har så inte skett har det tolkats som en form av ’prickning’, det vill säga ett underbetyg åt det jobb han gjort. Det är ett farligt sätt att resonera eftersom VD-skapet och ordförandeskapet i grunden är olika jobb, som kräver olika kompetenser och erfarenheter.”

En koncernchefs huvudsakliga uppgift är att förklara verksamheten dels uppåt, för styrelsen, dels nedåt genom att förmedla ägarnas krav till dem som driver verksamheten.

”För detta krävs att han är duktig på det operativa, dagliga arbetet, att han är synlig både inåt och utåt och är handlingskraftig. En ordförande ska vara ett bollplank, en kritisk sparringpartner som mot bakgrund av sina erfarenheter och nätverk ska granska VD:s förslag och kunna tillföra företaget ny information om den bransch det verkar i. Det är väldigt få personer som kan klara båda rollerna verkligt bra.”

Huruvida Lars Ramqvist är man nog för uppgiften vill Sven-Erik Sjöstrand dock inte uttala sig om. Marknadens dom är dock klar; hade Ramqvist varit en tillräckligt kritisk sparringpartner hade man tagit itu mycket tidigare med problemen på mobilsidan.

Den andra risken, som även den är uppenbar i Ericssonfallet, är att den automatiska låsning överrocksmodellen innebär.

”En ordförande som själv rekryterat sin efterträdare är mindre benägen att ta itu med de problem han själv bär ansvaret för, vilket låser situationen. Likaså är det generellt sett svårare för den nye VD:n att få till en förnyelse i bolaget, eftersom det ofta innebär att han måste ändra på saker som hans ordförande varit med om att bestämma.”

En tredje risk, menar Sjöstrand är när fenomenet ”överrock” förenas med att en styrelseordförande sitter på fler stolar.

”Generellt sett skapar det en tröghet i systemen när en ordförande sitter i flera styrelser. Dels kan man ifrågasätta kvaliteten i engagemanget för varje enskilt bolag, dels blir en sådan person inte bedömd efter vad han åstadkommer separat i bolagen. Gör han ett bra jobb i ett av bolagen spiller det över när hans övriga uppdrag utvärderas, och vice versa om han gör ett dåligt jobb.”

Vad den risken beträffar är Lars Ramqvist närmast ett typexempel. Han sitter på tre av ordförandeposterna i Sveriges största börsbolag, förutom Ericsson även Skandia och Volvo, och har därmed en mycket stark maktposition i svenskt näringsliv.

Organisatoriskt sett dras Ericsson även med andra problem än ledarmodellen. Ett sådant är det faktum att man ofta utsett enskilda personer till ”syndabockar” för misslyckanden. Tydligast har det bidragit till problemen på mobiltelefonsidan där man gav Johan Siberg, chef för mobilverksamheten, sparken men tills helt nyligen behöll resten av ledningen för affärsområdet. Samma problematik gestaltades även när förre VD:n Sven-Christer Nilsson fick sparken, och Kurt Hellström drev företaget vidare med i stort sett samma chefer som innan.

”Det är sällan en enskild person som är problemet i stora företag”, kommenterar Sven-Erik Sjöstrand.

”Ericssons oförmåga att hantera konsumentprodukter är väl dokumenterad bakåt i tiden, och man hade säkert haft ett bättre läge om man hade gjort större ändringar i grunden av mobiltelefonverksamheten tidigare. Fallet Sven-Christer Nilsson var samma sak, att utse honom till syndabock var lika lite problemets lösning fel som det nu är att hävda att Ericssons problem automatiskt skulle lösas om Kurt Hellström avgick.”