Hemligheten i svensk ekonomi

I år har vi fått ett definitivt kvitto på att något stort hänt i den svenska samhällsekonomin. Det senaste årets internationella finansoro har satt vissa avtryck i finansdepartementets prognoser. Men vi klarar oss bättre än de flesta andra industriländer. BNP väntas öka 2 procent i år och med ungefär lika mycket 2009. Statsskulden är snart under 30 procent av BNP.

Det här kan låta ospännande, men innebär ett rejält avsteg från hur det var på 1990-talet. Numera förmår Sverige generera hygglig tillväxt genom en konjunkturcykel. Vi drabbas inte längre hårt varje gång det stormar i omvärlden. 1980-talets höginflationssamhälle och det tidiga 1990-talets depressionslika lågkonjunktur tillhör historien och Sverige har börjat klättra i nationernas välståndsliga. Resurserna i ekonomin skapas numera inte bara med hög produktivitetstakt i industrin. De kommer också alltmer från att fler arbetar. Resultatet blir större stabilitet.

Vilket borde leda till att vi ändrar synsätt när det gäller tillväxten. I en mer harmonisk samhällsekonomi behöver höga BNP-tal inte längre vara ett förstarangsmål. Därför är det dags att flytta in andra parametrar – som effektivitet, konkurrens och nyföretagande – i debatten.

Förändringar på aktiemarknaden ger här viss vägledning. De senaste 25 åren har Stockholmsbörsen dominerats av tillväxtbolag, med först Astra och sedan Ericsson som främsta namn. I dag är dock H&M den enda tillväxtaktien i börstoppen. Därnäst, räknat i börsvärde, kommer tre relativt mogna bolag (Nordea, Telia Sonera och Ericsson). De flesta av börsens jättar är alltså stabila och rentav trögrörliga. Beror det på att svenskt näringsliv tappat geisten?

Det är en tänkbar tolkning. Men den bör inte överdrivas. Att storföretag har remarkabel expansionskraft hör till ovanligheterna – tillväxtkometerna brukar i stället finnas i de mindre och medelstora företagen. En mer trolig förklaring är att vi fått ett mer normaliserat tillstånd i ekonomin. Det är ett tillstånd där volym och stabilitet kan prioriteras framför hög tillväxt.

Detta kan tyckas defensivt. Men så behöver det inte vara. Ericsson må vara utskåpat som tillväxtaktie, men dess intäkter är enorma. 2006 uppgick den totala utlandsförsäljningen till 171 miljarder, enligt Exportrådet. Bara Volvo sålde för mer utomlands. Telekomutrustning faller snabbt i pris, och därför är aktien så skakig och förtroendet så skört. Men telekom, datorer och elektronik är faktiskt den största varugruppen i hela världshandeln (14 procent – olja är bara 12 procent).

Ericsson är alltså strategiskt positionerat. Likväl kan man tycka att bolaget har sina bästa år bakom sig. Möjligen är det så, men kom ihåg att bolaget också har affärsområden som går utmärkt. Ett företag behöver ha sådana expansiva enheter för att må riktigt bra – på samma sätt som branscher och bolag som vibrerar av ny energi är kriterier för en dynamisk nation.

Det är en sådan mix av kreativitet och stabilitet som bör vara målet för Sveriges politiker. Och det finns många vägar dit. Exempelvis genom sänkta skatter för att uppmuntra innovationer i tjänstesektorn. På så vis bygger man kanske inga världsföretag med anläggningar i många länder och hundratals forskare i välutrustade labb. Det som man däremot uppnår är en mer välfungerande ekonomi. Det skapar i sin tur bättre förutsättningar för en uthållig tillväxt.

nullnullnullnull