Hjulen snurrar i Skottland

Ungefär mitt emellan Edinburgh och Glasgow, i Forthdalen i mellersta Skottland, ligger den lilla staden Falkirk. Orten har gamla anor. Det var nämligen här som den skotske frihetskämpen William Wallaces trupper den 22 juli 1298 besegrades av en överlägsen engelsk armé under kung Edward I.

Slaget skildrades i den amerikanska kostymfilmen Braveheart med Mel Gibson i huvudrollen. Filmen fick inte mindre än fem Oscar vid premiären 1995, däribland en för bästa makeup vilket knappast förvånar den som sett Gibsons krigsmålade ansikte i stridsscenerna. Filmen anklagades för att kraftigt ha förvrängt historiska fakta, men hur som helst blev William Wallace efter slaget tillfångatagen av engelsmännen och förd till London där han efter tidens sed fick magen uppskuren, lemmarna styckade i småbitar och slutligen brändes på bål.

Falkirk är en stad med ovanligt goda kommunikationer. Genom staden löper nämligen inte mindre än två järnvägslinjer, två kanaler och en motorväg. Norr om Edinburgh skär fjorden Firth of Forth djupt in i landet och delar nästan Skottland på mitten. Det är bara ett femtiotal kilometer mellan fjordens innersta del till floden Clyde som rinner ut i Irländska sjön vid Glasgow, så det är inte så konstigt att The Clyde and Forth Canal byggdes på 1780-talet för att förena Nordsjön med Västerhavet.

Men inte nog med det. År 1822 drogs också en kanal till Edinburgh för att förse den skotska huvudstaden med kol. Den kallades Union Canal, och anslöt till Clyde and Forth Canal i Falkirk så att det skapades en direkt vattenväg mellan storstäderna Glasgow och Edinburgh.

Minskad trafik

Tyvärr blev kanalernas framgångssaga kort. Redan efter några decennier fick de hård konkurrens av järnvägslinjerna som drogs mellan städerna. Trafiken på kanalerna minskade successivt, och slussar och hamnanläggningar förföll. Vid 1930-talet var de i det närmaste obrukbara, och 1964 stängdes de helt för kommersiell trafik i samband med att den nya motorvägen byggdes västerut från Edinburgh. Motorvägsbroarna över kanalen var för låga för att kommersiella kanalfartyg skulle kunna passera.

Men de skotska kanalerna skulle inte förbli torrlagda för evigt. Inför millennie­skiftet beslutade det skotska parlamentet att kanalerna skulle rustas upp för att kunna utnyttjas för turism och rekreation. Pengar satsades av kommunerna i trakten och ett större finansiellt bidrag kom från The Lottery Fund, brittiska Lotto.

Så kom det sig att The Falkirk Wheel, en spektakulär båthiss, invigdes i Falkirk 2002. På bara några minuter lyfts kanalbåtarna lätt som en plätt de 25 meterna från Clyde and Forth Canal upp till Union Canal.

Hissen består av två vatten­fyllda tråg i ändarna på en vrid­bar balkkonstruktion utformad som keltiska stridsyxor. När det ena tråget åker upp åker det andra ner. Eftersom vikten av vattnet plus kanalbåt i trågen alltid är lika behövs mycket lite kraft för att rotera hjulet. Det sägs att det till varje lyft bara behövs energi motsvarande vad som går åt för att koka upp åtta vanliga elektriska tekittlar av brittisk typ.

Det hela fungerar på så sätt att kanalbåten åker in i det vattenfyllda tråget nedtill, vattentäta luckor fälls upp i trågets fram- och bakkanter, mekanismen roteras ett halvt varv så att det undre tråget kommer upp till det övre kanalröret. Så fälls luckorna mellan tråget och kanalröret ner, varefter båten kan lämna tråget och segla in på den övre kanalen.

Det är en makalös ingenjörsbragd att man fått denna jättelika mekanism att verkligen fungera, det borde rimligtvis spruta läckande vatten överallt där trågen ansluter till den övre kanalen. Men nej. Förvånansvärt nog tätar luckorna ordentligt.

– Men vi måste naturligtvis byta gummipackningarna regelbundet, säger befälhavaren på kanalbåten Archimedes blygsamt.

Väl uppe i Union Canal, 25 meter över marken, tuffar vi vidare söderut och kommer in i en 200 meter lång tunnel. Vi åker nu under ett av Skottlands fem världsarv. Ovanför oss löper nämligen resterna av The Antonine Wall, ett romerskt försvarsverk som byggdes på 100-talet e Kr för att hålla krigiska pikter och skoter utanför det mer civiliserade Romarriket.

Muren räckte inte

Muren började byggas av kejsar Hadrianus adoptivson Antoninus Pius år 142 och bestod av ett dike och en tre meter hög jord- och torvvall med en militärväg på toppen. Med jämna mellanrum låg fort och befästningsanläggningar för de romerska vaktstyrkorna.

Tyvärr räckte aldrig Antoninus mur till för hålla de vildsinta barbarerna ute, och efter några decennier beslutade sig romarna för att dra sig tillbaka söderut och förskansa sig bakom den mer kända och säkrare Hadrianus mur genom norra England.

Vid en utgrävning av romerska lämningar i Falkirk 1933 fann arkeologerna vad som anses vara världens äldsta bevarade skotsk­rutiga tyg. Frågan är nu om den rutiga väven var ett exempel på tidig skotsk tartan eller om vävtekniken för att skapa rutiga tyger egentligen har importerats från romarna.

Kanalprojektet i Falkirk är ännu inte helt slutfört. Strax innan kanalen löper ut i Firth of Forth planeras ett rekreationscentrum, The Falkirk Helix, med vattensport, parker och andra begivenheter. Två jättelika hästhuvuden i aluminium, ”The Kelpies” (bäckahästarna), vaktar området.

Vid kanalens utlopp ligger oljeraffinaderiet Grangemouth som i dag tar emot råolja via pipelines från oljefälten på Nordsjön. Raffinaderiet grundades redan på 1850-talet av en kemist vid namn James ”Paraffin” Young. Han hade patenterat en metod för att torrdestillera fram fotogen och lysolja ur oljeskiffer, något som det fanns gott om i området. Numera får skiffern vara i fred, men enorma röda slagghögar vittnar om den storskaliga brytningen före första världskriget.