Hotet från Iran

Känslorna håller på att piskas upp mellan Iran och USA och den övriga västvärlden. Demonstrationer mot den danska ambassaden i Teheran och danska företag efter publiceringen av Muhammed-karikatyrerna är bara ett av flera uttryck för det. I ett tal i höstas manade den nye presidenten Mahmoud Ahmadinejad till att utradera Israel. Samtidigt har Iran återupptagit sitt kärnenergiprogram, vilket ökar västmakternas oro för att landet förbereder sig för att skaffa kärnvapen.

Västvärlden har reagerat starkt, och inom några veckor ska FN:s säkerhetsråd besluta om eventuella sanktioner mot Iran. Att Ericsson jagar miljardkontrakt i ett land som har kärnvapenplaner kan tyckas märkligt. Men Iran är komplext. Där finns både miljoner högutbildade tekniker och stor fattigdom på landsbygden; höga industriella ambitioner och mängder av vanskötta statliga företag; och demokratiska val, men en fundamentalistisk, islamistisk statsledning.

Iran är inte slutet som Nordkorea. Som världens fjärde största oljeproducent har Iran en hel del kommersiella kontakter med industriländer. Bara i Sverige bor hela 90 000 människor av iransk härkomst och Iranair flyger från Arlanda till Teheran varje torsdag och lördag.

Med sina 70 miljoner invånare är Iran för stort för att kunna ignoreras och landet har dessutom ett läge av strategisk vikt. Genom Hormuzsundet nere i söder passerar varje år 12 000 oceangående tankfartyg på väg ut från Persiska viken. En störning här, och oljepriset kan rusa.

Oljan är i praktiken Irans viktigaste vapen, men nu vill landet sannolikt även utveckla kärnvapen. Iran har, liksom Nordkorea, köpt teknik och kunskaper från den pakistanske kärnvapensmugglaren och geniet Abdul Qadeer Khan. Uppfattningarna går isär om hur långt landet har kommit och vad som kan göras åt saken. Men frågan står nu högt på listan över de riskscenarier som makroekonomerna räknar på.

– Iran är en svårare nöt att knäcka för USA än Irak. Det är ett större land, med större befolkning och nedgrävda kärnanläggningar, konstaterade Klas Eklund på SEB vid bankens senaste konjunkturseminarium.

Kommer USA att slå till? En amerikansk senator deklarerade nyligen att ett angrepp mot Iran är bättre än att låta iranierna utveckla nukleära vapen. En parallell som ibland nämns är när det israeliska flygvapnet bombade bort Saddam Husseins kärnvapenprogram vid en räd 1981. Men de iranska anläggningarna är spridda och väl skyddade, och ett eventuellt USA-angrepp skulle antagligen leda till stora konvulsioner på oljemarknaden.

Frågan är hur akut hotet är. Israel har uppgett att iranierna kan ha ett färdigt kärnvapen inom något år. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA menar dock att det kommer att ta minst tio år. Sannolikt ligger sanningen någonstans mitt emellan. Omkring fem år är prognosen från Internationella Institutet för Strategiska Studier i London.

Men då förutsätter man att iranierna verkligen har börjat konstruera kärnvapen. Shannon Kyle, kärnvapenexpert på fredsforskningsinstitutet Sipri, tror inte det. Kyle har goda kontakter med den iranska atomenergikommissionen och deltog – något som varit otänkbart i Nordkorea – i en kärnteknikkonferens i Teheran i höstas.

– Jag tror att iranierna vill kunna ha möjligheten att ta fram ett atomvapen. Därmed inte sagt att de verkligen vill gå ett steg vidare och utveckla vapnet, säger han till Affärsvärlden.

Något som pekar på att Iran intensifierat arbetet, i strid med FN:s atomorgan IAEA, är att landet började anrika uran i somras. President Ahmadinejad hävdar dock att programmet är fredligt. Och Iran har höga ambitioner på det nukleära området.

Enligt Kyle går planeringen ut på att Iran år 2020 ska ha kärnkraftverk med en total effekt på 20 000 megawatt. Det är ett absurt åtagande. Landet har i dag bara en halvfärdig ryskbyggd reaktor i södra Iran. Dessutom kan dessa 20000 megawatt jämföras med att all svensk elproduktion har en total effekt på cirka 27 000-28 000 megawatt. Planerna förefaller också underliga med tanke på att de egna olje- och gasfyndigheterna kan försörja Iran med bränsle och elenergi i decennier. Men statsledningens resonemang verkar till stor del grundas på en omsorg om nationell stolthet.

– De iranska kärnkraftstekniker jag träffat är väldigt kompetenta. De är också påtagligt unga, oftast i 30-årsåldern, och de är omhuldade av politikerna, säger Shannon Kyle.

Utbildningsnivån är hög, 79 procent av invånarna över 15 år kan läsa och skriva. Men investeringarna är eftersatta. Korruptionen är utbredd. Vanskötseln av samhällsekonomin beror inte minst på att 80 procent av näringslivet ägs av staten eller religiösa organisationer. I stort sett alla utlandsägda företag förstatligades när den islamistiska regimen tog över efter den västvänlige shahen 1979-80. Ericsson och andra svenska bolag är representerade genom inhemska partner. Den upphandling som Ericsson, enligt branschkällor, vill vara med på är från Irancell, landets andra mobiloperatör som delvis ägs av sydafrikanska MTN Group.

Irans oljeintäkter gör att valutareserven har svällt till 40 miljarder dollar. Men staten har många hål att stoppa pengarna i. 40 procent av befolkningen lever i vad som officiellt betecknas som fattigdom. Klyftorna är stora mellan över- och medelklassen i storstäderna och landsbygdsbefolkningen. Det utbredda sociala missnöjet var förklaringen till att den reformfientlige Ahmadinejad överraskande vann presidentvalet i fjol, och hans regering har sedan dess lovat mer pengar till de fattiga.

Det kostar på, även om oljepengarna väller in. Kanske kan en önskan hos många iranier om ett bättre liv göra att regimen prioriterar investeringar och ekonomisk tillväxt och trots allt avstår från konfrontation med västvärlden om kärnteknikprogrammet. Men det är också möjligt att den fundamentalistiska statsledningen går en helt annan väg och låter den nationella prestigen styra. Närliggande Pakistan och Israel har redan kärnvapen. Varför skulle då inte Iran skaffa sig sådana vapen?

I så fall kan en ytterst allvarlig konflikt segla upp – och det kanske redan inom något år. En konflikt skulle i ett slag få oljepriset att stiga dramatiskt, upp emot 80-100 dollar per fat. Det kullkastar i så fall de flesta tillväxtprognoserna i såväl Europa som USA.