Ifrågasatt frälsare

Nu när det amerikanska tillväxtundret visar tecken på att göra halt har det börjat höras vissa dissonanser i den tidigare så harmoniska hyllningskören till centralbankschefen Alan Greenspan. Allt fler uttrycker tvekan inför möjligheten att återigen rädda den långa tillväxtperioden med räntesänkningar. De hävdar att det redan är för sent och jämför utvecklingen med hur det såg ut i slutet av 1980-talet. Då fick Alan Greenspan ta emot mycket kritik för att han sänkte räntorna för sent och för sakta.

Andra börjar se slutet på Greenspan-eran och frågar sig hur det kommer att bli den dag han försvinner från scenen. Det är svårt att se hur centralbankschefen ska kunna ersättas. Med åren har han skaffat sig en unikt stark position och personifierar i princip den amerikanska penningpolitiken.

Kontroversiellt val

När Alan Greenspan tillträdde 1987, utsedd av Ronald Reagan, så var han dock inte ett okontroversiellt val. Det fanns en stor oro för att han inte skulle kunna fylla platsen efter den tidigare centralbankschefen, Paul Volcker, som även han åtnjöt ett mycket stort förtroende och allmänt betraktades som inflationens fiende nummer ett.

Mycket snart efter att Greenspan tillträdde fick han dock hantera sin första kris i samband med “oktoberkraschen” på New Yorks aktiemarknad den 19 oktober 1987. Det gjorde han med den äran, när han i ett klassiskt pressmeddelande lovade att Federal Reserve skulle tillhandahålla “likviditet för att stödja det ekonomiska och finansiella systemet”, något som starkt bidrog till att den finansiella turbulensen hävdes.

Under åren därefter har han spätt på sin ryktbarhet som centralbankschef genom att framgångsrikt hantera uppkomna kriser. Det har handlat om interna amerikanska kriser som sparbankkrisen i början av 1990-talet och konkursen i Long Term Capital Management 1998, men också finansiell turbulens utomlands som Mexikokrisen, Rysslandskrisen och Asienkrisen.

Men kritikerna anser också att han, trots sina många varningar om alltför högt uppdrivna aktiekurser, delvis är skyldig till 1990-talets, i vissa delar, överdrivna spekulation i aktier. Eftersom han så tydligt signalerat att han tror att aktiemarknaden och den reala ekonomin är intimt sammanlänkade, väntas han gripa in om aktiemarknaden fallerar. Något som han i praktiken gjorde både 1987 och 1998. Detta ska ha gjort aktiehandlarna betydligt mer riskvilliga. Dessutom har hans omslutande av den “nya ekonomin” säkerligen betytt en hel del för att synen på tillväxtförutsättningarna i USA:s ekonomi kanske blev väl optimistiska under 2000.

Det är allmänt känt att centralbankschefen har en speciell förkärlek för ekonomisk statistik och följer ett stort antal olika indikatorer när grunden ska läggas för den framtida penningpolitiken. Mindre känt är att det företag där han en gång arbetade innan han blev centralbankschef rankades lägst av alla konjunkturprognosmakare på Wall Street, och det i en rapport från självaste Federal Reserve.

En som säkerligen skriver under på detta påstående är Georg Bush den äldre, som anser att det i mångt och mycket var centralbankschefens agerande som ledde till att han förlorade valet mot Bill Clinton 1992, då genom att banken allt för sent började sänka räntan och därigenom i onödan förlängde lågkonjunkturen i USA.

Nu hörs liknande tongångar, och många börjar anse att det var en missbedömning av konjunkturen när Federal Reserve mot slutet av 2000 bibehöll uppfattningen om att det framför allt var inflationen som hotade. Detta trots att signalerna om en svagare ekonomisk utveckling började dugga allt tätare. Därmed riskerar nedgången att bli både större och längre än nödvändigt (för olika konjunktur- och räntescenarier se föregående artikel).

Från svensk horisont känns också fokuseringen på centralbankschefen närmast löjlig. Alla höjer honom till skyarna, och det blir direkt absurt när den nye amerikanske finansministern Paul O’Neills största förtjänst anses vara hans långa vänskap med Alan Greenspan.

Ett annat problem med Greenspans dominerande ställning hänger samman med vad som ska hända den dag han avgår. Att Alan Greenspan har den starka position som han har är säkerligen en delförklaring till att USA:s centralbank valt att inte följa andra centralbankers exempel och fastställa ett numeriskt inflationsmål. Något som tidvis har gett banken ett betydande manöverutrymme, men som också kräver att banken åtnjuter det förtroende som i dagsläget är mer eller mindre helt knutet till personen Greenspan. Dessutom finns det andra centralbanker, exempelvis den svenska, som är betydligt öppnare i sitt förhållande till marknaden.

Bäddat illa

Centralbankschefen har också kritiserats för att ha bäddat mycket dåligt för en efterträdare. I praktiken har de personer i centralbanksledningen som försökt skaffa sig en egen plattform blivit utmanövrerade eller självmant avgått, eftersom så mycket av beslutskraften är knuten till en person. Redan 1987 skaffade sig Greenspan till exempel möjligheten att själv bestämma över ränteförändringar mellan de ordinarie penningpolitiska mötena.

Att så många av centralbankens räntepolitiska beslut tas i samförstånd kan också ses som ett tecken på att få vågar opponera sig mot den allsmäktige chefen.

Det mesta talar för närvarande för en relativt kraftig amerikansk konjunkturavmattning i början av året. Vissa bedömare tror till och med att de kommer att handla om en regelrätt recession (som tekniskt definieras som två kvartal i rad med negativ tillväxt).

Den amerikanska centralbanken har dock sin vana troget skyndat till undsättning genom att sänka styrräntan med en halv procentenhet, och väntas sänka den ytterligare i slutet av denna månad. Om Alan Greenspan lyckas med konststycket att mjuklanda den amerikanska ekonomin så har han verkligen förtjänat alla hyllningar som i så fall väntar. Skulle det i stället visa sig att konjunkturen blir betydligt sämre, kommer Greenspans gloria att få sig en ordentlig törn.