ITALIEN: Ett politiskt mirakel

Sophia Loren. Vatikanen. Maffian. Så stod det på de trearkivmappar journalisten Anders Ehnmark hade med sig när hantillträdde som korrespondent i Rom i början av 1960-talet. Hanbrydde sig inte lika mycket om det viktigaste skeendet under deåren: il miracolo, det ekonomiska mirakel som lyfte det fattigaItalien till en modern industrination.

Också i dag gör myter och förutfattade meningar att omvärldensällan uppfattar vad som egentligen sker i det italienskasamhället. I debatten om EMU koncentreras uppmärksamheten på deitalienska politikernas bokföringstricksande och påfackföreningarnas protester mot fortsatta budgetnedskärningar.Men det riktigt intressanta är inte huruvida Italien klararMaastrichtkraven på ett budgetunderskott på tre procent av BNPutan att landet överhuvudtaget är i närheten av den siffran.

Orsaken till att premiärminister Romano Prodi faktiskt kanknacka på dörren till den europeiska valutaunionen är denomvandling landet har genomgått sedan 1990.

Den har klara paralleller med miraklet för 40 år sedan. Men denhar inte så mycket att göra med industri och näringsliv. 1990–talets mirakel har skett inom politiken. Parlamentarikerna varunder decennier ett utskämt och förhånat släkte. Numera harpolitikerna ett helt annat anseende. Det är bara Prodisprofessorliga framtoning som hindrar honom från att uppträda medden stuns och stolthet som egentligen är motiverad. I ingetannat land har politikerkadern vänt ut och in på sig själv som iItalien de senaste åren. Det började i och med det kalla krigetsslut. Därmed var den traditionella rollfördelningen mellan encenter-höger som ständigt satt i regeringsställning – fastänministrarna bytte jobb sinsemellan ungefär en gång om året – ochen kommunistisk opposition inte längre given. Kommunisterna harblivit ett slags marknadsinriktade högersocialdemokrater. Ettborgerligt maktmonopol är inte längre någon naturlag.

MUTKÖPINGSamtidigt briserade tagentopoli (ungefär Mutköping), ensvåröverskådlig härva av korruption med centrum i Milano, menmed utväxter ända upp i den politiska elitens topp. Toppen,bestående av kristdemokrater och socialister, vittrade sönder.Den politiska kartan ritades om i grunden under tre val: 1992,1994 och 1996. För första gången i modern tid kunde medborgarnai fjol välja mellan två regeringsalternativ: olivträdsalliansentill vänster och Forza Italia, mediakungen Silvio Berlusconisparti till höger. Dessutom fanns de norditalienskaseparatisternas Lega Nord med cirka 10 procent av rösterna ochnågra småpartier.

Olivträdet segrade. Det viktiga är att alliansen bygger vidarepå det arbete som utförts både av den tidigareBerlusconiregeringen (1994-95) och de tjänstemannaministärer somstyrde dessförinnan.

Visst kan man kritisera Italien för att så mycket återstår attgöra. Men det är perspektivlöst om man inte tittar på vad somfaktiskt har uträttats. Under de senaste sex åren har landetgenomfört reformer på en mängd viktiga områden:

-Pensionssystemet, som hittills har givit pensionärerna 80procent av lönen under de fem sista yrkesverksamma åren, harlagts om. Möjligheten att få full pension efter bara 35 årförsvinner 2013. De extra generösa villkoren föroffentliganställda och egenföretagare har tagits bort.Besparingarna fram till år 2005 motsvarar 0,6 procent av BNP.

-Valsystemet har ändrats och bygger nu på majoritetsvalkretsar.Småpartierna favoriseras inte längre. Effekten har blivit störrepartigrupperingar och, förhoppningsvis, stabilare regeringar.

-Inkomstpolitiken finns knappast längre. Den så kallade scalamobile (glidande skalan), där löner automatiskt kopplades tillinflationen, har tagits bort.

-Uttaxeringen av skatter sker mer konsekvent. Politikerna hardelvis lyckats få igenom budskapet att det inte längre är likasocialt acceptabelt att smita från skatt.

-Privatiseringen av statliga företag har äntligen kommit igång,vilket kommer att ge stora välfärdsvinster.

Mångmiljardrullningen till sjuka offentligägda konglomerat har istort sett upphört.

-Den ekonomiska brottsligheten har tvingats på defensiven. ävenom maffian fortfarande är stark i Syditalien och på Sicilien.

-De offentliga utgifterna har skurits ned ordentligt. Sedan 1990har budgetsaldot exklusive räntebetalningar på statsskulden,gått från minus en procent av BNP till plus tre procent i dag.

Inte dåligt. Men kan alla dessa framsteg verkligen förklaras medde skiftningar i politiken som kom efter Berlinmurens fall? Nej,givetvis finns det också andra förklaringar.

Den viktigaste är nog att Italien har blivit en avanceradindustrination, med en välmående befolkning. En sådan kan ilängden knappast godta en fiffelparlamentarism med rötter i 1940–talets kommunistskräck. Italienarna har alltså mognat.Människor som tillfredsställer sina materiella behov, vilketitalienarna har gjort mer än nästan alla andra folk på jorden,börjar också kräva andra saker av tillvaron. Då ser de hur storaskillnaderna är mellan deras egen höga privatekonomiska standardoch den usla sjukvården, de överbefolkade universiteten och denslösaktiga offentliga förvaltningen.

Samtidigt började tillväxten i ekonomin mattas. Ett av miraklenunder efterkrigstiden var hur näringslivet visade sådanväxtkraft trots en absurda byråkratin och otaliga pålagor. Menkring 1990 började bördan bli för tung. Industrin mäktar intelängre släpa runt den samhällsekonomiska dödvikten på sammaeleganta sätt som förr i tiden.

Detta illustrerar ett stort och växande problem i italienskekonomi just nu: klyftan mellan det privatekonomiska välståndetoch det besvärliga läget i näringslivet.

Titta på stapeldiagrammet över den privata konsumtionen härintill. Den har ökat i snitt 2,5 procent per år realt sedan 1979.Det är en tiondel högre än EU-genomsnittet och oerhört mycketbättre än Sverige. Men officiell statistik säger inte allt. Föratt förstå hur bra italienarna i själva verket lever får manhålla i minnet att en industriarbetare i Turin inte tjänarmindre än sin motsvarighet i Trollhättan. Italienarens lönräcker längre tack vare lägre matpriser, lägre bostadskostnaderoch lägre skatt. Dessutom är skattebelastningen obefintlig på deextrajobb av olika slag som traditionellt varit vanliga iItalien.

1991 fanns det 46 personbilar per 100 invånare i Italien mot 42i Sverige. Enligt Charles Richards bok The New Italians ägermellan 60 och 70 procent sina bostäder medan 14 procent även haren semesterbostad. Äger är i det här sammanhanget ett relevantbegrepp – hypotekslån förekommer nästan inte i denna avkontanter dominerade ekonomi. Kontokort används sällan. Folkföredrar att betala kontant. Den mest populära sparformen,statsobligationer, är ett utmärkt sätt att tvätta eventuellasolkiga lirasedlar vita.

Företagssektorn har det inte lika bra. För många framstår dettasom märkligt. Skulle näringslivsklimatet vara dåligt i Italien,där en invånare av 15 i flera provinser är entreprenör och varstiotusentals småföretag tävlar med de tyska i effektivitet ochslagkraft? Jo, det kan man nog säga. Det riktiga konstaterandetär i stället att Italien skall vara tacksamt över att företagenklarat sig så pass bra trots alla pålagor och tillväxthinder. Demärks inte minst på skattesidan. Den italienska staten må varadålig på att dra in skatt från hushållen, men det kompenserasgenom en mycket hög företagsbeskattning. Moms tas ut omedelbart,trots att den svaga betalningsmoralen och det ineffektivabanksystemet gör att det kan dröja många månader innan pengarnaäntligen flödar in i kassan. Spelreglerna ändras hela tiden. Dendagliga skattetidningen läses med stort intresse av landetstiotusentals skatterådgivare och revisorer. Indrivningen skerockså med stor frenesi. Den särskilda ekopolisen, Guardia diFinanza, har egna helikoptrar, polisbåtar och 65.000 man somgärna och ofta utför skatterevisioner. Byråkratin gör detomöjligt att investera här, fastän små företag är Italiensframtid, säger Maurizio Cucchiara, analytiker vidinvestmentbanken Merrill Lynch. Han pekar dels på de högaskatteuttagen, dels på alla de regler och förordningar som styrföretagandet.

BESPARINGARNAS BAKSIDATyvärr har politikernas i och för sig lovvärda besparingar gjortvillkoren än bistrare för företagen. Rätten att återinvesteranettovinster skattefritt, som kom till 1994 för att stimuleratillväxten, togs nyligen bort av budgetskäl. Ett annat problemär att arbetsmarknaden är väl så stel som den svenska. MarcoPianelli, ekonom på mäklarhuset Nomura, räknar med attarbetskraftskostnaderna stiger fyra till fem procent i år trotsen arbetslöshet på 12 procent.

Allt detta bidrar till att tillväxten inte verkar bli så myckethögre än en procent i år.

Än så länge har inte politikerna hunnit titta så mycket på denhär sortens tillväxthinder. Reformer på detta område fåreffekter först på sikt och just nu är den viktigaste uppgiftenatt röja upp i den politiska strukturen och de offentligafinanserna.

Där har man alltså kommit ganska långt. Ett EMU-medlemskap iomgång nummer två, där Italien praktiskt taget garanterasinträde något eller några år efter starten, verkar vara dettroligaste utfallet. De flesta politiska bedömare i Rom inseratt den tyska regeringen knappast kan få med sina väljare på envalutaunion där liran ingår redan från starten.

Detta vill dock ingen politiker säga öppet i dag. Italien kommeratt vara med i urvalsprocessen till EMU ända fram till mål.Skälet till det är inte bara att italienarna är sannaEuropavänner (i vilket annat land skulle väljarna godta ensärskild EU-skatt?). En ännu viktigare orsak, påpekarstatskunskapsprofessorn Robert Leonardi, är att hindra attseparatisterna i Norditalien får vatten på sin kvarn.

Det här är ett komplicerat samband. Men det är viktigt. Väljarnai den välmående norra delen av landet vill till varje pris kvalain till EMU. Om Italien inte skulle klara hindren på grund av deoffentliga utgifterna, som framför allt slukas av denefterblivna Södern, skulle detta elda på de separatistiskaströmningarna i Lega Nord. Därmed skulle den politiskastabiliteten hotas.

Det här låter som politikerna bara vill se om sitt eget hus. Menså är det inte riktigt. I Rom finns en uppriktig vilja att dämpasplittringstendenserna i det fortfarande instabila italienskastatsbygget. Regeringen har tillsatt en kommission för attutreda ett federalt system med stort regionalt självstyre,liknande det i Tyskland. I den kommissionen samarbetarBerlusconi glatt med den tidigare kommunistledaren Massimod”Alema. Inte minst detta visar hur långt Italien faktiskt harkommit.

Familjen räcker inte

De ändrade familjemönstren gör oredan i den offentliga sektornakut.Den stora familjen samlad runt middagsbordet, kärleksfulltskildrad i Fellinis filmer, är en sinnebild av det traditionellaItalien. Men den är inte längre sann, på grund av en drastisknedgång i födelsetalen.

Detta är en viktig förklaring till att den offentliga sektornhåller på att rämna i fogarna. Familjen kan inte längre fyllahålen i skyddsnätet (det finns ingen släkting som kan rycka in)när sjukvården inte fungerar, trots en lika hög utgiftsandel avBNP som i många andra länder. När alla de italienska fyrtio- ochfemtiotalisterna skall ta ut sin skyhöga pension nästansamtidigt går det inte alls.Den offentliga sektorn gör heltenkelt fel saker.

Det handlar inte alls bara om överbemanningen i de statligabolagen och i bankväsendet (som till 60 procent fortfarandekontrolleras av staten). Det handlar heller inte bara ompenningflödet till det efterblivna och på sina hållmaffiadominerade Syd.

Nej, det gäller också mer vardagliga saker i det välfungerandeNorditalien. Standarden på statsjärnvägarnas pendolino,snabbtåget mellan Rom och Milano, är minst lika hög som på X2000mellan Stockholm och Göteborg. Ändå betalar de välkläddaaffärsmän som reser på sträckan inte mer än 300 kronor för sinförstaklassbiljett – en klart onödig subvention.

Allvarligast är att systemet inte är transparent, det går alltsåinte att se vad pengarna går till. Enligt sociologer gör dettaatt viljan att betala skatt blir ännu mindre än den skulle havarit annars. Och för politikerna blir städuppgiften ännubesvärligare.

Nästan hela det sociala skyddsnätet i Italien är uppbyggt kringpensionerna. Det finns ingen arbetslöshetsförsäkring. I ställetlitar folk till ålders- och invaliditetspensioner. Det finnsockså en mängd särbestämmelser. Alla fotbollsspelare har tillexempel rätt att få 7.000 kronor i månaden i pension från 45 årsålder – även om de fortsätter att arbeta tills de blir 60.

+ Hopp för börsen

Äntligen börjar Milanobörsen komma upp på fast mark. Hur kan detkomma sig att Italien, med 60 miljoner invånare, har enaktiemarknad som inte är värd mer än den svenska? Mysteriet harsin förklaring i diagrammet här intill. Avkastningen i denoterade bolagen har varit katastrofal, vilket förklarar varförbörsens kursrekord från 1986 fortfarande gäller.

Men nu börjar det se bättre ut. Räntorna har fallit, detinhemska aktiefondsparandet har kommit igång och det stabilarepolitiska läget har gjort Milanobörsen till Europas starkasteunder 1997.

Marknaden har varit översåld och därför kan uppgången mycket välhålla i sig ett tag. Men för att motivera en uthålligt högrevärdering måste det hända saker på tre områden.

Det första är aktieägarvänlighet. Närståendetransaktioner ochinsideraffärer har varit en självklarhet under decennier. Nubörjar dock äntligen de institutionella ägarna visa musklerna:ledningsskiftet i elektronikbolaget Olivetti nyligen visarvägen.Det andra är privatiseringar. Milanobörsen har bara 254noterade bolag och likviditeten i många av dem är mycket svag. Omregeringen kunde börja privatisera alla sina statliga bolag ilitet snabbare takt skulle det vara mycket välgörande för bådebörsen, bolagen själva, konkurrenstrycket och effektiviteten idet italienska näringslivet.

Det tredje är avregleringar. Politikerna måste bryta med denlatinska förvaltningstraditionen och börja röja bland allaregleringar, pålagor och administrativa bestämmelser.

+ Det nya Italien

Helt plötsligt är Italien ett land med låg inflation, måttligtbudgetunderskott och stora överskott i bytesbalansen. Vad är detsom har hänt? Man gnuggar sig nästan i ögonen när man seruppgifter om att den italienska inflationen är nere på två-treprocent.

Målet att klara konvergenskraven och komma med i EMU redan frånbörjan 1999 tycks stå över allt annat och är drivkraften bakomde senaste årens förändring. Till skillnad från på andra hålltycks de italienska politikerna dessutom ha stort stöd frånallmänheten i sina strävanden att ta sig in i EMU. Idén attkalla en skatt som införs för att klara konvergenskravet ombudgetunderskott för euroskatt skulle vara helt befängd i ländersom Sverige och Tyskland.Men trots den extremt starka politiskaviljan förefaller det orimligt att Italien skulle klarakonvergenskraven redan i år.Det stora problemet ärbudgetunderskottet. Så sent som förra året uppgick det tillungefär sju procent av BNP. Det låter mycket, men är ändå enstor förbättring med tanke på att budgetunderskottet har legatpå omkring tio-tolv procent vartenda år ända sedan början av1980-talet.

Nästan alla prognosmakare spår en kraftig nedgång till ettbudgetunderskott på mellan tre och fyra procent i år. Det kräverdock både stora besparingar, skattehöjningar och ändradebokföringsmetoder. Och liksom i Sverige bygger saneringen avbudgeten i alltför hög grad på skattehöjningar. En del avåtgärderna, exempelvis euroskatten som snarast kan liknas vidett tvångssparande, är dessutom engångsåtgärder som baratillfälligt pressar ner underskottet. För att uppnå ettuthålligt budgetunderskott på cirka tre procent krävs alltså enhel del ytterligare åtgärder.

Även penningpolitiken har varit mycket stram. Särskilt under1992, när liran skulle försvaras, var realräntorna extremt höga.När inflationen vände nedåt under 1995 och 1996 sänktes intestyrräntorna i samma takt, vilket innebar att realräntan förblevganska hög. Under det senaste halvåret har styrräntorna docksänkts snabbare än inflationen.

Dagens diskonto på 6,75 procent är det lägsta på decennier ochdet är mycket möjligt att det sänks ytterligare under detnärmaste året. Investmentbanken Goldman Sachs förutspår attinflationen under de närmaste månaderna till och med kommer attfalla under två procent.

EXTREMT LÅGA RÄNTORDen låga inflationen avspeglas förstås också i de långa räntorna.Skillnaden mellan italienska och tyska tioårsräntor var ijanuari nere på 1,4 procent, vilket är extremt lågt i etthistoriskt perspektiv. De senaste veckornas EMU-tvivel har dockinneburit att räntemarginalen åter har vidgats en hel del. Iförra veckan var den uppe i två procent.

Bytesbalansen har också svängt dramatiskt under de senaste åren.Den strama ekonomiska politiken har fört med sig en mycket svaginhemsk efterfrågan under de senaste åren. Tillsammans medexportboomen efter lirans fall 1992 har det gett kraftigtväxande överskott i utrikeshandeln. Bytesbalansen har gått frånett underskott på ett par procent av BNP i början av 1990-talet,till ett överskott på över 3,5 procent av BNP förra året.

Men liksom i Sverige har den strama ekonomiska politiken enbaksida – arbetslösheten. Den italienska arbetslösheten harvisserligen trendmässigt varit på väg uppåt ända sedan 1970–talet, men de senaste årens åtstramningspolitik har gett den enextra skjuts uppåt.

Nu ligger arbetslösheten på ungefär tolv procent och lärknappast sjunka under de närmaste åren. Allting talar nämligenför att tillväxten blir mycket svag även i år.

Förra året växte BNP bara med knappt en procent och med alla nyabesparingar på väg lär tillväxten knappast bli mycket högre i år.Enligt tidningen Economists sammanställning av prognoser liggerförväntningarna på den italienska BNP-tillväxten i år på drygten procent. Samtidigt räknar de flesta med attbudgetunderskottet hamnar omkring fyra procent. För att klarakriteriet för budgetunderskottet behövs alltså ännu merbesparingar.

Den höga arbetslösheten till trots väntas löneökningarna pågrund av redan ingångna avtal bli fyra-fem procent. Den i ochför sig låga inflationen och budgetbesparingarna innebär dockatt det bara kan bli en ytterst måttlig inkomstökning kvar. Detär det främsta skälet till att den privata konsumtionen bara kanväntas öka svagt i år.

När det gäller investeringarna finns det inte heller mycket atthoppas på. Fortsatt höga realräntor, ledig kapacitet ochsjunkande vinstmarginaler innebär att investeringarnaförmodligen knappast kommer att öka alls i år.

Exporten kan, om konjunkturen i resten av Europa fortsätteruppåt i år, förmodligen få litet bättre fart. Under förra åretvar den ungefär oförändrad, men i år kan den förhoppningsvis ökamed åtminstone några procent.