Jobben, jobben och jobben

Att fokusera på kärnaffären är naturligt i företagen i dag. I politiken är det inte lika givet. En viktig orsak till att Göran Persson förlorade makten var att socialdemokratin inte hade något bärkraftigt budskap till väljarna (annat än just att behålla makten). Även Bildtregeringen i början av 1990-talet plottrade bort sig. Alliansen, däremot, vann ju valet för att den konsekvent prioriterade fler jobb.

Den borgerliga strategin 2006 påminner en hel del om Göran Perssons chockbehandling av den svenska ekonomin efter valsegern 1994, då skatterna höjdes med 70 miljarder kronor för att komma till rätta med ett mardrömslikt budgetunderskott. Just det problemet har inte Sverige i dag. Men andelen unga och invandrare som går utan jobb ligger kvar på det tidiga 1990-talets nivåer. Alliansen har nu lovat att göra något åt det – och den har rivstartat på ett lovande sätt.

Ministerlistan visar nämligen att Fredrik Reinfeldt prioriterar stenhårt. Utrikespolitiken “outsourcas” till Carl Bildt. På så vis kan statsministern ägna sin mesta kraft åt svensk ekonomi. Hans nyckelstatsråd i det arbetet är ju Anders Borg (finans), Sven Otto Littorin (arbetsmarknad) och Maud Olofsson (näring) och deras insatser kan avgöra om sysselsättningen verkligen tar fart under 2007-2008. Andra statsråd, som kulturministern och migrationsministern, har inte makt att skapa arbetstillfällen och de utnämningarna verkar Fredrik Reinfeldt ha hanterat på ett nästan förstrött sätt.

Det är intressant. Och än mer talande är att Reinfeldt inte verkar bry sig om kritiken från till exempel kulturorganisationerna mot Cecilia Stegö Chilò. Det kanske kan tyckas arrogant, men speglar nog mer regeringens totala fokusering på jobben.

Kommer man att lyckas? Högkonjunkturen gör att utgångsläget är bra. Helt klart kan nog regeringen få en smekmånad, men redan nästa år måste den börja leverera. De sänkta skatterna, de minskade bidragen och det förbättrade företags- och investeringsklimatet måste ge utdelning. Utbudet av arbetskraft kommer säkert att öka men vi behöver också en expansion på efterfrågesidan. En utbredd “feel-good”-faktor måste infinna sig i landet för att alliansen ska kunna vinna valet 2010.

Finns det några andra hot mot regeringen Reinfeldt?

De är förvånansvärt få. Energi- och miljöpolitiken är desarmerad genom sommarens pakt om kärnkraften. Klyftan mellan regeringens ledande moderater, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, är inte heller något hot. Carl Bildt har siktet inställt på EU-kommissionen 2009 och lär inte utmana sin chef när det gäller inrikespolitiken. En djup internationell lågkonjunktur kan förstås sätta politiken under press. Men med en oberoende riksbank och en rörlig kronkurs är Sverige väl rustat för ett sådant – osannolikt – scenario.

Arbetsmarknaden skulle kunna vara ett bekymmer. En mängd löneavtal ska ju omförhandlas nästa år. Proteststrejker är möjliga, men de är inte troliga. Erfarenheterna från kommunalarbetarförbundets storstrejk 2003 är tydliga. Lönelyften blev magra medan sjuksköterskorna haft en långt bättre löneutveckling eftersom deras fack, Vårdförbundet, prioriterat kompetensutveckling i stället för konfrontation.

Det största hotet mot alliansregeringen är i stället om folkpartiet, centern eller kristdemokraterna skulle börja tappa rejält i opinionsmätningarna. I så fall kan det partiets ledning få det lite svettigt. Man kan få svårt att hålla emot gräsrötternas krav på extrasatsningar inom partiets hjärteområden, som kan vara utbildning, miljö eller familjepolitik. I ett sådant läge kan harmonin i regeringskansliet rubbas.

Men det är långt ifrån givet att sådana slitningar skulle återföra socialdemokratin till makten om fyra år. Partiet behöver göra eftervalsanalys och ompröva sin politik. Sådant tar lång tid och är aldrig enkelt, särskilt inte om den i dag ledande politikergenerationen (minus Persson) fortsätter att sitta vid rodret. Partiet behöver antagligen förnya sig rejält vad gäller synen på jobbskapandet i näringslivet för att uppfattas som ett fräscht alternativ 2010. Till detta kommer att Margot Wallström, fixstjärnan för många i partiet, finns i Bryssel fram till ett år innan valet. Det komplicerar valet av efterträdare till Göran Persson i mars 2007.