Kärnkraftens comeback

Det är bara ett 30-tal år sedan antikärnkraftsrörelsen var en stark folkrörelse, både i och utanför Sverige. Rädslan för terrorattacker, men då från inhemska rörelser som Baader-Meinhof snarare än muslimska extremister, kärnkraftsolyckor, strålning och svårigheter att lagra avfallet engagerade.

Demonstranterna fyllde gator och torg och till slut blev det folkomröstning och riksdagsbeslut om att Sverige på sikt skulle avveckla kärnkraften. Men i stället för att växla till alternativa kraftkällor bygger vi nu ut kapaciteten även i Sverige. Kärnkraft har, vid sidan av vindkraften, blivit en tillväxtbransch.

Tjugo år efter Tjernobylkatastrofen är det strålande tider igen. Runt om i världen vädrar kärnkraftskramare morgonluft. Kina har fyra kärnkraftverksbeställningar på offert, uppdrag som kan falla ut vilken dag som helt. Landet har ytterligare cirka 30 reaktorer på ritbordet.

USA:s president George Bush lovar amerikanskt statsstöd till ett halvdussin inhemska kärnkraftverk likaväl som kärnteknikstöd till Indien som också planerar för ett 30-tal reaktorer. Och till och med i Europa, där frågan varit borta från den politiska agendan sedan Tjernobyl, diskuteras frågan om ny kärnkraft numer på allvar. Länder som Finland, som bygger ett helt nytt kraftverk för cirka 3 miljarder euro, går i spetsen, Frankrike väntas beställa en ny anläggning av samma typ som finländarna och också i Baltikum finns intresse.

Till och med i Sverige finns förespråkare. Folkpartiet har under några år försökt profilera sig som kärnkraftsvän och vill bygga nytt. Platserna är redan utsedda:

-Planeringen bör gå i gång för att bygga en fjärde reaktor i Forsmark och en femte i Ringhals, sade Jan Björklund, partiets förste vice ordförande, när han talade inför Sveriges största energikonferens, Energitinget, i Eskilstuna förra tisdagen.
Varför? Och varför just nu?

Det enkla svaret är att världen behöver mer kraft. Inte minst Indiens och Kinas tillväxttakt kräver mer el. Också här i Europa skedde ett bryskt uppvaknande när det efter nyår stod klart för europeiska politiker att Ryssland helt sonika kan stänga av gasförsörjningen som står för en stor andel av elproduktionen i flera länder. Sådana säkerhetspolitiska argument har fått fäste inte minst i Storbritannien som är beroende av gas för elproduktionen. Landets inhemska gastillgångar minskar i snabb takt och nu får britterna huvuddelen av sin gas från Ryssland.

Kärnkraft, och för all del också kolkraft, är de enda energislag som relativt snabbt kan byggas ut för att täcka behoven. Vindkraft kan ersätta en del men inte allt. Det visar inte minst det faktum att av världens elproduktion kommer 66 procent från kol, olja och gas, och 16 procent vardera från kärnkraft och vattenkraft (2003). Bara två procent kommer från andra energikällor, som vindkraft och solceller.

Dessutom är ny kärnkraft inte dyrare än annan produktion. Låga räntor gör att de kapitalkrävande byggena tvärtom är de billigaste kraftprojekten, visar två olika studier, en från det kärnkrafts-vänliga Finland och en från den alternativa riskkapitalfirman Climate Change Capital i London (se tabell längst ner). Kanske ska man inte lägga alltför stor vikt vid sådana beräkningar eftersom antaganden om till exempel bränslekostnader är svåra att få korrekta.

Men lägg sedan till de internationella kraven på att minska utsläppen av växthusgaser och att minska beroendet av olja. Då plötsligt är kärnkraft den enda kraftkälla som länder med stort inflytande, som USA, Japan, Frankrike och Storbritannien, kan tänka sig att satsa på i stor skala.

Kärnkraften är inte bara rumsren igen. Kärnkraften ses till och med som miljövänlig när all koncentration inriktas mot växthusgaser.

De extremt giftiga atomsoporna då? Där har tyvärr inte mycket hänt. De finns fortfarande kvar i hundratusentals år men branschen menar att frågan är löst med långtidsförvaring i bergrum.

Och riskerna för totalhaverier av det slag som drabbade Tjernobyl? De förmodas också ha minskat:

-Koldioxidutsläpp och klimatförändringar är ett större problem än riskerna med kärnkraft, kommenterar folkpartiets Jan Björklund.

Oavsett om det blir nya kraftverk byggda så står kärnkraftsbranschen i Sverige inför nya rekordbeställningar, de största sedan kärnkraftverken byggdes på 1970- och 1980-talen. Enligt uppskattningar från Westinghouse Electric i Västerås väntas beställningar på nyinvesteringar för 30 miljarder kronor under de kommande sju åren, ungefär i nivå med vad de stora vindkraftsatsningarna under de kommande tio femton åren väntas kosta (se separat artikel sid 34).

-Vi i Sverige känner ett rejält drag i marknaden. Vi har nyligen tecknat en miljardorder med Oskarshamnsverket och nu i tisdags tecknade vi en order värd en kvarts miljard med Forsmark, säger vd vid Westinghouse Electric i Västerås, Per Brunzell.

Det som händer i Sverige är att de svenska kärnkraftsbolagen har satt i gång sina moderniseringsprogram. Den politiska uppgörelsen om stängningen av Barsebäck har skapat en planeringshorisont för de kvarvarande reaktorerna som nu rustas för 60 års livslängd. Tidigare fanns ju en diffus stoppgräns som kunde sätta stopp för verksamheten redan 2010 och investeringarna har därmed blivit eftersatta.

Totalt ska kraftverken, enligt Per Brunzell, nu få en ökad effekt på 1 300 megawatt, vilket kan jämföras med den kapacitet som de 10 kraftverken har i dag, 8 800 MW. En trimning med 15 procent, med andra ord.

-Det är mer än vad de nedlagda reaktorerna i Barsebäck stod för (2×600 MW) och i nivå med den finska tredje reaktorn Olkiluoto som ska stå klar om tre år, säger Per Brunzell.

Westinghouse Electric har, sedan moderniseringsprogrammen drogs i gång i höstas, anställt 60 personer och behöver anställa ungefär lika många till under året. Lönsamheten är god för det gamla ABB-bolaget: en vinst efter finansnetto för det brutna räkenskapsåret 2004/2005 på 220 miljoner kronor gör en marginal på 16 procent.

Andra vinnare på den svenska kärnkraftsboomen är franska Alstom, som gör nya turbiner och generatordelar, ABB som gör el- och kontrollutrustning samt tekniska konsulter som Ångpanneföreningen och Sweco:

-För att vara en dödförklarad bransch är vi väldigt aktiva. Det är så stort så vi kan inte hantera det här med egna resurser. Vi behöver konsulter, säger Per Brunzell.

De allra största vinnarna är förstås kärnkraftverken själva, i första hand kraftjättarna Eon och Vattenfall. Till nuvarande elpriser kring 35-40 öre per kilowattimmme betalar sig nyinvesteringarna rekordsnabbt.

Just Westinghouse Electric, som en gång var amerikanskägt, är ett exempel på hur snabbt en bransch på dekis kan repa sig bara omvärldsfaktorerna, i det här fallet de internationella energiprisuppgångarna, är de rätta. När det internationella bolaget nyligen såldes av den brittiska regeringen så utbröt budgivning om företaget. Tre japanska företag och amerikanska General Electric var alla intresserade av att köpa kärnkraftspecialisten. Vinnaren Toshiba fick betala ett högt pris, 43 miljarder kronor för ett bolag som säljer för 16 miljarder kronor.

-Priset indikerar att man väntar sig nya kärnkraftbeställningar runt om i världen, säger Per Brunzell.

Men att energibolag är villiga att betala dyrt för att komma över el- eller gaskapacitet har blivit uppenbart i Europa den senaste månaden. Kraftbolagen svämmar över av vinstpengar – som bränner i fickorna på direktörerna. Och eftersom det är svårt att växa organiskt så satsar de på att köpa upp varandra, precis på samma sätt som för sju åtta år sedan när bland annat Vattenfall köpte de stora anläggningar i Tyskland som nu står för en stor del av vinsten.

Två stora budstrider pågår parallellt just nu. Sverigebekantingen Eon, som tog över Sydkraft och Graninge för några år sedan, har bjudit 270 miljarder kronor för Spaniens motsvarighet till Vattenfall som heter Endesa. Samtidigt överväger det spanska gasbolaget Gas Natural att höja sitt bud över tyskarnas nivå. Om Vattenfall skulle värderas med samma måttstock skulle priset hamna kring 300 miljarder kronor.
I Frankrike försöker samtidigt de två bolagen Gaz de France och el- och vattenbolaget Suez nå fram till en fusion som stänger ute den italienska konkurrenten Enel.