Kommentar: Cirkeln sluten för Wahlroos

(NY VERSION)
Efter nya fantastiska affärer i köpet av svenska försäkringsbolaget If, av ett pressat Skandia, och försäljningen av Sampos bankdel till Den Danske Bank härom månaden, kan nu Björn Wahlroos knyta ihop säcken på allvar.

Att döma av långsiktigheten (och långsintheten?) i de affärer som han gjort under sina decennier i finanstoppen, kan symboliken i hans nuvarande dryga 1 procent i Nordens största bank knappas underskattas.

Björn Wahlroos kan nämligen sin historia. För några år sedan köpte han den herrgård som på 1700-talet tillhörde Gustaf Mauritz Armfeldt, Gustav den III:s gunstling och en av de adelsmän som efter separationen från Sverige ledde det ryska furstendömet Finland. Härom året önskade Wahlroos att kvarlevorna av Göran Magnus Sprengtporten, en av de viktigaste politiska figurerna i självständighetsprocessen från Sverige i början på 1800-talet, skulle flyttas från sin nuvarande plats i Ryssland och få en mer värdig vila i Finland.”

Nu är det banksektorn och historien går igen på mer än ett sätt.

Den finska Banken Merita, som 1997 gick ihop med svenska Nordbanken och som i dag är ett av fyra ben i Nordea, gick tidigare under namnet Föreningsbanken och var under över 100 år Finlands centrala industribank. Grundad 1862 blev den som nationens första affärsbanken ryggraden i hela den industrigrupp som leddes av den finlandssvenska eliten, och styrde ända fram till 1980-talet stora industriföretag som UPM, Wärtsilä och Nokia. Bankens pampiga huvudkontor intill senatstorget var under hela 1900-talet symbolen för företagsmakt i Finland.

Det var till Föreningsbanken som den 33-årige ekonomen Björn Wahlroos 1985 blev handplockad av bankens dåvarande vd, legenden Mika Tiivola. På sin post försökte Björn Wahlroos för övrigt en gång fusionera Föreningsbanken med det då avsevärt mindre Sampo. Efter att först ha köpt en större aktiepost i Sampo drog Föreningsbanken sedan tillbaka utmaningen.

Tiivola hade då efterträtts på vd-posten av Vesa Vainio – som över ett decennium senare skulle bli chef för Nordea.
När finanskrisen slog till i början av 1990-talet hamnade hela landets banksektor i kris. Vainio såg ingen annan utväg än till fusion med det som då uppfattades som Föreningsbankens stora fiende på den finska bankmarknaden, det helfinska kapitalets bank KOP (Kansallis Osakepankki). De tu fick namnet Merita.

Björn Wahlroos såg vägs ände i den nya konstellationen. Han övertygade Vesa Vainio om att få köpa loss Meritas investmentbankverksamhet, Mandatum. Med sin nya bank blev Björn Wahlroos snabbt den främste företagsrådgivaren i Finland, och var med på de flesta av 1990-talets storaffärer. En av de stora kunderna var verkstadskoncernen Parteks dåvarande vd Christoffer Taxell.

Partek genomgick en totalförvanding under Taxells ledning och köpte och sålde företag i parti och minut (som Kalmar Inustries i Sverige), med Wahlroos och Mandatum som rådgivare.

Har Björn Wahlroos fått ögonen på en affär glömmer han den inte. När det blev en öppning i den statligt huvudägda Sampo-Leonia 2001 slog han till och blev genom ett omvänt förvärv både vd och huvudägare i det nya Mandatum-Sampo-Leonia – eller kort och gott Sampo. När det nu fem år senare är dags för Nordea borde ingen vara förvånad. I Björn Wahlroos värld är historien central och den går igen, gång på gång.

Björn Wahlroos vill alltså säkert ha en plats vid bordet när Nordeas framtid ska bestämmas. Men man får inte glömma att han i botten är en investment banker och har vana att göra finansiella aktieköp. Wahlroos vet att när han går in kan det alltid tolkas som att en industriell affär är på väg, vilket ökar värdet på hans innehav automatiskt.

Vi kan jämföra med då han för några år sedan köpte en post aktier i Skandia. Då ska enligt uppgift Wahlroos och Sampo faktiskt ha varit berett att ta över. När det av flera skäl inte gick, blev det ändå en fin finansiell placering med en vinst på åtskilliga hundra miljoner kronor. En placering med begränsad nedsida, är således den slutsats man kan dra.