Konjunktur: Den stora frågan – 29 eller 87?

Förvånansvärt många tycks vara rädda för att världsekonomin ärpå väg in i en lågkonjunktur av samma omfattning som efterkraschen 1929. Hittills finns det inte mycket som tyder på det.De negativa effekterna är visserligen tydliga:industrikonjunktur och export har mattats av i både USA ochEuropa. Men det är svårt att hitta någon motsvarighet till dendramatik som finns på de finansiella marknaderna.Risken finns förstås att någon slags kreditåtstramning förvärrarnedgången och det är kanske framför allt det som de störstapessimisterna är rädda för. Men att sänkningarna av denamerikanska styrräntan har fått så kraftigt genomslag på definansiella marknaderna bådar gott. Med en styrränta på 5,0procent finns det dessutom gott om utrymme att sänka mer om detskulle behövas.På 1930-talet fanns ju heller inte alls samma insikter om attden ekonomiska politiken kunde eller borde användas för atthindra en depression. Just detta brukar ju sägas vara en av defrämsta förklaringarna till att nedgången blev så djup ochlångvarig. Även om många anser att alltför litet har gjortshittills så innebär de amerikanska räntesänkningarna en signalom att åtminstone den amerikanska centralbanken är beredd attbidra till att hindra en alltför djup nedgång.Europas kärnländer har visserligen inte gjort någonting ännu ochdet kanske kommer att visa sig olyckligt. Det finns goda skälatt sänka även de europeiska räntorna. Medan kärnländernasstyrräntor har legat stilla under det senaste året harinflationen bara blivit lägre och lägre.

Men den europeiska penningpolitiken verkar för närvarande varahelt låst av anpassningen till EMU. När EMU startar den förstajanuari 1999 ska alla EMU-länder ha samma styrränta. Fram tillsdess tycks de blivande EMU-länderna ha bestämt sig för att detfår räcka med de räntesänkningar som måste till för att samtligaländer ska anpassa sig till en gemensam nivå. Det innebär atttidigare högränteländer som Italien, Spanien och Portugal nusänker ner till den tyska nivån på 3,3 procent.Om alla EMU-länder sänker ner till den tyska nivån innebär detvisserligen en nedjustering av den genomsnittliga styrräntan medomkring en halv procentenhet. Men till skillnad från denamerikanska centralbanken har EMU-länderna hittills inte visatnågon som helst beredskap att göra någonting extra för attminska effekterna av finanskrisen.EMU-länderna kan försvara sig med att de redan har mycket lägreräntor. USA har ju under de senaste veckorna sänkt från 5,5 till5,0 procent medan den tyska styrräntan har legat stabilt på 3,3procent. Kanske beror oviljan att sänka räntorna i Tyskland ochFrankrike också på att läget inte bedöms som så allvarligt ännu.Det finns ju en del som talar för att effekterna av Asienkrisenska bli mindre i Europa än i Asien. Och även om man kan se attindustrikonjunkturen har försvagats även i Europa så räknarnästan alla bedömare fortfarande med en tillväxt på mellan tvåoch tre procent i EMU-länderna nästa år.

Avvaktande centralbanker

Att centralbankerna hittills inte har gjort mer är ett skäl tillatt exempelvis den amerikanska investmentbanken Goldman Sachsinte tror att förloppet kan bli lika gynnsamt som efterbörskraschen 1987. Enligt Goldman Sachs hade förmögenheterna ivärlden, om man både räknar med att aktiekurserna har fallit ochatt obligationsräntorna har gått ner, i början av oktober i årminskat med motsvarande tjugo procent av den privatakonsumtionen. Det är nästan exakt lika mycket som när börsenkraschade 1987. Men då sänktes korträntorna både mer och snabbare. Efterhand stod det dock klart att börsnedgången inte hade fått några somhelst effekter på den reala ekonomin. Det hade inte ens blivitett hack i kurvorna. En orsak är naturligtvis att de snabbaåtgärderna fick börserna att vända uppåt igen. Men dessutom vartillväxten före kraschen starkare än den har varit nu.Centralbankerna fick mycket snart börja höja räntorna igen.Men efter att ha sett den amerikanska BNP-statistiken för tredjekvartalet kan man för all del börja undra om dagens förlopp ändåinte blir ganska likt 1987. Den privata konsumtionen ökade jumed nästan fyra procent (från andra kvartalet, uppräknat tillårstakt) under tredje kvartalet och hushållen drog ner sittsparande till 0,1 procent av den disponibla inkomsten.Amerikanerna har alltså åtminstone inte hittills låtitbörskraschen avskräcka dem alls. Indexet över konsumenternasförväntningar har visserligen fallit en del, men den privatakonsumtionen har ju uppenbarligen fortsatt att öka i alla fall.Faktum är att hushållens förtroende fick sig en knäck även 1987,det dök från 115 i oktober 1987 till 100 en månad senare. Nu harindexet fallit från 137 i juli till 117 i oktober.Även i Sverige har hushållen trotsat börsraset och ännu så längefortsatt att öka sin konsumtion. Och under den senaste månadenhar ju börsen vänt uppåt. Från bottennivån i oktober till imåndags hade börsen stigit med nästan trettio procent och liggernu till och med litet över nivån vid årsskiftet.

Mattare industri

Industrikonjunkturen har dock mattats av rejält. I måndagspresenterades det så kallade inköpschefsindexet, enkonjunkturbarometer som bygger på en enkät till industrin.Enligt denna mattades industrikonjunkturen av ytterligare iseptember. Eftersom indexet inte har publicerats särskilt länge,de första uppgifterna är från slutet av 1994, är det litet svårtatt bedöma hur tillförlitligt det är. Dess värde ligger kanskeframför allt i att det är en ovanligt tidig indikator.Risken för en ännu svagare konjunktur tycks till slut ha fåttriksbanken att bestämma sig för att sänka reporäntan. Trots attinflationen länge har legat långt under målet på två procent harju riksbanken sett sig förhindrad att sänka räntan, framför alltpå grund av att kronan har försvagats så kraftigt sedan i våras.Men nu har kronan stärkts litet grand och dessutom sägs riskenför en försvagning av konjunkturen ha ökat under de senasteveckorna. Nu är frågan bara när sänkningen kommer, kanske är den redanett faktum när denna tidning kommer ut.