Konjunktur: Räntemysteriet

Men det är just vad de har gjort. I förra veckan var tioårsräntan nere på som lägst ungefär 5,5 procent, en halv procentenhet lägre än i mitten av januari. Räntorna har varit på väg nedåt i flera veckor, och det som främst tycks ligga bakom nedgången är att utförsäljningen av Telia ökar statens överskott dramatiskt. Det borde inte vara någon överraskning. Men att värdet av Telia nu ser ut att vara större än man tidigare räknade med och att man nu dessutom vet att utförsäljningen ska ske redan i år har uppenbarligen ändå pressat ner räntorna rejält. Det innebar att riksgälden beräknar årets överskott i statsbudgeten till 90-100 miljarder kronor i stället för 20-30 miljarder kronor för en månad sedan.

Det som ter sig mest anmärkningsvärt i ett historiskt perspektiv är att ränteskillnaden mot Tyskland i stort sett helt försvann i förra veckan, som lägst var den nere på bara några hundradels procentenheter. Så liten har skillnaden mellan svenska och tyska räntor inte varit på flera decennier.

Under många år fungerade ju den tyska räntan verkligen som ett golv för både den svenska och andra europiska räntor. Tyskland var det land som hade störst trovärdighet när det gällde att hålla inflationen låg. Tillsammans med fasta växelkurser innebar det att andra europeiska räntor höll sig en bit ovanför de tyska.

I princip så ska ju ränteskillnaden mellan olika valutor bara kompensera för att den ena eller andra valutan stärks. Med fasta växelkurser borde ränteskillnaderna därför bli mycket små. Att vi i Sverige trots det hade så mycket högre räntor än Tyskland när vi hade fast växelkurs berodde på att växelkursen inte uppfattades som långsiktigt hållbar. Devalveringarna under 1970- och 1980-talen innebar att de svenska räntorna fick en rejäl devalveringspremie. Med all rätt insåg marknadsbedömarna att höga kostnadsökningar och inflation till slut skulle tvinga oss att devalvera.

Nu befinner vi oss i en helt annan situation. Vi har rörlig växelkurs och dessutom har vi under de senaste fem åren till och med ofta haft lägre inflation än Tyskland. Därför borde det egentligen vara fullt möjligt att de svenska långa räntorna kunde falla under de tyska. Men psykologiska faktorer tycks bidra till att det ändå finns ett motstånd mot det.

Att Sverige väntas gå med i EMU inom några år är möjligen ett annat skäl för att de svenska räntorna kommer att hålla sig på EMU-nivåer. Den socialdemokratiska partikongressens ja till EMU har gjort det litet mer sannolikt att Sverige verkligen kommer med i EMU inom några år. Men vägen dit kan ändå bli ganska lång. Hittills har ju Göran Persson inte alls lyckats övertyga den svenska opinionen om att Sverige bör gå med i EMU. Opinionsundersökningarna visar att det väger ganska jämt mellan ja och nej till EMU. Det enda någorlunda säkra är att helt enkelt invänta att opinionen svänger till ett betryggande ja till EMU. Och det kan dröja länge.

Särskilt som det just nu ser så bra ut för Sverige. Även om det finns vissa fördelar med att gå med i EMU så är det ju uppenbart att vi klarar oss bra utanför också. Den svenska kronan har varit stabilare än euron sedan EMU startade. Räntorna är lika låga som i EMU-länderna och vi har dessutom en mycket stark konjunktur. Argumenten om att EMU är det bästa skydd vi kan få mot det internationella kapitalet känns inte så väldigt tunga just nu.

Så man ska nog inte vara för säker på att vägen till EMU blir spikrak. På vägen dit kan de svenska räntorna både bli lägre och högre än i EMU-länderna.