Konjunktur: Sverige långt från 1980-talet

I förra veckan presenterade Statistiska centralbyrån (SCB)finansräkenskaperna för fjärde kvartalet. De visade atthushållen nu har börjat låna i stor skala. Hushållens skulderökade med 50 miljarder kronor under 1997. Netto föll detfinansiella sparandet från 40 miljarder 1996 till 8 miljarder1997. Samtidigt skapar stigande börskurser och villapriser enpositiv stämning, som ytterligare kan underbygga hushållenskonsumtionslust.

Finns det risk för en ny konsumtionsboom, som slutar i en nykrasch? Nej, ännu så länge finns det ingenting som talar fördet. För det första så har hushållens ökade upplåning hittillsbara i ganska begränsad omfattning gått till konsumtion. Denprivata konsumtionen har bara ökat med drygt en procent om åreti snitt under 1995-1997. Mer än hela löneökningen under desenaste tre åren har dock dragits in för att pressa ner detoffentliga budgetunderskottet. Trots löneökningar på i snitt 4,5procent per år under 1995-1997, och en inflation på 1,5 procenti snitt, så har hushållens realinkomster till och med fallit medi snitt en procent per år. Den kraftiga neddragningen avhushållens sparande har alltså dels gått till att finansiera enganska måttlig konsumtionsökning, men framför allt till att draner det offentliga underskottet.

Bytesbalansen, som är ett mått på det totala sparandet i densvenska ekonomin, har följaktligen legat ganska stabilt påfyrtio-femtio miljarder kronor under de senaste åren. Men detkanske bara är en tidsfråga innan den privata konsumtionen tarordentlig fart? Det är möjligt. De flesta bedömare tror att denprivata konsumtionen ökar något snabbare i år, med omkring 2,5procent, men det är ju långt ifrån någon konsumtionsboom. Dettaär ju för all del bara en prognos och ett av 1980-talets storamisstag var just att det tog så lång tid innan prognosmakare ochbeslutsfattare förstod vart den privata konsumtionen var på väg.Det är alltså mycket möjligt att den privata konsumtionen ökarmer än så. Ett uppdämt konsumtionsbehov av framför alltkapitalvaror, låga räntor, större inkomstökningar än hittillsunder 1990-talet och stigande priser på aktier och villor ärfaktorer som alla talar för att hushållen kan börja konsumera ilitet snabbare takt. Men det är svårt att se att det skulle varanågon katastrof för den svenska ekonomin.

Utgångsläget är ju ett helt annat än inför 1980-taletskonsumtionsboom. Den svenska ekonomin står mycket bättre rustadatt klara av en konsumtionsökning på tre-fyra procent än dengjorde under 1980-talet. Det positiva är att inflation ochlöneökningar har etablerats på mycket lägre nivåer. Det negativaär att 1990-talets djupa nedgång helt enkelt innebär att vifortfarande har mycket att ta igen. Sysselsättningen har ju baraökat marginellt och ligger fortfarande långt under nivån frånmitten av 1980-talet. Den privata konsumtionen ligger, trots attden faktiskt har ökat något under de senaste åren, bara ett parprocent över nivån i slutet av 1980-talet.

NYA MÖJLIGHETEREn annan viktig skillnad är att vi har rörlig växelkurs. Undersenare delen av 1980-talet kunde ju inte riksbanken strama åt,eftersom kronan var relativt stark och högre räntor hadeinneburit att den hade stärkts ytterligare. Med rörlig växelkursär riksbanken fri att strama åt även om kronan skulle vararelativt stark.

Man kan tycka att banker och andra som lånar ut pengar borde halärt sig 1990-talets läxa och inte börja låna ut hur mycket somhelst till vad som helst igen. Men även om de inte ha gjort detså förefaller risken för att hela den svenska ekonomin skulleråka ut för en ny krasch mycket liten. Att hushållen skuldsättersig i snabbare takt ökar naturligtvis risken för attkreditförlusterna ökar så småningom. Det kan naturligtvis bliett problem för bankerna, men riskerna för samhällsekonomin somhelhet är betydligt mindre den här gången.