Konjunkturen: Dags för brittisk åtstramning

En sak är säker, det var inte konjunkturen som avgjorde detbrittiska valet. I så fall hade det konservativaregeringspartiet vunnit stort. Det var nämligen länge sedan detsåg så ljust ut i den brittiska ekonomin som just nu.Arbetslösheten har fallit från över tio till sex procent på baranågra år.

Efter en visserligen mycket djup nedgång i början av 1990-taletär den brittiska ekonomin nu inne på femte året av tillväxt.Liksom på så många andra håll har inflationen trots den långaperioden av tillväxt hållit sig i schack. För närvarande liggerden strax under tre procent.

Men det finns en del som talar för att den brittiska ekonomin nuär på god väg in i överhettning och att åtstramningen redanborde ha inletts. Den brittiska basräntan höjdes visserligen meden kvarts procentenhet förra året, men det var knappasttillräckligt. Ingenting tyder på att den höjningen har fåttnågon vidare effekt.

Under hela våren har folk skämtat om the Ken and Eddie show,centralbankschefens och finansministerns månatliga diskussionerom penningpolitiken. De flesta bedömare är överens om att räntanredan borde ha höjts mer. Men finansministern, som hittills harhaft sista ordet även när det gäller penningpolitiken, harmotsatt sig en räntehöjning för att inte ytterligare försämra dekonservativas utsikter att behålla regeringsmakten. Men den nyaregeringen har långt kvar till nästa val och börjar säkert medde impopulära åtgärderna så snart som möjligt. Många räknar medatt räntan höjs redan denna vecka. Att strama åt finanspolitikenblir svårare, labour har ju lovat att i varje fall inte höjainkomstskatten.

Varför är det då så viktigt att strama åt? Inflationen är ju lågtrots att arbetslösheten har fallit till sin lägsta nivå sedan1980.

Att inflationen fortfarande är så låg förklaras delvis av attpundet har stärkts så kraftigt under det senaste halvåret. Sedani september förra året har pundet stärkts med över tjugo procentmot D-marken och är nu nästan tillbaka på samma nivå som när detlämnade ERM i september 1992. Förstärkningen av pundet kanknappast fortsätta i samma takt och drar alltså bara tillfälligtner inflationen genom fallande importpriser. När effekterna avpundförstärkningen ebbar ut är det därför rimligt att tro attinflationen drar sig uppåt.

Med fortsatt tillväxt bör arbetslösheten fortsätta att fallafrån en redan låg nivå. Det är svårt att veta hur lågarbetslösheten kan bli utan att inflation och löneökningar tarfart, men det finns en del som tyder på att den inte kan blimycket lägre än nu. Löneökningarna är fortfarande ganska låga,tre-fyra procent, men de har vänt uppåt. Det tyder på att detunderliggande inflationstrycket är på väg uppåt även om det intesyns så mycket i statistiken ännu.

Finansministern behöver dock inte göra hela åtstramningsjobbetsjälv. Att pundet har stigit så kraftigt maskerar visserligentroligen det underliggande inflationstrycket, men det innebärockså en rejäl åtstramning i sig.

Det märks ännu så länge mest i att företagens förväntningar ochledande indikatorer för den brittiska ekonomin vände nedåt imitten av förra året.

De långa räntorna har däremot inte bidragit så mycket tillåtstramningen ännu. Trots att det finns tecken på att ekonominär på väg att överhettas är de långa räntorna relativt låga.Tioårsräntan ligger på ungefär 7,4 procent, vilket innebär enrealränta på fyra-fem procent. Det är litet högre än i Tyskland,men där är ju konjunkturen så mycket svagare och risken förstigande inflation förefaller mycket liten. Tilltagandeinflationstryck talar för att de långa räntorna fortsätter attdra sig uppåt under resten av året.

Ett problem är att det förmodligen blir lättare förfinansministern att höja räntan än att strama åt finanspolitiken.Eftersom det framför allt är inhemsk efterfrågan som växersnabbt är det finanspolitiken som skulle behöva stramas åt.

Den privata konsumtionen ökade med tre procent förra året ochväntas öka ännu snabbare i år. Det starkare pundet stramar åtexportsektorn, men ökar hushållens köpkraft genom attimportpriserna faller. Högre korta räntor kan dessutom stärkapundet ytterligare. I dagens situation skulle en finanspolitiskåtstramning som begränsar hushållens köpkraft vara merändamålsenlig än bara räntehöjningar.

En sådan ligger dock inte alls i korten. Tvärtom har ju löftetatt inte höja inkomstskatterna varit ett av de viktigastebudskapen i valkampanjen. Om den nya labourregeringen skallhålla fast vid sina vallöften återstår att strama åtfinanspolitiken genom att höja skatterna för företagen. Troligenblir det penningpolitiken som får stå för det mesta avåtstramningen.