KONJUNKTUREN: Det förlorade 1990-talet

Regeringen spår god tillväxt ända fram till år 2000. Ändå blirinflationen låg, arbetslösheten faller och vi får storaöverskott både i de offentliga finanserna och i utrikeshandeln.Det låter ju otroligt bra och man kan nästan börja undra om allaproblem redan är lösta? Man skall dock komma ihåg att en hel delav uppgången under de närmaste åren i hög grad beror på att vitar igen de förlorade åren i början av 1990-talet.

När det gäller åren 1999 och 2000 är det inte heller fråga om envanlig prognos – utan ett scenario som bygger på attlönebildningen fungerar bättre.

Om man år 2000 summerar de senaste tio åren kommer det hellerinte att se särskilt lysande ut. Den djupa nedgången i början av1990-talet innebär att den genomsnittliga tillväxten under 1990–2000 ändå bara kommer upp till 1,3 procent per år. De flestaindustriländer räknar med att ekonomin långsiktigt bör kunnaväxa med 2,0-2,5 procent per år, betydligt högre alltså. Att viinte ens har lyckats uppnå en tillväxt på 2,0 procent per årunder 1990-talet betyder ganska mycket.

Om vi hade klarat det skulle svenskarna år 2000 haft ungefärfjorton tusen kronor mer per person (i dagens penningvärde) ochår till förfogande. Trots den någorlunda starka avslutningenmåste man alltså säga att 1990-talet, enligt regeringen egnaberäkningar, ser ut att bli ett riktigt dåligt årtionde. Å enasidan kan man hävda att 1990-talet har varit ett extremtårtionde just med tanke på den djupa krisen och omläggningen avden ekonomiska politiken i början av decenniet. Det verkar trotsallt osannolikt att något liknande skulle hända oss igen. Åandra sidan har vi ju inte gjort särskilt mycket för attekonomin långsiktigt skall utvecklas bättre. Även om vi intedrabbas av någon ny kris i början av 2000-talet finns det ingenanledning att tro att ekonomin skall kunna fortsätta att växa isamma takt som i slutet av 1990-talet. Det mesta talar i ställetför att vi på längre sikt återigen halkar ner till de senastedecenniernas ganska skrala tillväxttakt på högst 1,5-2,0 procentper år i genomsnitt.

En jämförelse av situationen år 1990 med hur det väntas se ut år2000 säger också en del. Som redan nämnts kommer svenskarna dåatt ha fjorton tusen kronor mindre var än de hade haft med vadsom brukar anses vara en normal tillväxttakt på två procent perår. Den öppna arbetslösheten har visserligen fallit en hel delfrån dagens nivå på över åtta procent till 4,5 procent enligtregeringens beräkningar.

Men om man räknar med dem som är sysselsatta iarbetsmarknadspolitiska åtgärder är arbetslösheten fortfarandeungefär nio procent år 2000. Det är sex procentenheter mer än1990, då totalt mindre än tre procent var arbetslösa (1,6procent öppet arbetslösa och 1,2 procent iarbetsmarknadspolitiska åtgärder). Vi kommer fortfarande attvara relativt fattiga och dessutom ha en fortsatt högarbetslöshet år 2000.

Jämförelsen är dock inte helt rättvis eftersom ekonomin 1990 varklart överhettad. År 2000 är enligt regeringens scenario ett såkallat normalår som inte karaktäriseras av överhettning. Manförsöker inte förutspå konjunktursvängningarna på så lång sikteftersom det förmodligen är näst intill omöjligt. Andra bedömaresom ändå försöker verkar dock tro att konjunkturen förmodligenär på topp under 1999-2000 och att vi då liksom 1990 har enkonjunkturnedgång framför oss.

Men det finns ändå en del som talar för att 2000-talets förstadecennium blir lite bättre än 1990-talet. Även om 1999-2000skulle vara en konjunkturtopp borde tillväxtförutsättningarnavara bättre än 1990. Den främsta skillnaden är naturligtvisinflationen. Under 1990 ökade konsumentpriserna, delvis på grundav tillfälliga faktorer, med över tio procent. Den underliggandeinflationstakten låg runt åtta procent.

Ännu så länge är det ju svårt att se något som helstinflationstryck. Den underliggande inflationen har legat stabiltpå högst två procent under flera år. Men eftersom vi barabefinner oss i början av en konjunkturuppgång säger det inte såmycket. Hur det går efter flera år med betydligt starkareinhemsk efterfrågan och fallande arbetslöshet är en helt annansak. Och det är detta som blir avgörande för utvecklingen ävenpå lite längre sikt.

Regeringen räknar med att inflationen håller sig i schack ändafram till år 2000. Det är dock egentligen ingen prognos, utanett antagande om att lönebildningen kommer att fungera så braatt inflationen håller sig kring två procent – utan attriksbanken behöver strama åt särskilt mycket.

Finansdepartementets tjänstemän betonar att detta antagande ärmycket osäkert. Att uppnå den utveckling som skissas i denmedelfristiga kalkylen skulle kräva att lönebildningen fungerarbättre än den har gjort hittills.

Lägre inflationsförväntningar, en större förståelse för attlöneökningarna måste hålla sig inom vissa ramar och vissainstitutionella förändringar på arbetsmarknaden talar för attden faktiskt kommer att fungera litet bättre framöver. Menkanske ändå inte tillräckligt bra.

Om lönerna börjar öka för snabbt räknar man med att riksbankenstramar åt så att inflationsmålet på två procent ändå uppnås.Men då blir tillväxten svagare och arbetslösheten högre.Svängningarna blir förmodligen inte lika dramatiska som underdet senaste decenniet och det är naturligtvis positivt.Vaksamheten mot stigande inflation är ju oändligt mycket störrenu än under 1980-talet och det talar för att riksbanken stramaråt i ett tidigare skede och att de långa räntorna också reagerarsnabbare. Men om man nu slår sig till ro med att allt ser så braut är det mycket möjligt att vi år 2010 kan se tillbaka på ännuett decennium med svag tillväxt när vi har halkat efter omvärldenännu mer.