KONJUNKTUREN: Kronan för svag

Kronan har under det senaste halvåret försvagats kraftigt medfem-tio procent. Vissa menar att den mycket väl kan bli fortsattsvag. Osäkerhet om den ekonomiska politiken, försäkringsbolagensköp av utländska tillgångar och utlänningars försäljningar avsvenska värdepapper skulle kunna ge fortsatt press mot kronan.Det är inte uteslutet att de får rätt på kort sikt, men på litetlängre sikt talar allting för att kronan skall stärkas. Eftersomdet har hänt så mycket i den svenska ekonomin under de senasteåren är det litet svårt att jämföra med tidigare erfarenheter.Vi har ju till exempel bara haft rörlig växelkurs under några fåår. Effekterna av varaktiga växelkursförsvagningar är dock iprincip desamma som tidigare, och sådana har vi stor erfarenhetav.

Under 1970- och 1980-talen var ju standardproblemet de ständigtåterkommande kostnadskriserna. Trots att inflationen var högreän i omvärlden försökte vi hålla fast växelkurs. Detta leddeförr eller senare till en kostnadskris, exportföretagenförlorade marknadsandelar och vi fick underskott i bytesbalansen.Arbetslösheten steg, i och för sig från extremt låga nivåer.Även om vi hade valutareglering ökade pressen mot en alltmerövervärderad krona och problemet löstes till slut med endevalvering.

Det satte fart på exporten igen och det var frid och fröjd framtill nästa kostnadskris.

Om dagens situation hade haft några som helst likheter med 1970-och 1980-talens kostnadskriser skulle kronförsvagningenförefalla helt naturlig. En gradvis försvagning av kronan skulle,på samma sätt som devalveringarna, få ekonomin i balans igen.

HELT NY SITUATIONSituationen idag är dock helt annorlunda: det finns inga somhelst tecken på en annalkande kostnadskris. Förra året, närkronan i snitt låg på ett TCW-index på 116,0, ökade exporten medöver sex procent. Enligt Konjunkturinstitutets (KI) senasteprognos innebar det att svenska företag till och med ökade sinamarknadsandelar en aning. Sedan dess har konkurrenskraftenstärkts rejält. Inte nog med att kronan har försvagats, dessutomökar produktiviteten snabbare än i omvärlden. Enligt KI:suppskattning, som bygger på att kronan stärks till ett TCW-indexpå i snitt 119,0 i år, innebär det att konkurrenskraften stärksmed ungefär fem procent.

Hagströmer & Qvibergs ekonomer har också räknat på hur densvenska konkurrenskraften utvecklas i år. Om kronan ligger kvarrunt dagens nivåer skulle konkurrenskraften enligt derasberäkningar förstärkas med sju-åtta procent. Då räknar de ändåmed att lönerna ökar med 4,5 procent, litet mer än i omvärldenalltså. Produktivitetsökningen uppskattas till ungefär sjuprocent i år och med löneökningar på 4,5 procent innebär det attde så kallade enhetsarbetskostnaderna faller med 1,5 procent. Ivåra viktigaste konkurrentländer beräknas de i stället stiga mednågon procent. Tillsammans med några procents kronförsvagningblir det en rejäl förstärkning av konkurrenskraften. Inte nogmed att exportens ökningstakt redan förra året vartillfredsställande. Dessutom har vi ju under de senaste årenskaffat oss enorma överskott i handels- och bytesbalans. Förraåret hade vi ett bytesbalansöverskott motsvarande 2,5 procent avBNP och ett överskott i handelsbalansen på drygt sju procent avBNP. Det är alltså inte så att vi har ett stort underskott attarbeta oss ur så att vi av detta skäl skulle behöva ha enkraftigt undervärderad krona under lång tid.

Vad händer då om kronan ligger kvar på dagens nivåer? Exportenskulle börja öka ännu snabbare och överskotten i utrikeshandelnbli ännu större. Den omtalade tudelningen, med en svaghemmamarknad och en stark exportsektor, skulle bli mer uttaladigen. Högre importpriser skulle dra upp inflationen. Det äringen väg till en ekonomi i så kallad yttre och inre balans, detvill säga med rimlig arbetslöshet och balans i utrikeshandeln.Men även om det kan vara intressant att tänka igenom vilkaeffekter en permanent kronförsvagning skulle få på den svenskaekonomin så är det knappast ett rimligt scenario. Den rimligaslutsatsen är i stället att kronan börjar stärkas så småningom.Även om erfarenheterna visar att valutakurser kan avvika frånsina långsiktiga jämviktskurser under ganska lång tid så är detockså uppenbart att fundamentala faktorer förr eller senare slårigenom.

När det gäller räntorna är det svårt att vara lika tvärsäker omvart de är på väg. Det beror helt enkelt på att de förnärvarande ligger på någorlunda rimliga nivåer. Det mesta talarför att en allt starkare konjunktur innebär att de långaräntorna drar sig långsamt uppåt under det närmaste året. Förnärvarande ligger femårsräntan på 6,0-6,5 procent. Med tanke påatt inflationsförväntningarna på några års sikt ligger på ettpar procent är det en ganska rimlig nivå. Den långsiktigarealräntan brukar antas ligga på omkring fyra procent. Kortaräntor på strax över fyra procent förefaller också ytterstrimligt i dagens läge. Det finns ingen anledning att tro pånågra större förändringar under det närmaste året. Även omkonjunkturen både i Sverige och Europa är tydligt på väg uppåtlär det dröja innan man anser sig behöva strama åt.Arbetslösheten är ju extremt hög och även om tillväxten nu blirlitet starkare är det långt till överhettning.

Situationen är en helt annan i Europa än i USA. Därför finns detingen anledning att tro att de europeiska korträntorna skallhöjas bara för att den amerikanska centralbanken har börjatstrama åt. Även om den amerikanska inflationen hittills harhållit sig förvånansvärt låg är det inte konstigt att det finnsen viss oro för att den skall dra iväg. I förra veckanmeddelades att den amerikanska arbetslösheten föll till 5,2procent i mars. Sysselsättningen ökade visserligen litet mindreän väntat, men samtidigt hade lönerna ökat mer än väntat.Timlönerna hade ökat med fyra procent sedan i mars förra åretoch det var den största ökningen på sju år.

Det talar för att den amerikanska centralbanken fortsätter atthöja de korta räntorna litet till.