KONJUNKTUREN: Lagom tack vare Asien

Den amerikanska arbetslösheten bara faller och faller. Enligtnovember månads arbetsmarknadsstatistik är den nu nere på 4,6procent. Sysselsättningen ökade mycket snabbare än väntat, medöver fyrahundra tusen personer. Löneökningarna har också dragitsig uppåt, så även om inflationen hittills har varit osannoliktlåg är det uppenbart att inflationsrisken har ökat.

Samtidigt innebär krisen i Asien att räds-lan för en djuparenedgång har ökat. Problemen med överkapacitet inom vissabranscher ökar, särskilt i Asien efter flera år med mycket storainvesteringar. Dessutom har flera asiatiska länder förbättratsin konkurrenskraft med stora devalveringar, vilket gör riskenstor att många av de gamla industriländerna får svårare atthävda sig på världsmarknaderna.

Den amerikanska konjunkturen borde, även bortsett fråneffekterna av Asienkrisen, börja mattas av under nästa år.Arbetslösheten kan inte fortsätta att falla i all evighet och ominte konjunkturen mattas av egen kraft så måste centralbankendämpa tillväxten med höjda räntor under nästa år.

Den europeiska konjunkturen är visserligen på väg uppåt, menbilden är fortfarande mycket splittrad. I Tyskland är detfortfarande framför allt exporten som har dragit, medan det ännuinte har blivit någon riktig fart på den inhemska efterfrågan.En kraftig dämpning i den amerikanska ekonomin, tillsammans medAsienkrisen, skulle kunna göra den internationella konjunkturensvagare än väntat under nästa år.

Vissa menar till och med att problemen med överkapacitet ochprispress på de internationella marknaderna är något utöver degamla vanliga tecknen på att man överskattar efterfrågan motslutet av en konjunkturuppgång. De varnar för risken att det istället handlar om en ny trend, när ökande produktivitetriskerar att sluta i deflation och något mycket värre än envanlig konjunkturnedgång.

Många av de som trodde på en ny ekonomisk era tycks efterAsienkrisen ha blivit pessimister och börjat varna för deflation.Produktivitetslyftet som i den nya ekonomiska eran skulleinnebära att hög tillväxt nu kan kombineras med låg inflation,befaras nu i stället ge fallande priser och en djup nedgång i dereala ekonomierna.

Men farhågorna för ett deflationsscenario förefaller väldigtöverdrivna. För det första är det långt ifrån uppenbart attproduktiviteten har börjat öka mycket snabbare än tidigare. Iden officiella statistiken finns det ännu så länge ingenting somtyder på det. Den amerikanska produktiviteten har visserligenökat snabbare än vanligt.

Men det räcker inte alls till för att påstå att produktivitetenäven långsiktigt har börjat öka snabbare än de senaste tjugoårens skrala takt på ungefär en procent om året. Det faktum attden amerikanska sysselsättningen har ökat så mycket under långtid visar ju också tydligt att det inte bara är ökandeproduktivitet, utan minst lika mycket mera arbete, som liggerbakom de senaste årens goda tillväxt.

Den ökande produktiviteten befaras också kunna leda till attproduktionen varaktigt skall öka snabbare än konsumtionen. Mendet skulle ju betyda att efterfrågan på något sätt är på väg attbli mättad. Inte ens i USA, världens rikaste land, verkar dettasärskilt troligt. Det finns säkert ett fåtal rika amerikaner somsparar det mesta av en inkomstökning, men det gäller helt klartinte flertalet. De amerikanska hushållen har ju tvärtom dragitner sitt sparande, från en ganska låg nivå, under de senasteåren.

Ännu svårare är det naturligtvis att tänka sig att efterfrågan ifattigare länder redan skulle vara mättad.

Ännu ett argument för deflationsscenariot är att centralbankernafortfarande skulle vara så rädda för inflation att de kommer attföra en alldeles för stram penningpolitik och nästan som på 1930–talet orsaka en depression. För Sveriges del var det möjligenett relevant argument när riksbanken envisades med att hållareporäntan på nio procent, samtidigt som arbetslösheten varskyhög och inflationstrycket lågt. I dagens situation, med enreporänta på 4,1 procent, verkar detta ganska avlägset.Penningpolitiken i EU-länderna förefaller också någorlundarimlig, med styrräntor på drygt tre procent i många länder. IUSA, där man trots den kraftiga nedgången i arbetslösheten harvågat hålla styrräntan oförändrad på 5,5 procent ända sedan imars i år, förefaller det helt taget ur luften.

Till skillnad från i Japan, där styrräntan redan ligger under enprocent, finns det också utrymme att lätta på penningpolitiken iEuropa och USA om utvecklingen skulle bli svagare än väntat. Menom nu både den nya ekonomiska eran och deflationsscenariot vilarpå skakig grund, hur kan man då förklara att inflationen är sålåg i så många länder?

Ett uppenbart skäl är förstås att nästan alla länder har fört enstram ekonomisk politik för att hålla inflationen nere. Ettannat skäl är att konjunkturcykeln i de stora industriländernahar varit i ofas under 1990-talet. När USA vände uppåt i börjanav 1990-talet blev det lågkonjunktur i Europa. Dessutom hartillväxten i de stora länderna inte varit lika hög som under1980-talet. Det är stor skillnad mot senare delen av 1980-talet,då USA, Europa och Japan samtidigt hade stark tillväxt. Kanskeblir Asienkrisen det som gör att OECD-länderna kan fortsätta attväxa i måttlig takt utan inflation ett tag till.