Teodorescu: Vem vill föda en framtida förlorare?

Till norra Cypern reser svenska par för att kunna välja kön på sitt kommande barn – redan innan graviditeten är ett faktum.

Det handlar om en kombination av provrörsbefruktning och genetisk testning. Varje behandling kostar från 60 000 kronor och uppåt och i många fall kan det handla om flera behandlingar för att uppnå önskat ”resultat”; dottern du alltid drömt om, sonen du aldrig velat ha, med dagens teknik kan hinder i vägen för den ”perfekta” familjebilden undanröjas.

I SVT:s dokumentär ”Jakten på en dotter” vittnar en kvinna, som drömt om en stor familj med barn av bägge kön, att hon under sin andra graviditet trodde att hon bar på en flicka ”och kände nog en rädsla för att jag inte skulle få en dotter”.

En annan berättar om hur hon gjort abort vid två tillfällen i jakten på en dotter. ”Det var rätt. Jag visste att jag inte skulle bli hel annars”, förklarar kvinnan som hade tre söner sedan tidigare och vars NIPT-test i vecka tio visade att fostret var en pojke. Kvinnan beskriver hur ”hela min värld gick sönder” när provresultatet kom.

Barnet en komponent i livsprojektet

Kvinnornas berättelser är på intet vis unika – även om de flesta lyckligtvis inte agerar på sina känslor. Sedan 1980-talet har en trend observerats i Sverige där allt fler vill ha just döttrar. I två studier, från år 2008 och 2018, har önskan om barnets kön undersökts i de nordiska länderna. Resultatet visar att det i Sverige, Danmark och Norge fanns en preferens för att få en dotter.

För människor som ser ett barn som en gåva och välsignelse, och inte som en utbytbar komponent i ett ”perfekt” livsprojekt, framstår vittnesmålen som stötande. För den som inte kunnat få barn, som mist ett barn, som kämpar med ett barns sjukdom är det omöjligt att ta in att människor är beredda att ta bort fullt friska foster på grund av ”fel” kön.

I fattiga länder har det av tradition uppfattats som bättre, ut ett krasst perspektiv, att få söner som kan arbeta hårt och ta hand om familjen. Men varför skulle någon i ett jämställt, ekonomiskt starkt land som Sverige tänka i dessa banor? Vad säger dessa val om synen på värdet av att vara pojke eller man?

Ett svar kan ju vara att det är just för att vi är privilegierade (läs bortskämda) och inte behöver tänka på hur vi ska få mat på bordet som det finns utrymme att se barn som ett lyxprojekt vars syfte är att tillfredsställa föräldrarnas önskningar och ideal.

Ett annat kan vara att det i tider när man kan välja – och välja bort – allt och alla också är naturligt att vilja välja barnets kön om tekniken möjliggör det. Varför acceptera något så otyglat som biologins lotteri, liksom?

Mannen som det olösliga problemet

Ett annat svar, som är nog så plågsamt, är att vi lever i en tid där pojkar och män ses som problematiska eller i vart fall inte lika självklart positiva som flickor och kvinnor.

Det märks på snart sagt varje område, inte minst på skolans, där flickor presterar betydligt bättre i alla ämnen (utom idrott). Det förvånar föga givet utbildningens och betygsystemets utformning och struktur som till stor del anpassats efter flickors kognitiva utveckling, färdigheter och fallenheter.

Det leder i sin tur till att unga kvinnor dominerar prestigefulla utbildningar på universiteten och blir allt mer ekonomiskt jämställda. Vilket givetvis är positivt, givet hur det historiskt sett ut, men vari består rättvisan om en orättvisa byts ut mot en annan?

Det är, som Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch påtalade i sitt Almedalstal i somras, ett faktum att 15-åriga pojkar ligger ett helt skolår efter flickor när det gäller läsförståelse. Unga män har över 50% högre arbetslöshet än jämnåriga kvinnor. Två av tre som begick självmord under år 2023 var män. Sju av tio som dog av dödligt våld i fjol var män, samtidigt som män också var överrepresenterade som brottsoffer.

”Det känns som tjejerna är smartare än killarna”, säger en 12-årig kille när han intervjuas kring forskning som visar att pojkar presterar sämre i skolan och att en förklaring är att pojkar generellt har svårare att be om hjälp och har större behov av strukturer.

Vänsterkvinnor och högermän

Det är uppenbart att typiskt kvinnliga egenskaper och erfarenheter efterfrågas allt mer vilket påverkar alltifrån arbetsmarknaden till den politiska debatten.

Det är ingen slump att Moderaterna suktar efter att locka över så kallade Magda-moderater, alltså kvinnor som hade kunnat vara borgerliga men som identifierar sig och attraheras av Magdalena Andersson och därför röstar på S. Eller att frågor som kärnkraft, försvar och brottsbekämpning kodas som manliga medan klimat, jämställdhet och välfärd kategoriseras som kvinnliga.

Att partier som Sverigedemokraterna och Moderaterna som har många manliga väljare uppfattas som mossiga, medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet betraktas som progressiva. Medan de förstnämnda anstränger sig för att attrahera och uppfattas som relevanta av kvinnliga väljare, gör de sistnämnda inget för att dölja sitt förakt mot, inte minst arbetarklassens, män som inte delar deras världsbild eller prioriteringar. Vänsterkvinnornas gunst uppfattas helt enkelt som viktigare än högermännens.

Poängen är att diskussionen om kvinnor och män, manligt och kvinnligt, påverkar människors upplevelser av könen, liksom att beskrivningen av män som en grupp i behov av ”avmaskulinisering” får konsekvenser för synen på pojken och mannen. Givet detta är det kanske inte så konstigt att en och annan – i en tid när självförverkligandet trumfar plikten, när vi ställs inför oändligt antal valmöjligheter, och pojkar målas upp som potentiella “loosers” och gärningsmän – hellre drömmer om en dotter istället för en son?

Alice Teodorescu Måwe är EU-parlamentariker (KD) och opinionsbildare