KONJUNKTUREN: Tål marknaderna vad som helst?

Den socialdemokratiska kongressen har gått tämligen obemärktförbi på de finansiella marknaderna. Med tanke på hur litet detibland behövs för att sänka kronan och pressa upp de långaräntorna förefaller det nästan osannolikt att allt detta barahar passerat. Trots alla nyheter om höjda barnbidrag, mer pengartill kommunerna och så vidare kom i stort sett inga negativareaktioner alls. Räntemarginalen mot Tyskland steg en aning ochmot D-marken försvagades kronan med några ören.

Varför kommer inga negativa reaktioner? Den stora och avgörandefrågan bör vara om den ekonomiska politiken nu har blivit såexpansiv att vi går mot en ny period av överhettning medstigande inflation. I så fall borde de långa räntorna stiga ochkronan försvagas. Uppenbarligen gör man på de finansiellamarknaderna fortfarande bedömningen att risken för ett sådantscenario är ganska liten.

En viktig orsak är säkert att ingenting tyder på att riksbankenskulle ge upp inflationsmålet. Så länge vi har rörlig växelkursinnebär det att en alltför expansiv finanspolitik kan motverkasmed räntehöjningar. Inflationsmålet har också blivit alltmeraccepterat och det kommer säkert att bidra till att nästalönerörelse kommer att ge lägre löneökningar än den förra.Enligt den undersökning av förväntningar om inflation ochlöneökningar som Prospera AB gör på uppdrag av riksbanken trorbåde arbetstagare och arbetsgivare att löneökningarna kommer atthålla sig på omkring tre procent per år på såväl ett, två somfem års sikt. Inflationsförväntningarna har dragit sig någotuppåt sedan undersökningen i maj, men ligger fortfarande heltinom ramen för riksbankens inflationsmål på två procent. Att denprivata konsumtionen har börjat återhämta sig kan vara en orsaktill att inflationsförväntningarna drar sig uppåt.

ENGÅNGSEFFEKTEREn annan anledning kan vara att engångseffekterna avförstärkningen av kronan och räntenedgången under 1995 och 1996nu börjar ebba ut. Det har inneburit att inflationen har dragitsig uppåt från negativa tal till någon procent i årstakt underde senaste månaderna.

Ännu en orsak till att överhettningsscenariot fortfarande ser såavlägset ut är naturligtvis att arbetslösheten fortfarande är såhög. Med en total arbetslöshet på omkring tretton procent bordedet inte vara någon större risk för att lönerna drar iväg. Heltsäker kan man dock inte vara. Trots de höga talen visarexempelvis konjunkturbarometern att det redan börjar bli bristpå så kallade tekniska tjänstemän. Det finns till och med en delföretag som anser sig ha brist på yrkesarbetare, även om talenfortfarande är mycket låga historiskt sett. Om lönerna för vissagrupper börjar dra iväg finns risken att löneökningarna spridersig även till andra områden. Särskilt nu när även inhemskefterfrågan börjar ta fart.

Men även om risken finns tycks ändå de flesta göra bedömningenatt förståelsen för att löneökningarna måste hålla sig inomvissa ramar, tillsammans med nedväxlingen avinflationsförväntningarna, är tillräckligt för att hållalöneökningarna på en någorlunda rimlig nivå.

Flertalet konjunkturbedömare tror dock att löneökningarna blirlitet högre än förväntningarna i Prosperas undersökning. 4,4procent i år och strax under fyra procent nästa år är snittetför bedömarna i tabellen nedan. Det kan vi förmodligen levaganska bra med. Nordbankens ekonomer, som presenterade en nykonjunkturbedömning för några veckor sedan, markerade i en såkallad utblick till år 2000 med att löneökningarna sedanåterigen drar sig uppåt till fyra procent.

Det innebär att löneökningarna ligger väl högt och med en stabilkrona skulle konkurrenskraften börja urholkas igen. Underperioden fram till år 2000 skulle effekterna dock inte blisärskilt stora, varken på inflation eller konkurrenskraft. Ännuen orsak till att marknaderna har tagit den socialdemokratiskapartikongressen så lugnt kan vara att budgeten trots allaförslag om nya utgifter ser ut att komma i balans och till ochmed visa överskott inom några få år.

Men likaväl som man förmodligen överdrev de negativa effekternaav budgetunderskottet tidigare kan man undra om man inteöverdriver det positiva med att budgeten nu väntas börja visaett positivt saldo. En lärdom från 1980-talet är att överskott ibudgeten verkligen inte är tecken på att ekonomin är frisk ochsund i grunden. Tvärtom var ju överhettningen i ekonomin på 1980–talet en starkt bidragande orsak till att budgeten visadeöverskott. När sysselsättning, löner och inflation ökade blevockså skatteinkomsterna större än väntat. Under 1990, just innanden värsta krisen på flera årtionden bröt ut, visade budgetenett överskott på drygt fyra procent av BNP.

Därmed inte sagt att det överskott i budgeten vi förmodligen fårse inom några år behöver vara av samma karaktär. Det viktiga äri stället att budgetsaldot i sig inte säger särskilt mycket omtillståndet i ekonomin.

Det som borde vara helt avgörande för de finansiella marknadernaär vart inflationen är på väg. Att vi nu ser ut att få överskottsäger ingenting om ifall finanspolitiken är tillräckligt strameller ej. Efter de senaste årens allt överskuggande budskap ombudgetsanering innebär förmodligen kommande överskott om någoten stor risk för att politiken blir alltför expansiv. Hur skallfolk kunna förstå att finanspolitiken kanske behöver stramas åtom budgeten visar överskott när de i flera år har fått accepteraskattehöjningar och nedskärningar för att få budgeten i balans?I så fall ökar risken för att riksbanken måste kompensera denalltför expansiva finanspolitiken med en stramare penningpolitik.

Frågan är om det inte finns en del negativa reaktioner att väntaefter förra veckans kongress. Kanske blir det som så ofta entill synes ganska obetydlig händelse som så småningom blirdroppen som får bägaren att rinna över. Det vore konstigt ominte förra veckans kongress skulle påverka förtroendet för densvenska ekonomin alls.