Kors i taket, Sverige!

Så var vi redan mitt uppe i nästa kris, innan den förra hade hunnit lägga sig. Och nu är insatserna större, eftersom betalningsförmågan och kreditvärdigheten hos suveräna stater ifrågasätts. Grekland står mitt i strålkastarskenet, men i skuggorna anar man andra sydeuropeiska länder. Mitt i eländet finns dock faktiskt en positiv signal, i alla fall för oss i Sverige. Vi är ännu inte drabbade.

Jag har upplevt flera finansiella kriser, sedan 80-talets andra hälft har de dykt upp med jämna mellanrum: Svarta måndagen 1987, Kuwaitkrisen 1990, Mexiko 1994, Ryssland 1998 och Argentina 2001, för att nämna några. Det har varit fastighetskriser och bankkriser. Hedgefonder som gått omkull och 11 september-katastrofen.

Vid några tillfällen har vi i Sverige själva varit ansvariga för våra kriser. Som bank- och fastighetskrisen och de statsfinansiella underskotten under 90-talets första hälft. Sedan dess har Sverige fått en släng av sleven varje gång en ny kris har dykt upp. Räntorna har gått upp lite mer när man flytt “osäkra” svenska obligationer till förmån för alternativ som har upplevts som säkrare. Kronan har försvagats och den svenska börsen har fått mer stryk än många andra börser. Fram tills nu. Faktum är att Sverige den här gången verkar uppfattas som ett säkert land att investera i. Något som man flyr till snarare än från.

Jag noterar med glädje och viss förvåning att svenska obligationer nu köps samtidigt som det finns ett säljtryck på grekiska, spanska och italienska statspapper. Kronan stärks och börsen går inte ner mer än på andra håll. Så har det inte varit vid tidigare kriser, och det är något som vi kan vara både glada och stolta över. Visserligen är krisen just nu inte hos oss, men det fanns tider när själva ordet “kris” gjorde att svenska tillgångar med automatik såldes.

Grovt taget är ett lands ekonomi, precis som din och min, summan av hur stora inkomster och utgifter man har. Med andra ord: hur mycket skatt man kan driva in och hur stora de offentliga utgifterna är. Så länge skatterna balanserar utgifterna är allt väl. Lever man över sina tillgångar kan man alltid låna ett tag – men inte för länge eller för mycket. För till slut säger långivarna stopp. Det är vad som hänt i Grekland.

De länder som har problem nu får in för lite skatt och betalar ut för mycket i form av bidrag, pensioner eller genom den offentliga sektorn. I Sverige behöver vi inte tvivla på de styrandes förmåga att uppbringa skatt. Den är odiskutabel. Låt vara att man tvistar om hur mycket man skall betala, men det är en annan historia.

När det gäller utgifterna har det däremot varit lite si och så över tiden. Och när vi nu är på väg ur en finansiellt orsakad lågkonjunktur och går rätt in i en valrörelse kan det vara lockande att vifta med pengar. Speciellt som Sverige har jämförelsevis goda statsfinanser och traditionellt ganska jämna val. Oavsett vilken politisk tillhörighet man har så finns det all anledning att vara försiktig. Världens ögon riktas just nu mot länder med obalanser, och den situationen kommer att bestå under lång tid framöver.

Med vår historia kan det ske ett blixtsnabbt väderomslag om omvärlden får anledning att tvivla på vår förmåga att balansera inkomster och utgifter. Vi måste kanske till och med vara lite bättre än andra länder, eftersom vi har kört i diket tidigare. Annars är risken stor att utländska banker och placerare åter börja fly från, och inte till, svenska tillgångar, med högre räntor och svagare krona som följd.

Olof Manner är chef för Öhman Fixed Income.