Lånehajar med statlig sedelpress

Förra onsdagen drog Jörgen Olsson i?gång handeln på Stockholms-börsen. Fast symboliskt. Han ringde i den stora mässingsklockan som används när ett nytt bolag noteras – ett fototillfälle och pr-jippo som egentligen inte har något med själva börshandeln att göra.

–?En otrolig befrielse att gå i mål, sa -Olsson, som är vd för börsens senaste nytillskott, inkasso- och finansföretaget Hoist Finance.

Introduktionserbjudandet, egentligen en börscomeback för Hoist efter elva år utanför börsen, hade sågats som för dyrt av Dagens Industri dagarna före. Därför kändes det förstås glädjande för Olsson att kunna konstatera att börskursen efter en timmes handel hade klättrat drygt 10 procent från introduktionsnivån 58 kronor till 64 kronor. När dagen var slut stod kursen i 66 och bolaget värderades till 4,5 miljarder kronor.

–?Då har vi väl träffat rätt i marknaden med vår prissättning. Det känns bra att kursen ligger i det härad vi valt.

Ännu mer glädjande var introduktionen rimligen för Hoists storägare Mikael Wirén och Erik Fällström. De sålde nämligen aktier för cirka 1,5 miljarder kronor vid noteringen och har alltså blivit börsmiljardärer på Hoists enkla men listiga affärsidé. Bolaget erbjuder en hög – nåja 1,1 till 1,55 procent – sparränta till privatpersoner som flyr storbankernas nollräntor. På detta sätt har 12 miljarder kronor lånats upp från 65?000 privatpersoner. Och insättarna fortsätter enligt Olsson att strömma till i snabb takt.

–?Vi har obligationer och eget kapital också men sparandet utgör huvuddelen av vår finansiering, säger han.

Pengarna använder Hoist till att med rabatt köpa dåliga lånestockar från olika europeiska banker. Utväxlingen kan bli fantastisk. Ibland räcker det med ett enda kravbrev från den nye fordringsägaren för att kunden ska betala.

Men när Olsson tackade dem som har hjälpt företaget att hitta detta lönsamma vinnarhål på finansmarknaden underlät han att nämna den kanske viktigaste aktören; svenska statens kassaförvaltare Riks-gälden. Det är nämligen den myndighet som hanterar den statliga insättningsgarantin, och som därmed tillhandahåller själva förutsättningen för hela den pengarullning som pågår i Hoist och liknande konsumentkreditbolag. Och som gör bolagens ägare stormrika.

***

Den statliga insättningsgarantin infördes i Sverige 1996 i spåren av bankrisen några år tidigare. Anledningen var att statsmakterna ville göra spararna tryggare och därmed minska risken för att en så kallad run-on-the-bank, alltså när spararna skapar en likviditetskris i banksystemet genom att tömma sina konton i panik. Numer har ett 100-tal länder runt om i världen någon form av insättningsgaranti. 2010 höjdes garanti-nivån i Sverige från en halv miljon kronor till 100?000 euro per bank och sparare. Det är samma nivå som gäller i EU. Norge, som ju inte är med i unionen, kostar på sina insättare en garanti som är mer än dubbelt så hög, 2 miljoner norska kronor.

Garantin finansieras på olika sätt runt om i unionen. Det svenska systemet är utformat så att de bolag som omfattas av garantin varje år i januari betalar in i snitt 0,1 procent av det belopp som ska skyddas till Riksgälden. Pengarna samlas på hög och denna insättningsgarantifond uppgick vid årsskiftet till nära 34 miljarder kronor. Andra länder har andra modeller för finansieringen av sina räddningssystem, exempelvis att staten garanterar insättningar och tar eventuella smällar över statsbudgeten eller system där kollapsade bankers åtaganden övertas av andra banker.

Det svenska systemet fick sitt elddop 2006 när staten fick gå in och täcka upp för två institut (se faktaruta på sidan 18). Under finanskrisåren 2008 och 2009 var det många sparare runt om i världen som såg sina besparingar gå upp i rök. Mest uppmärksammade internationellt var kanske de isländska bankerna Landsbankis, Glitnirs och Kaupthings magplask. När de försvann från scenen lämnade de bland annat 300?000 sparare i Storbritannien i ovisshet (till slut fick de flesta sina pengar från antingen brittiska eller isländska staten).

Till en början var det mest konton i vanliga banker som omfattades av garantin, men så småningom började även nischbanker och andra kreditinstitut upptäcka denna billiga finansieringsform. I?dag finns 129 kreditinstitut med svensk insättningsgaranti. Dessutom verkar flera aktörer i Sverige med garanti från ett annat EU-land. Jämförelsesajten Compricer listar över 30 bolag som erbjuder konton med insättningsgaranti, de flesta svensk sådana, men i exempelvis Big Bank skyddas sparpengarna av den estniska staten.

Ett exempel på hur expansiv utvecklingen är kan hämtas från ovan nämnda Hoist. Antalet sparare hos bolaget ökade med 60 procent på två år från 40?000 år 2012 till 64?000 år 2014. I insatta pengar är takten ännu hög-re, från 6,4 miljarder kronor till 12 miljarder under samma period.

Utvecklingen är liknande i hela branschen. Svea Ekonomi, ett annat företag med rötterna inom indrivning, har exempelvis fördubblat inlåningen från allmänheten till 7,5 miljarder kronor på fem år. Marginalen Bank, som ägs av finansdoldisen Ewa Glennow, har på samma tid också dubblat insättningarna till över 15 miljarder kronor.

Att småbolagen vinner marknadsandelar bland spararna bekräftas av Riksgälden. Det totala sparandet som omfattas av inlåningsgarantin har också ökat de senaste åren, men inte i samma takt. Under perioden 2010 till 2014 steg stocken 45 procent till nästan 1?400 miljarder kronor

***

Fördelen med en insättningsgaranti är som nämnts att det ökar det finansiella systemets motståndskraft. Den nackdel som brukar framhållas är att dåliga ekonomiska beslut inte får de genomslag och konsekvenser som de skulle ha fått i renodlad marknadsekonomi. Skyddsnätet fungerar då för sparare ungefär som det fungerar för trapetskonstnärer: vaksamheten kan sänkas och riskaptiten höjas eftersom de ändå alltid landar mjukt.

En mer sällan uppmärksammad avigsida är att garantin snedvrider konkurrensen till följd av den finansieringsmodell som används. Bankernas och kreditinstitutens hela existens baseras på det så kallade ränte-nettot, alltså skillnaden mellan vad bankerna betalar i ränta till dem som sätter in pengar och vad de tar betalt av låntagarna. Ju mer inlåning till låg ränta och utlåning till hög ränta, desto bättre räntenetto, lyder det -enkla sambandet.

Men i det svenska garantisystemet betalar en mindre bank med hög risk i sin utlåningsportfölj i stort sett samma schablonavgift som en stor bank med liten risk. Systemet innebär alltså att staten i praktiken subventionerar finansieringen av kreditinstitut som exempelvis börsaktuella Hoists som investerar spararnas inlåning i högriskkrediter och som knappast skulle kunna finansiera sig lika billigt utan insättnings-garantin.

–?Insättningsgarantin täcker alla insättningar oavsett vilken bank konsumenten vänder sig till. Det är en faktor som underlättar för de mindre instituten att ta inlåning, säger Uldis Cerps chef för banktill-synen vid Finansinspektionen, och han tillägger att det rimligen är småbolagen som drar mest nytta av den ordningen.

Insättningsgarantin har med andra ord kommit att fungera som ett statligt gödningsmedel för mindre kreditinstitut. Branschorganisationen Bankföreningen påpekar också att en del aktörer, inte -nödvändigtvis de små utan snarare de mer riskbenägna, genom garantin får billigare -finansiering än vad de annars hade kunnat få.

–?Om inte garantin funnits hade våra upplåningsräntor varit avsevärt högre. Det kan vi se om vi till exempel gör jämförelser med företag som inte erbjuder statlig inlåningsgaranti, säger Åsa Hillsten Eklund, informationsansvarig vid kreditmarknadsbolaget Collector.

Sajter som lettisk-kontrollerade 4Spar, finländska Swespar och svenska 24Money /24Spar – ingen av dem med insättnings-garanti – har nu i mars sparräntor på mellan 6,5 procent utan bindningstid och upp till 10 procent för pengar som binds för en tid.

Om man gör tankeexprimentet att exempelvis Hoist skulle betala 6 procents ränta i stället för 1,5 procent på alla de 12 miljarder kronor som spararna har placerat där, så skulle upplåningskostnaden öka från under 200 miljoner kronor till över 700 miljoner. Och det i ett bolag som gjorde ett resultat före skatt på 218 miljoner kronor förra året.

***

Den ökade inlåningen matchas av en utlåning som också har fördubblats i en rad nischbanker och kreditföretag under de senaste fem åren.

I storbankerna utgörs tillgångssidan i balansräkningen, alltså utlåningen, grovt sett av en mix av bolån och andra lån till hushållen, företagskrediter samt utlåning till stat och kommun. I de mindre bolagen tenderar utlåningen att utgöras av blancolån och konsumentkrediter utan säkerhet. Pengarna går typiskt sett till bilar, diskmaskiner, soffgrupper eller kanske semesterresor och ett och annat bröllop.

Flera av de mindre aktörerna fokuserar också på att låna ut pengar till kunder som inte får lån i vanliga banker. Så här skriver till exempel Svea Ekonomi på sin sajt om ”Speciallånet”, en produkt riktad till personer som normalt inte får lån eftersom bankernas varningssystem skulle slå larm:

”Många gånger är det svårt att få lån i en vanlig bank om man har en betalningsanmärkning. Hos Svea Ekonomi behöver inte det vara något hinder. Så om andra långivare säger nej, ansök om lån hos Svea Ekonomi.”

Räntorna på blancolånen är generellt sett höga, mellan 10 och 30 procent är inte ovanligt. Den effektiva årsräntan på Svea Ekonomis lån för ekonomiskt utsatta personer var i förra veckan 23,28 procent.

De aktörer som erbjuder konsumtionslån till höga räntor kritiseras allt som oftast för att utnyttja utsatta människor som redan har en svag ekonomi. Branschens försvar är att den hjälper människor som inte har någon annanstans att vända sig och att den tar marknadsmässigt betalt för den ökade kredit-risk det innebär.

Så här sa exempelvis Collectors grundare Lena Apler till Dagens Industri förra året:

–?Jag har inga problem att stå för det och bemöta kritik. Vi är transparanta med våra villkor och hur vi bedömer risk, sa hon och tillade att alla banker – stora som små – tjänar bra pengar på blancolån men att storbankerna inte skriver om verksamheten i årsredovisningarna eftersom verksamheten inte anses tillräckligt fin.

Om bolån och lån till investeringar är fint och blancolånen får hålla till på bankernas bakgård så framstår sms- och snabblånen som finansbranschens verkliga ockerprodukt.

Den effektiva räntan på dessa kan uppgå till 2?000 procent eller mer. De flesta av det tiotal bolag som enbart förmedlar sms-lån är små bolag som inte har insättningsgaranti och där inlåningen från allmänheten begränsas till 50?000 kronor per kund.

Snabblåneföretagen Bigbank och Ferratum, som hör hemma i Estland respektive Finland, finansierar sig båda med inlåning från allmänheten, den förra med insättningsgaranti, den senare utan. De erbjöd förra veckan som mest 2 respektive 10 procents ränta. Ferratumgruppen erbjuder i Sverige sms-lån under namnet Swespar. Bigbank erbjuder snabblån med typiskt sett 18 till 30 procents ränta, enligt kundtjänsten. Banken omfattas av den estniska insättningsgarantin som är lika omfattande som den svenska.

Trots att det allmänna ränteläget har sjunkit och kreditbolagen har sänkt sparräntorna – Svea Ekonomi sänkte exempelvis nyligen till 1,15 procent på sparkonton och 1,45 procent på kapitalkonton – har deras utlåningsräntor knappast fallit alls det senaste året.

Det innebär såklart att bolagens räntenetton förbättras. Man skulle faktiskt kunna tala om en veritabel vinstfest i sektorn. Med statsgaranti. Hoist har exempelvis sjufaldigat vinsten på två år. Marginalen Bank har tredubblat resultatet till 74 miljoner kronor på fem år. Och Bluestep Finans har höjt vins-ten från en handfull miljoner till över 100 miljoner under samma tid.

Frågan är förstås om festen fortsätter eller om den har nått sin höjdpunkt.

***

Från politiskt håll i Sverige planeras i alla fall inga omedelbara partydödare. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) verkar snarare anse att småaktörerna gör en välgärning genom att ge storbankerna en match om spararnas pengar.

–?Det är viktigt att det finns en bra konkurrens på finansmarknaden och det är viktigt att det inte bara finns stora banker utan också andra banker för att skapa en större bredd och valmöjlighet för konsumenterna. Det tror jag är bra för att konkurrensen ska fungera, säger Bolund till Affärsvärlden.

Bolund anser också att fördelarna med en inlåningsgaranti överväger de eventuella nackdelar som systemet skapar:

–?Det är väldigt viktigt att garantin skapar en trygghet för sparare vilket är en bra grund för att skapa konkurrens. Det finns en risk att om man inte hade någon insättningsgaranti så skulle kunderna bara våga spara i de stora instituten som de bedömer som mer stabila.

Och till skillnad från exempelvis finansinspektionens chef för banktillsynen, Uldis Cerps, anser ministern att systemet är konkurrensneutralt. Han ser inte heller att risktyngda banker gynnas otillbörligt av att de har samma rätt till insättningsgarantin som större banker:

–?Jag delar inte beskrivningen att insättningsgarantin subventionerar många småbankers verksamhet. Jag tycker inte det överensstämmer med hur verkligheten ser ut. Insättningsgarantin finansieras ju av instituten själva och det tycker jag vi ska fortsätta med.

Nästa år väntas EU visserligen införa ett nytt riskvägt system för att beräkna avgiften till insättningsgarantin, men frågan är hur stor påverkan blir på nischbankerna och kreditbolagen. Enligt förslaget, som har lagts fram av den europeiska bankmyndigheten EBA, ska i fortsättningen flera mått användas för att bedöma risken i varje enskild bank. Den nuvarande svenska avgifts-modellen utgår enbart från kapitaltäckningsgraden.

Med antagandet att svenska myndigheter fortsätter använda snittavgiften 0,10 procent årligen för de pengar som ska garanteras kan avgifterna enkelt uttryckt komma att variera i intervallet 0,075 till 0,15 procent. Riskfyllda banker kan alltså tvingas betala dubbelt så mycket som stabila banker. Skillnaden jämfört med dagens avgiftsintervall blir dock inte så stor:

–?Enligt dagens avgiftsmodell betalar instituten olika avgift inom intervallet 0,06–0,14 procent. Det institut som har lägst kapitaltäckningskvot betalar således den högsta möjliga avgiften inom det intervallet vilket är 0,14 procent av de egna garanterade insättningarna, säger Helena Persson vid Riksgäldens avdelning för finansiell stabilitet och konsumentskydd.

Teoretiskt betyder det att kostnaden för de mest riskfyllda bankerna alltså ökar med 0,01 procentenheter.

Det är knappast tillräckligt för att påverka bankernas sparräntor, eller deras räntenetto, i någon avgörande riktning.

–?Om reglerna ändras och avgifterna för insättningsgarantin höjs kan sparräntorna påverkas negativt. En sak som har diskuterats är ju just att det kan ha negativa effekter på räntorna och därigenom konkurrensen. Innan myndigheterna har lagt fram ett -färdigt förslag är det svårt att säga exakt hur de mindre aktörerna kommer att påverkas. Vi får avvakta tills vi har alla fakta på bordet, säger Ina Einars, marknadschef vid- Sevenday Finans, som kontrolleras av finansdoldisen Rolf Lundström, huvudägare i bland annat vägkrogskedjan Rasta, investment-bolaget Svolder och hälsovårdsföretaget Feelgood. Lundström har genom sitt bolag Provobis också ägarintressen i konkurrenten Collector där fastighetsmagnaten Erik Selin är störste ägare genom börsnoterade Balder.

***

Nej om något ska sätta stopp för nischbankernas och kreditbolagens frammarsch så blir det knappast politiker eller myndigheter, vare sig i EU eller Sverige. Då är det nog större risk att den kreditexpansion som pågår i spåren av Riksbankens penningpolitiska experimenterande spräcker ballongen.

När riksbankschefen Stefan Ingves talade på Affärsvärldens konferens Bank & Finans häromveckan ägnade han en stor del av talartiden åt att varna för den accelererande skuldsättningen i riket. Han påpekade också en skillnad jämfört med hur det såg ut vid den förra finanskrisen i början av 1990–talet. Då var det staten och finansväsendet som var överbelånade. Den här gången är det hushållens skuldsättning som oroar riksbankschefen.

–?En skulduppbyggnad, oavsett var den sker, ger förr eller senare problem i ekonomin. För svensk del handlar det i dagsläget om hushållens skulder, sa Ingves.

Han tillade i filosofiska ordalag, medan han betraktade den brant uppåtgående kurvan som mäter svenskarnas skuldsättningsgrad och som projicerades på storbildstavlan, att varje försök att upphäva tyngdlagen brukar sluta med platt fall.

Varken Ingves och finansminister Magdalena Andersson såg någon större fara för att hushållen slutar betala sina bolåneskulder. Däremot bekymrade de sig för att fallande huspriser kan leda till att hushållen stramar åt, vilket i sin tur leder till lågkonjunktur med stigande arbetslöshet och försämrade statsfinanser som följd.

I ett sådant läge finns det en hel del som talar för snabbt ökande kreditförluster i nisch-bankerna och kreditbolagen, med stora konsekvenser för bolagens lönsamhet.

I ett mindre dramatiskt scenario stiger räntorna i Sverige så småningom till mer normala nivåer. Det bör minska efterfrågan på krediter och samtidigt öka bankernas kostnader för inlåningen. Räntenettot krymper då rimligen.

Oavsett hur det blir är det svårt att inte imponeras av Hoists tajming med förra veckans börsintroduktion. Uppgifterna om att Collector och Nordax också står i börs-kön framstår av samma anledning som begripliga. I alla fall ur säljarnas perspektiv.