Makten framför allt

Oavsett valutgången 2006 kommer vi efter valet att få en helt ny generation politiker. Många, både veteraner och färskingar, planerar att hoppa av om framgångarna uteblir.

I förlorarnas läger väntar en smärtsam tid med början måndagen den 18 september. Antingen socialdemokraterna eller Alliansen har ju då, kvällen innan, fått tummen ner av väljarna.

– Jag tror vi får se en bunkermentalitet där socialdemokratin sluter sig inåt om de förlorar, säger en erfaren bedömare i det borgerliga lägret.

Men även moderaterna lär ta ett nederlag mycket hårt. Partiet har satsat stort på att göra sin politik aptitlig för marginalväljare i den politiska mitten. Det har också givit resultat i opinionssiffrorna. Omläggningen, där partiledningen exempelvis framhållit de goda sidorna med Ams och med kollektivavtalen, har förvisso väckt ont blod bland gräsrötterna. Men inget av detta motstånd har artikulerats. En eventuell valseger förlåter ju allt.

Vid en förlust lär det dock bli räfst och rättarting. Fredrik Reinfeldt ifrågasätts knappast, men däremot de yngre ekonomerna kring kanslichefen Anders Borg. Det är de som har drivit igenom rörelsen mot den politiska mitten.

– Nyorienteringen har fört moderaterna närmare en valseger, men om de inte når ända fram i höst är frågan om de kommer att orka stå fast vid det nya. Risken finns att de faller tillbaka till det gamla, säger Stig-Björn Ljunggren, fristående politisk debattör.

När det gäller socialdemokratin är Ljunggren övertygad om att Göran Persson lämnar partiledningen kort efter valet, oavsett dess utgång. Andra personer som troligtvis försvinner från den aktiva politiken blir Laila Freivalds (om hon inte hunnit avgå till dess) och Bosse Ringholm. Freivalds betraktas som en förbrukad kraft efter tsunamikatastrofen. Hon har dessutom något av en andra karriär att falla tillbaka på som före detta affärsjurist på USA-firman Baker & McKenzie och som chef för teatrarnas intresseorganisation. Ringholm är också till åren och en belastning för partiet genom oförsiktiga uttalanden och skatteaffärerna i Enskede IK.

Vid en valförlust kommer ytterligare några tunga namn att lämna politiken. Annika Billström, partiets ledare i Stockholms stad, lär få bära hundhuvudet för schabblet med trängselskatten. Hon har dessutom aviserat att hon sannolikt lämnar den aktiva politiken. Ett annat namn är talmannen och statsvetarprofessorn Björn von Sydow. Han kommer att ersättas av en borgerlig politiker om Alliansen vinner valet.

Det kommer att ta tid för partiet att smälta förlusten, liksom det tog tid efter valnederlaget 1976. Förre statsministern Ingvar Carlsson har konstaterat att något nytänkande i partiet inte kom i gång förrän efter nästa förlust, 1979. Partiet återkom ju inte till makten förrän 1982.

– Det kan bli en lång process den här gången också. Det är mycket som socialdemokratin måste fundera på, framför allt när det gäller hur globaliseringen förändrar villkoren i svensk ekonomi, säger Joakim Stymne, chefekonom på Kaup-thing Bank.

När man gör en bedömning av socialdemokratins inriktning efter en förlust i september 2006 finns det två skäl som talar för att blir en utdragen historia. För det första har partiet i modern tid alltid uppfattat sig som statsbärande, och en nyorientering av politiken kräver att man gör upp med mycket i den traditionen. För det andra har Persson centraliserat makten till sig själv. Följden har blivit att få avvikande idéstrukturer har kunnat växa fram. Det är exempelvis svårt att föreställa sig att en svensk (s)-ledare skulle säga: “Vi ska inte tro att vår modell är bättre än någon annans”. Just de orden yttrade det danska broderpartiets nya ledare Helle Thorning-Schmidt på partiets ekonomiska seminarium i Visby i somras.

På längre sikt är det dock troligt att nya tongångar bryter in även i en socialdemokratisk oppositionspolitik. Detta gäller särskilt om en borgerlig regering under perioden 2006-2010 lyckas få fart på sysselsättningen genom avregleringar av tjänstesektorn och arbetsmarknaden.

Hur skulle då borgerligheten hantera sin eventuella besvikelse? Ett scenario skulle kunna vara ett än mer fördjupat samarbete, kanske i form av ett gemensamt parti. Men det är, enligt statsvetare, ytterst osannolikt. Det svenska valsystemet premierar små partier. Partierna har en sekellång historia och partifolket har all anledning att värna det bestående. Troligen blir förändringarna mellan och inom partierna rätt små. I folkpartiet har Lars Leijonborg fortfarande en stark ställning. En viktig kraft i partiledningen kliver dock av i form av Bo Könberg, mest känd som initiativtagare till premiepensionssystemet.

Några av de yngre taktikerna i Alliansens partikanslier lär sannolikt ta jobb i näringslivet. Kanslichefen Anders Borg har redan aviserat att han nu gör sin politiska “värnplikt” och inte tänker fortsätta om de borgerliga förlorar. Andra troliga avhoppare är moderate partiesekreteraren Sven Otto Littorin och folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson, tidigare kommunikationskonsult. En möjlig avpollettering kan drabba förste vice talmannen Per Westerberg, som var näringsminister i Carl Bildts regering 1991-94.

Vid en förlust kommer den moderata politiken troligen att vridas några grader åt höger för att blidka traditionalisterna. På motsvarande vis lär folkpartiet profilera sig mer åt det socialliberala hållet. Mer än så blir det nog inte. Människor från de olika partierna har bland annat vant sig vid att äta lunch tillsammans i riksdagsrestaurangen och det lär de fortsätta med. Alliansen lär knappast dö. Borgerligheten har väntat länge och kan uthärda ytterligare en tid i kylan – för att sedan ta ny sats till valet 2010.
______________________________________________________________

DE LÄMNAR POLITIKEN
* Göran Persson (s)
* Laila Freivalds (s)
* Bosse Ringholm (s)
* Bo Könberg (fp)
* Johan Jakobsson (fp) – Om Alliansen förlorar.
* Annika Billström (s) – Om socialdemokraterna förlorar.
* Björn von Sydow (s)- Om socialdemokraterna förlorar.
* Anders Borg (m) – Om Alliansen förlorar.
* Sven Otto Littorin (m) – Om Alliansen förlorar.
* Pernilla Zethraeus, (v)
* Gustav Fridolin, (mp)
______________________________________________________________

Det smutsiga röstspelet

Du kanske trodde att valet handlar om ideologi? Fel, taktik är det vinnande konceptet.

I politiken härskar det kortsiktiga tänkandet i hög grad. Valrörelsen handlar om taktik. Överlevnaden är prioriterat för småpartierna, som riskerar att åka ut ur riksdagen. Första kvartalet kommer att domineras av förhören i konstitutionsutskottet. Det betyder jobbig publicitet för socialdemokraterna. Men – som en finansanalytiker skulle uttrycka det: Kvartal ett är en sak, kvartal två och kvartal tre är en helt annan.

När utfrågningarna är över är det april och april är budgettid med goda möjligheter för regeringen att knyta an till den starka konjunkturen. Även arbetsmarknaden bör då ha piggnat till en del, inte minst tack vare fler AMS-jobb.

– Vid det laget märker också barnfamiljerna att de fått en barnbidragshöjning med 500 kronor i månaden sedan januari. Folk kommer att se att det går bättre i Sverige. Sossarna räknar med att det här slår igenom fram till september, säger Stig-Björn Ljunggren, filosofie doktor i statskunskap och fristående socialdemokratisk debattör.

Kvartal två blir alltså en period då socialdemokratin lär satsa allt på att återta initiativet. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg konstaterar att väljaropinionen numera är volatil. Ett övertag på fem sex procentenheter kan lätt utraderas på några månader. Men för att kunna ta kommandot dit måste socialdemokratin också ägna stor omsorg åt så kallad nischvård, ett uttryck som myntats av Anker Brink Lund, politisk forskare vid Handelshögskolan i Köpenhamn. Han menar att valrörelserna ofta är avgörande, men att detta inte kan ersätta ett träget opinionsarbete mellan valen:

– Det är viktigt för politiska partier att vårda sina nischer och specifika sakområden också mellan valrörelserna.

Den nisch som socialdemokratin måste vårda är förstås fackföreningsrörelsen. Därav regeringens markeringar mot, bland annat, EU:s tjänstedirektiv. Poängen här är att det lönar sig för partier att vårda nischer där de har trovärdighet. Det har socialdemokratin när det gäller att värna fackets hundratusentals medlemmar, men knappast när man hävdar sin kompetens i regeringsställning.

Under kvartal ett kommer Alliansen att göra allt för att ifrågasätta Göran Perssons ledarskap. För att behålla initiativet behöver borgerligheten sedan göra två saker: dels turnera tillsammans (bland annat är resor till Norrland planerade); dels presentera en gemensam politik. De borgerliga har trovärdighet som avsändare när det gäller företagsklimatet, skolan och brottsligheten. Det behöver de utnyttja Kvartal två kommer också att kännetecknas av viss så kallad triangulering. Det här är från början en geometrisk term, som går ut på att man positionerar sig där det är mest förmånligt i förhållande till två givna motpunkter.

Översatt till politisk teori innebär det att man tittar på det i motståndarens politik som verkar appellera till väljarna. Sedan ändrar man sin egen politik så den ligger intill motståndarens. Under kvartal två kommer moderaterna att tala mer om sig själva som “Sveriges arbetarparti”, medan vi kan vänta oss en hel del diskussioner om småföretagens värde från regeringens sida.

I slutskedet vidtar svartmålningen. “Negative campaigning” har på senare tid utvecklats till en konstart inte bara i USA, utan även i till exempel Tyskland. Här kan socialdemokratins erkänt effektiva kampanjapparat nå stor framgång om man lyckas få Alliansen att framstå som förespråkare av en rå kapitalism. För borgerligheten gäller det att bita sig fast vid budskapet om arbetslösheten och påminna om tsunamin.

Samtidigt finns ett stort antal jokrar i leken. Nya, oväntade händelser kan kullkasta taktiken. Under valet 1998 resulterade till exempel en sjukdom bland Östersjöns sälar (som inte alls hade med miljön att göra) i att miljöpartiet fick ett oväntat lyft och övriga partier fick anpassa sig snabbt.
______________________________________________________________

Fler än någonsin riskerar att åka ur riksdagen

Valet 2006 lovar att bli det mest dramatiska på över ett decennium. Med två nya partier på barrikaderna riskerar fler än någonsin att åka ut ur riksdagen.

Är män djur? Och är Junilistan inte bara emot EU utan även mot abort? Frågorna är fler än svaren och stormarna började skaka och riva i de nya partierna redan ett år före valet.

Feministiskt initiativ (FI) slets i höstas nästan sönder av inre strider som underblåstes av medierna. Junilistans grånade män, med näringslivsprofiler som Lars Wohlin, Nils Lundgren och Sven Hagströmer, har hittills kommit undan lättare, och de har varit uppe i som mest 4,8 procent i höstens mätningar, men föll i november tillbaka till 2,6 procent. FI har legat runt en procent.

För bägge partierna återstår att skapa tydligare politiska alternativ och undvika att bli marginella enfrågepartier som Sjukvårdspartiet. Varken FI eller Junilistan vill bekänna sig till höger eller vänster, men det har miljöpartiet heller aldrig gjort. Inte officiellt i alla fall. Båda nykomlingarna har samtidigt fått kritik f��r att vara alltför centralstyrda och odemokratiska.

För att klara proffsen i det kommande valet måste en utmanare ha en enad front mot fienden och vässa vapnen, konkurrensen blir stenhård. Valet 2006 kan bli det mest spännande sedan de borgerliga med Carl Bildt i spetsen tog makten 1991. Framväxten av alternativ som Junilistan och FI innebär att rösterna sprids tunnare och fler riskerar att halka ned under den magiska fyraprocentsspärren till riksdagen. Pressen ökar kraftigt på sårbara partier som kristdemokraterna, miljöpartiet och vänstern.

Gudrun Schyman gjorde under 90-talet vänsterpartiet till Sveriges tredje största parti och fick 8,3 procent i valet 2002. Men under de nuvarande ledaren Lars Ohly ökar de interna slitningarna och stödet faller stadigt, i de senaste mätningarna ligger (v) runt fem procent, vilket är farligt nära fyraprocentsspärren.

Kristdemokraterna har också tappat mark, i de senaste mätningarna från oktober/november hamnade de strax över fyra procent. Det innebär en halvering av stödet från valet 2002. Många saknar nog Alf Svensson, det talas till och med om att han ska göra en tillfällig come back för att rädda situationen. Sannolikt har kd tappat till kollegan center-Maud, men hon lever också turbulent. Hon har ett stöd på 5,2 procent, vilket är en procentenhet under det senaste valresultatet. Miljöpartiet rör sig mellan 4 och 5 procent, det bränns.

FI beräknas kunna ta röster från vänstern och (s) medan Junilistan kommer att ta röster från de borgerliga i allmänhet och kd i synnerhet. Vilka av alla dessa fyraprocentare kommer då det vinnande partiet föredra att arbeta med, vilka blir vågmästare? (S) håller sig sannolikt till miljöpartiet och vänstern. Det skulle vara progressivt, och kanske avväpnande att plocka in FI, men dels blir de antagligen inte stora nog att vara intressanta, dels kan de bli alltför oförutsägbara.

Det är ingen vild gissning att de borgerliga skulle kunna tänka sig att ta till sig Junilistan om de hade kniven på strupen, men det skulle skapa problem i en borgerlig koalition där man redan har problem med en splittrad syn på EU och det monetära samarbetet.